När jag vaknade dagen efter kände jag mig ytterst förvirrad. Min nacke var stel, jag frös, det lät som om något eller någon tjöt och min säng kändes konstig. Sakta slog jag upp ögonen och för bråkdelen av en sekund började mitt hjärta att skena iväg då jag inte kände igen mig. Det här var inte mitt rum. Det tog ytterligare några sekunder innan jag fattade att jag hade somnat i soffan igårkväll. Utanför våra stora fönster var det fortfarande mörkt, hatade vintertid, men jag kunde se så pass mycket att jag såg snön som ven förbi. Vinden ilade och det var nog det som tjöt vagt.
Jag letade reda på min mobil i soffan och kollade hur mycket klockan var. Halv nio. Mamma och pappa måste ha åkt utan att säga hejdå, vilket kändes konstigt. Jag reste mig ur soffan och gick ut från vardagsrummet och uppför trappan. När jag kom upp möttes jag av en chockerande bild.
I vårt "lilla vardagsrum" här uppe satt August, mamma och pappa nerstoppade bland täcken och kollade på film.
"Men ska inte ni jobba?!", utbrast jag. Både mamma och pappa ryckte till lite när det gick uppför dem att jag var här uppe men August flinade bara.
"Har du inte lagt märke till att det snöar som ut av bara hel-"
Pappa avbröt honom. "Språket unge man!". August himlade med ögonen.
"Är det snöstorm?", frågade jag. Mamma nickade och pausade filmen som de kollade på. "Det blåser kuling och vräker ner snö så vägarna är nästintill avstängda. Både pappa och jag fick meddelandet om att de rekommenderar att inte åka någonstans idag". Jag tackade Gud för att jag inte hade träning. Vår tränare hade säkert velat ha ordinarie pass trots storm.
Mamma, pappa och August makade på sig så att jag också fick plats i soffan och sen satt vi där och kollade på film i princip hela förmiddagen. Först kollade vi färdigt på den filmen som var igång och sedan började vi på en ny.
Det var inte förens min mage började kurra som vi steg upp.
"Brunch dags!", sa mamma och jag fnissade lite. Hon visste knappt vad brunch var, utan det var jag som hade använt det någon gång innan framför henne.
Vi bestämde oss för att hjälpas åt med maten och gick ner till köket. Jag letade fram ett recept på veganska bananpannkakor och August tittade äcklat på mig när det gick uppför honom att han skulle bli tvungen att äta veganskt. Jag räckte ut tungan i respons. Råtta.
Klockan var runt halv tolv när brunchen var färdig. Det hade äntligen börjat bli ljusare, så pass mycket så att man kunde se utomhus. Jag hade aldrig sett så mycket snö förut. Man såg knappt något längre bort än en meter pågrund av snön som virvlade runt och på marken låg redan säkert en halv meter snö. Även om det var obehagligt att det var så mycket snö var det också mysigt på ett sätt. Det var skönt att ha hela familjen hemma och äta "frukost" tillsammans för en gångs skull. Det brukade alltid bli att jag åt först, sen mamma och pappa och sist August pågrund av träning och sovrutiner.
"Alltså Ester vad är det här ens?", frågade min lillebror mig, syftande på den veganska äggröran jag gjort på tofu. Jag gav honom en blick. "Det är iallafall godare än det du lagar", sa jag.
Mamma hostade till.
Man kunde riktigt se hur kränkt August blev när det gick uppför honom att det jag sa var sant. Ha, jag älskade att burna honom.
Vi fortsatte äta brunchen och när vi var färdiga smet jag upp på mitt rum. Jag hade inte riktigt haft tiden att kolla vad som hänt på min mobil medan vi lagade maten, så jag slog mig ner i min säng och klickade mig in på mobilen.
Jag hade fått några notiser, de flesta var från gruppchatten som jag och mina lagkamrater hade. Många klagade över att träningen säkert inte skulle bli av imorgon heller, men jag orkade inte riktigt bry mig. Det var visserligen tråkigt om den inte blev av men jag tror att vi alla överlevde utan isen i två dagar. Det enda problemet egentligen var att säsongen snart skulle dra igång och om vi missade för många träningar i rad så tappade man ganska mycket.
Vintermånaderna, det vill säga december, januari och februari var heliga för oss vintersportutövare. Det var då säsongen äntligen drog igång och de större tävlingarna skulle spelas. Junior SM var särskilt viktigt för vårt lag. Under januari skulle vi spela kvalmatcher för att kvala in och sedan spela final någon gång i februari. Om vi kom med då, vilket jag verkligen hoppades. Hela laget hade briljerat på våra träningsmatcher mot de andra lagen här i Norrland, vilket tydde på att vi verkligen var i toppform, så det bådade gott.
Min bästa vän Märtha hade skickat en GIF på en groda på en enhjuling med texten 'here come dat boi' och sedan en bild på mig när jag såg ytterst sur ut. Ha, hon skulle alltid envisas med att skicka memes till mig. Jag himlade med ögonen och skickade en emoji som, tro det eller ej, himlade med ögonen samt en skrattemoji.
Märtha och jag hade känt varandra sedan jag började i laget. På träningarna var det jag och hon som hängde, även om hela laget var väldigt tajta. Ibland brukade de andra tjejerna klaga på att vi bråkade som ett gammalt gift par.
När det gick uppför mig att inget speciellt hade hänt någonstans, stängde jag av mobilen och tittade upp i taket. Ute hade det nu blivit som allra ljusast på dagen, så jag hade nästan inte behövt ha på min relativt barnsliga taklampa. Den var från IKEA och pryddes av djur på skärmen. Även om mina kompisar och August brukade reta mig för den så tyckte jag den var charmig på sitt sätt.
Jag reste mig upp från sängen och tittade uttråkat runt i rummet. Vad skulle jag ens göra hela dagen? Det gick inte att träffa någon kompis eller ens dra in till stan, så jag var helt enkelt tvungen att inse att det jag hade var min familj och mitt hus. Plötsligt slog det mig. August!
"August!" Jag stampade ut ur rummet och begav mig mot hans som låg i andra änden av övervåningen. På vägen passerade jag vardagsrummet där mamma satt i soffan med en tidning. Hon höjde ett ögonbryn åt mitt håll men jag brydde mig inte om att svara.
På August dörr hängde en gammal namnskylt som han hade gjort när han var liten och även några klistermärken på djur var fastklistrad mot den vita ekdörren. Jag knackade en, två gånger. Inget svar. Jag bankade två gånger istället, vilket gav effekt.
"Vad är det?!", vrålade August inifrån. Han lyssnade troligtvis på musik eller satt och spelade, därav hans ljudvolym på rösten. Jag öppnade dörren och möttes av en tjock och genomsyrande doft av svett.
"Eww det stinker ju här inne!", sa jag äcklat. August drog av sig hörlurarna. "Jaa vadå då?".
Jag gav honom en svarande blick samtidigt som jag studerade honom där han satt vid sitt stökiga skrivbord. Han hade inte lika tjockt och mörkblont hår som mig, men nästan. Vi hade lika tjocka ögonbryn och samma, runda ansiktsform. Trots att han bara var två år yngre än mig, det vill säga sexton, hade han redan börjat få tydligare käkben. Märtha brukade skoja om att vi var Luleås snyggaste syskonpar, och jag brukade alltid svara att bara hälften av oss var snygg. Men jag visste mycket väl att min bror skulle bli en riktig hjärtekrossare.
"Hänger du med ut eller?", sa jag.
"Vadå ut?", frågade han tillbaka.
"Jaa ut?", jag pekade på hans fönster och snön där ute som fortfarande blåste runt. Han gav mig en blick som om jag vore dum i huvudet.
"Tror inte det va." Han var påväg att sätta på sig hörlurarna igen men jag gick fram och stoppade honom.
"Snälla, snälla", jag drog ut på a:na och putade ledset med min mun. Han tittade fundersamt på mig.
"Får man mora varandra?"
Tjugofem minuter senare hade vi dragit på oss vår utrustning, som bestod av allt från världens tjockaste termobyxor till mormors hemstickade mössor. Vi var perfekt förberedda för ett ordentligt krig, det kunde man lugnt säga.
I princip varje del av året som snön prydde marken här i Luleå hade jag och min bror haft storslagna snöbollskrig. Krigen gick alltid ut på att få den andre att bli så kall och blöt som möjligt. Vinnaren utsågs när förloraren begett sig in i huset för att värma sig.
"Okej, du kan få ett försprång på en hel minut idag. Bara för att jag är så snäll.", sa jag till August. Han himlade med ögonen, tog på sig sina vantar innan han flög ut genom dörren för att hinna tillverka så många vapen som möjligt. Jag räknade till sextio innan jag la handen på handtaget och gick ut jag med.
Utomhus såg det ut som om någon spytt upp hela jordens snöförråd, och mer var påväg. Trädens grenar slokade ner mot marken och när jag försökte springa för att hitta ett bra gömställe blev det mest som ett mjölksyrepass för benen då snön stod mig upp till knäna. Det var verkligen en snöstorm.
Flåsande hittade jag till sist ett bra gömställe bakom ett buskage. Jag hade inte sett en skymt av August på vägen hit, men när jag hade gått ut från dörren hade jag sett att hans fotsteg lett mot vårt garage som låg på motsatt sida där jag var.
Jag skyfflade upp en massa snö runt omkring mig så att jag syntes ännu mindre från utsidan, och började sedan tillverka mina snöbollar. Det tog mig tre sekunder att inse att det inte var kramsnö och att jag skulle bli tvungen att komma på något annat. Helvete.
Så länge jag kan minnas hade jag blivit kallad en offensiv person. Jag var inte rädd för att sprinta mot en närkamp, eller undvika köra in i mina motståndare. Det var troligtvis den egenskapen som fick mig att resa mig upp från mitt skydd, blicka ut över snöstormen som pågick och försöka se så långt jag kunde innan jag började pulsa mig fram i ett högt tempo mot August position.
Jag såg vårt hus och garaget men ingen bror syntes. Mina ben staplade sig fram genom snön som omöjligen hade blivit högre på de få minuter som jag gömt mig, och jag kunde nog lugnt säga att jag fått min dos av träning för idag.
Plötligt tacklades jag ner mot marken. Snön dämpade mitt fall någorlunda, men så fort jag blivit nertacklad reste jag mig kvickt upp.
"Din lilla råtta!", skrek jag och vände mig mot August som redan bestämt sig för att försöka komma så långt ifrån mig som möjligt. Jag sprang ifatt honom, hoppade på honom bakifrån och tryckte ner hans ansikte i snön. Han lyckades på något sätt få loss en arm under sig och slingrade sig loss så att jag tappade balansen, vilket gjorde så att han hann hoppa på min rygg och börja mora mig istället. Snön var kall och mina kinder stack av kylan.
Vi fortsatte rulla runt i snön i säkert tjugo minuter till och när vi, host August, bestämde sig för att vi skulle sluta var både jag och han helt täckta av snö och svett. Vi hade morat varandra så fort vi fått tillfälle och försökt hälla i snö innanför den andres kläder.
När vi tågade uppför trappan och öppnade dörren möttes vi av en underbar värme. Måste ändå erkänna att det var ett bra beslut om att gå in, jag var helt slut.
Jag stängde dörren efter mig och trängde mig förbi August som satt på golvet i färd med att ta av sig sina överdragsbyxor. Jag damp ner på golvet och gjorde likadant. När byxorna var av följde jackan, fleecen och mössan efter.
"Vill ni ha varm choklad?"
Mamma stod i dörröppningen och tittade på oss som om vi vore världens raraste syskonpar. Jag nickade och när jag tittade bak på August såg jag att han gjorde likaså.
"Kan jag få med grädde på?", ropade August efter mamma när hon hade försvunnit i köket.
Jag hängde upp det som var blött i vår tvättstuga och gick sedan ut i den svartvita korridoren för att gå mot köket, som låg till höger och sedan rakt fram från tvättstugan. Väggarna i korridoren pryddes av allt från färgglada tavlor till familjefotografier och gröna växter. Min hand strök försiktigt en av växterna och jag la på minnet att jag skulle vattna dem senare.
Jag ställde mig i dörröppningen till köket och tittade på min mamma och lillebror som höll i en konversation om vispgrädde. Inget som intresserade mig, vill säga. Men det var mysigt att bara lyssna på vad som sades.
"Du får inte vispa grädden för löst för då smälter den för mycket i chokladen mamma." August instruerade mamma noggrant och för inte första gången i mitt liv undrade jag hur hög hans IQ-nivå var, om han inte fattade att det var bättre om han själv gjorde det som mamma försökte göra.
"Vispa inte för länge!", sa min lillebror förskräckt. August hade spärrat upp sina ögon när han insåg att mamma förvandlade vispgrädden till smör. Mamma suckade, la ifrån sig elvispen och började istället hälla upp varm choklad i två muggar. När hon var färdig tog jag min mugg, innan jag smet iväg ut i vardagsrummet som var hopkopplat med rummet där vi hade vårt stora matbord. Det var där vi satt när det var exempelvis fredag eller om vi hade gäster.
Jag slog mig ner i soffan som var riktade på det sättet så att jag kunde se ut över vår trädgård genom det stora fönstret. Ute hade det redan börjat skymma och det verkade som att det skulle fortsätta snöa länge till.
Jag hade inte insett att jag var sugen på den varma drycken i min hand förens nu när jag såg hur kallt det var ute.
Även om dagen ännu inte var slut hade jag redan nått höjdpunkten på den. August satt nämligen kvar i köket och pratade med mamma, omedveten om att han drack vegansk varm choklad.
Jag flinade för mig själv när jag tänkte på hur hans reaktion skulle bli när han fick reda på att det han drack var "onormalt", han hatade verkligen allt som var veganskt.
Jag hade varit vegan i snart ett år nu, och trots att jag tyckte det var jobbigt att läsa på varenda innehållsförteckning på det jag åt så tyckte jag om det. Jag hade lärt mig mängder av nya recept, hur jag lagade mat och mer om mat generellt.
En annan nackdel utöver det med att det var jobbigt ibland var att jag kunde bli väldigt yr när jag har mens, om jag missat att äta mina kosttillskott tabletter vilket jag tyvärr måste erkänna att jag gjorde. Ofta.
Efter att jag hade druckit upp min choklad gick jag ut i köket för att lämna koppen. Både August och mamma satt kvar, August höll på med något på sin mobiltelefon och mamma tittade frånvarande ut genom fönstret. När hon märkte att jag kom in i köket gav hon mig en varnande blick. Den sa "om-du-berättar-sanningen-om-den-varma-chokladen-unge-dam-så-blir-det-inte-så-roligt för-dig". Jag log bara till svar innan jag försvann ut från köket och upp till mitt rum.
Det första jag gjorde var att kolla mobilen. Ytterligare några meddelanden från mina vänner i gruppchatten. Vår tränare hade tydligen skickat ut i sms-gruppen, att om det inte hade slutat snöa ikväll så blir morgondagens träning inställd, vilket gjorde så att folk var upprörda i vår privata gruppchatt. Jag orkade inte läsa allt, men de sista och senaste meddelandena var från Frida. Hon undrade ifall någon ville göra något imorgon. Frida bodde en bit bort, säkert tjugo minuters promenad, men om jag ändå inte skulle göra något imorgon så skulle jag ju kunna hänga med henne. Jag skickade att jag var på, innan jag stängde ner appen och gick in på instagram. Min tumme hann scrolla genom två bilder innan den möttes av något (sätt in svordom) konstigt.
"Va fan!", skrek jag förvånat mot skärmen.
Hur passande är det inte att killarnas album tydligen skulle heta gudarna på Västerbron? Vem vet, ni kanske lyssnar på det just nu, det gör iallafall jag. xx