Zoeys POV
Nästa gång jag vaknar så ligger jag i ett sjukhus rum. Igen. Tänker jag och suckar. Det luktar mat.
"Z! Öppna ögonen! Jag vet att du är vaken!" säger någon röst som jag känner blixtsnabbt igen den.
Jag öppnar ögonen och ser Erik, Julia och Gustav sitta vid sängen.
Jag försökte sätta mig upp men det kom en sån smärta från benet så jag lägger mig igen.
"Hur illa är det?" frågar jag när jag minns vad som hände.
Erik kollar ner på mitt ben och jag ser att han är svart runt ögonen.
Han har sovit dåligt.
"Du har förlorat mycket blod men kulan har inte nuddat vid något viktigt." säger Julia efter en stund.
Jag rörde lätt min hand och jag märkte att Erik höll i den.
Julia tittar ner på våra händer och tittar sedan upp med avundsjuka i blicken.
Gustav sitter och kollar på mig som om jag var ett monster.
"Vad är det Gustav?" frågar jag och tittar på honom i ögonen men han vägrar att titta på mig istället tittar han på sina hände i knät.
"Jag är rädd. Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Jag vet att jag inte har varit med så mycket.. Men jag är så orolig om dig. Du har råkat ut för mycket den sista tiden. Så här har det aldrig varit när vi har löst mord. Men nu är det farligt, Zo." viskar och tittar upp och våra blickar möttes. Sorg fanns i blicken och något annat men jag vet inte vad.
Jag tar upp min hand som Erik håller i, Erik släpper handen och jag lägger min hand på Gustavs.
"Det är bra med mig Gustav. Ja det är farligt men jag måste hitta mördaren! Förut var det ju inte så farligt! Men nu är det personligt! Jag har blivit förgiftad, jag har en röd scarf och kanske fler, jag har blivit hotad och sist men inte minst jag har blivit skjuten!" säger jag och håller blicken kvar.
"Jag vet.." säger han.
Alla rycker till när det knackar på dörren.
"Kom in!" ropar jag och tittar mot dörren.
Dörren öppnas och en sjuksköterska kommer in. Hon var lång och liknar den där sjuksköterskan som hade förgiftat mig. Fast den här var bred.
Hon tittar på Erik, Julia och Gustav.
"Ni måste tyvärr gå nu." säger hon ursäktande.
Julia reste sig upp och började gå mot dörren med Gustav efter sig men Erik gick inte.
"jag stannar kvar." säger han och sjuksköterskan kollar på mig och jag nickar.
"Ehm.. okej då.." säger hon.
"Hejdå. Ses senare Zo!" säger Julia och gick ut ur dörren.
Gustav kastar en blick på mig och jag känner sorgen från honom. Jag ler och vinkar lite och han vinkar tillbaka innan han går ut ur rummet och stänger dörren efter sig.
"Vad heter du?" frågar jag sjuksköterskan.
Hon kollar konstigt på mig och sen skrattar hon.
"Jag heter Marie och jag är undersköterska." säger hon och tar fram en påse från skåpen.
Erik kollar misstänkt på henne innan han vände blicken mot mig igen.
Jag flätar ihop min hand med hans och han kollar på våra händer och jag tror att jag ser ett leende men han har kvar blicken på våra händer, så det är svårt att se.
Jag ler mot honom sen vänder jag mig mot sjuksköterskan som höll på med påsen.
"Vad är det där?" frågar jag när jag ser sjuksköterskan hälla vätska i påsen.
"Det är dropp," säger hon och ser på mig. "Jag vet vad som hände förra gången och jag förstår om du inte litar på mig. Men det här är dropp." säger hon går fram till mig och lägger sin hand på min panna.
"Inte så kall som du var förut." säger hon och går till mina fötter och drar bort täcket och tittar på mitt ben.
"Det ser bättre ut. Vi måste byta det där." säger hon och tar upp ett block. Hon skriver lite på den och sedan går ut.
Erik satt än med nerböjt huvud och ler.
"Du ler." säger jag glatt och ler tillbaka.
Han tittar upp och möter min blick. Herregud vilka blå ögon!
"Du är så blek.." viskar han och tar upp hans andra hand som jag inte håller i och lägger den mot min kind.
"Och kall.." viskar han igen och tar bort en slinga ur ansiktet på mig.
"Jag är okej." säger jag mjukt.
Han tar bort sin hand och böjer sitt huvud så jag inte ser hans ansikte.
"Så säger du hela tiden! Men jag ser på dig att du inte är okej.." säger han och lutar pannan mot våra händer.
Jag tar upp min hand och klappar hans hår. Jag märker inte att jag gråter förrän jag känner tårarna droppa från hakan.
Så sitter vi när sjuksköterskan kom in med två muggar vatten.
Hon ställer dem bredvid sängen och ler mot mig och Erik.
Jag nickar och hon går ut igenom dörren.
Jag fortsätter klappa honom och märker senare att han har somnat.
Jag lägger mig ner och somnar också.
-
När jag vaknar är inte Erik där men pappa.
Han har på sig polisuniformen.
"Vi ska få dig här ifrån." säger han mjukt.
"Okej. Kan jag få min mobil?" frågar jag och han nickar.
Han räcker mig mobilen och jag har två sms.
Första var från Julia.
"Jag saknar dig här i skolan! Kom snart!"
Sött tänker jag och ler.
Andra var från hemligt numer.
"Jag är besviken över hur det gick senast! Jag hoppas att vi möts snart igen. Om du kan så kom till samma ställe imorgon kl. 7"
Ehm.. ska jag gå? Jag måste! Smset var skickat idag..
"Vad är det?" frågar pappa och kollar konstigt på mig.
"Inget. Ska vi åka dårå?" frågar jag och han nickar och går mot mig.
Jag sätter på mig mitt linne med ett kors på, mina mörka jeans och mina rosa örhängen.
Han hjälper mig och jag flämtar till när jag stödde på benet.
Pappa ger mig två kryckor och hjälper mig ut.
"Ni kan komma nästa vecka så får vi se hur såret ser ut." säger tjejen i receptionen.
Vad jag är sugen på kaffe! Tänker jag när jag känner kaffe lukten.
"Du ska få kaffe hemma." säger pappa som om han kan läsa mina tankar.
Vi sätter oss i pappas polisbil.
-
När jag kommer hem är klockan halv 7 på kvällen. Vi går in i köket så står Anton vid spisen.
Det luktar mat och jag känner plötsligt hur hungrig jag är.
Anton vänder å sig så han ser på oss och han går mot mig.
"Zoey!" säger Anton när han får syn på mig och kramar om mig.
"Hej Anton.." säger jag avvikande.
"Mmm.... Vad gott det ser ut!" säger pappa som står vid spisen.
Jag släpper Anton och går dit för att få se vad det är för mat.
"Makaroner och köttbullar." säger Anton hest.
Jag vänder mig mot honom och kollar på honom.
"Ropa på mig när det är klart!" säger jag och går mot mitt rum.
-----------------
Så vad tycker ni? Skriv gärna.