Mina tårar rullar sakta nerför mina kinder. Jag sitter i den smala sängen i det unkna rummet. Det är mörkt och det enda som lyser upp rummet är en fotoskenlampa som står på det gamla nattduksbordet. Färgen från byrån har börjat flagna bort. Det sitter endast lite vit färg kvar. På golvet ligger Ninas gamla madrass. Den är smutsig. Hennes lilla snuttefilt ligger skrynklig på madrassen. Det är det enda som finns på madrassen. Sängen jag sitter i är liten och smal. Mina fötter sticker utanför och det enda som finns att täcka kroppen med i det kalla rummet är ett tunt lakan. Även lakanet är smutsigt. Ett tjockt lager damm täcker golvet. Betonggolvet är kallt och väggarna är lika kalla. Min kropp huttrar till. Jag tar det smutsiga lakanet och täcker över min kropp. Jag sätter kudden över öronen för att dämpa skriket som kommer från källaren. Det är Nina som skriker. Min lilla syster. Jag är van med det ljudet, min egen lilla syster skrika varenda kväll. Jag är van med att få trösta henne efter allt.
Ett högre skrik hörs från källaren. Såhär har det varit enda sedan mamma dog. Vår mamma dog i cancer för två år sedan, Nina var bara ett år och jag var femton. Vi alla hade länge varit ledsna och världen hade verkat dystrare än någonsin. Varje kväll satt jag vid fönsterbrädet och tittade upp mot himlen. Där uppe fanns hon. Vår mamma. Jag saknade henne så mycket. Men vi tre klarade det tillsammans. Jag, Nina och pappa. Jag trodde att allt skulle lösa sig, att allt äntligen skulle bli bra. Att pappa skulle ta hand om oss och att vi skulle vara lyckliga tillsammans med honom. Men det blev inte så.
Pappa drack upp sorgen av mamma. Ingen anar hur mycket han dricker. Varje dag när jag kommer hem från helvetet till skola ligger det minst två tomma flaskor alkohol på golvet, medan pappa håller i en. Jag blir tvungen att skynda mig in med Nina in på vårt rum, en treåring ska inte behöva se något sådant.
Självklart påverkade alkoholen pappa. En dag när vi kom hem, satt han bara där med en tjej. De båda höll i varsin öl och de flinade mot oss när vi trädde in i rummet. Det visade sig att pappa hade träffat en ny. Vår låtsasmamma Alex. Hon är lika hemsk som pappa. Hon slår oss båda, puttar oss till golvet när vi inte lyder och en gång kastade hon till och med en flaska vin i väggen när jag inte gjorde som hon sa. Den flaskan kunde ha träffat mig, den var bara en halvmeter från mig. Brydde hon sig? Nej.
Pappa verkade nöjd med Alex. Hon var väl precis så som han ville att hon skulle vara. Ett monster. Precis som honom.
Här i huset vågar man inte säga vad man tycker. Misshandeln blir bara värre då.
När mamma dog, och när pappa hittat Alex, startade det. Misshandeln. Varje kväll måste jag och Nina gå igenom det. De hårda orden, slagen som aldrig verkar vilja ta slut, och sparkningarna. Men vi är chanslösa. Det finns inget vi kan göra. Pappa har hotat med, om jag ringer polisen... Så kommer saker som jag inte kan föreställa mig hända. Jag vågar inte ringa. Jag kan inte.
Flera gånger har rakbladet varit i min hand. Men jag har inte vågat. Jag kan inte lämna Nina här. Inte med honom och Alex. Hon är den enda jag har kvar. Hon är den enda som inte har förlorat sig själv.
När mamma gick bort hade jag en pojkvän. Dennis.
Det var inte bara livet hemma som förändrades. Skolan förändrades sakta men säkert den också. I skolan är det samma som hemma, inte lika allvarligt dock. Jag finns bara för att andra ska kunna reta upp sig på mig och behandla mig illa. I korridorerna i skolan lägger alla fällben. Jag ramlar och alla skrattar.
Dennis förändrades också. Han älskade mig. Men nu är det enda han tycker är kul att behandla mig illa. Han bryr sig inte ett skit längre, det gör ingen. Och så kommer det la förbli.
Jag kommer hem gråtandes. Nina brukar krypa upp i mitt knä och fråga vad som har hänt. Men jag ljuger. Hon behöver inte veta hur jag blir behandlad i skolan också. Det räcker med att hon vet vad som försiggår hemma...
Dörren öppnas och in kommer Nina. Hon är blek i ansiktet och massvis med tårar rullar nerför hennes kinder. Jag sväljer hårt åt synen.
"Kom!!" Ryter pappa.
Jag reser mig hastigt från sängen. Nina kravlar upp i sängen.
"Heather, kom." Säger hon. Hennes söta röst fyller rummet.
Jag skakar på huvudet. Snälla Nina, håll tyst. För din egen skull.
"Heather.." Säger Nina igen.
Pappa suckar och går sedan fram till lilla Nina. Hennes blick förändras och hon ser förfärat på pappa som reser handen i luften. Hans hand smäller hårt till Nina och ett skrik lämnar hennes mun.
"Hur kan du?!" Skriker jag, jag hinner inte hindra mig själv.
På bara några sekunder är pappa framme vid mig. Han trycker mig mot väggen. Hårt. Han för sitt ansikte till mitt öra.
"Håll käften din lilla bitch! Du har fan inget att komma med!", Pappa nästan skriker orden.
Jag känner tårarna bränna på, han smäller till mig innan han drar med mig i min handled. Jag kan se hur min handled vitnar av hans hårda grepp. Han vinglar till då och då.
Vi kommer ner till källaren. Pappa tänder den gamla lampan och det lyses upp lite. Han puttar mig mot väggen och jag slår i den med en duns. Han kommer närmare mig och ställer sig framför mig.
"Du ska fan inte lägga dig i vad jag gör med din jävla syster är det förstått?", Hans ord är hårda i mitt ansikte.
Jag nickar drastiskt.
Pappa flinar stort innan han trycker sin kropp mot min. Hans hand rör sig över mitt käkben och nerför min hals i långsamma rörelser. Jag försöker slita mig från hans grepp, men han blir bara argare.
"Stå still din jävel!", Ryter han.
Jag kan känna tårarna bränna på igen.
Pappas hand rör sig nerför min bröstkorg. Hans hand för sig ner till min tröjas kant. Han stoppar in sin hand under min tröja. Hans hand är kall och jag stelnar till. Han rör mig över de mest känsliga delarna.
Han tar ut sin hand och drar lite i kanten av mina byxor. Hans hand slinker ner i mina trosor. Jag stelnar till av skräck. Varför måste det här hända just mig? Varför?
Hans hand slinker ur igen och istället smäller han till mig i ansiktet. Han tar tag i kanten på min tröja, runt halsen. Jag puttas till golvet. Han sätter sig över mig och ännu en smäll träffar mitt ansikte. Det gör så ont.
"Du är fan inte värd någonting!!" Skriker han.
Jag håller med, jag är fan inte värd någonting.
Pappa reser sig från mig och går bort till ett skåp. Det enda skåpet i källaren. Han tar fram en rostig kniv. Jag sväljer så hårt att det gör ont.
Han sätter sig gränsle över mig igen.
Han muttrar något som jag inte hör, innan han reser sig igen. Han går bort till skåpet igen och tar fram silvertejp. Plötsligt känner jag en tår som lämnar mitt öga.
För tredje gången sätter sig pappa över mig. Han tar tag i mina armar och tejpar ihop dom. Han tejpar hårt i handlederna och jag kan inte förklara hur ont det gör. Men jag vet att det är ingenting till skillnad från det han har tänkt att göra.
Han kavlar upp min tröja så att min mage syns. Jag kippar efter luft. Först rör sig hans händer över min mage innan han drar kniven över min mage. Jag skriker, men pappa sätter handen över min mun medan den andra arbetar med att rista bokstäver i min mage. Jag sprattlar med benen, men pappa sätter ena knät över båda mina ben medan resten av han vilar på golvet.
Jag gråter, men pappa bara svär hur jävla feg jag är medan han fortsätter med bokstäverna.
När han är klar slänger han iväg kniven över golvet. Han reser sig från golvet och går sedan uppför trappan, upp till andra våningen. Jag ligger blödandes på golvet, men beslutar mig snabbt att resa mig. Jag går upp för trappan. Men istället för att skynda in till Nina, går jag in i badrummet. Jag låser dörren efter mig och drar sedan upp tröjan. Först vågar jag inte titta, men till slut vänder jag mig om och ser min smala figur i spegeln. Ordet som pappa ristat in i min mage är stort och rött, av blod. Jag har inga problem att se vad det står, "Coward". Jag brister ut i gråt. Jag sätter mina skakiga händer framför ansiktet. Jag slår mig ner på golvet. Länge sitter jag och bara gråter.
När det känns som jag suttit på det hårda golvet i en timme, reser jag mig upp. Jag smyger ut från badrummet och går in på mitt och Ninas rum. Nina sitter i sängen och kramar om sin snuttefilt.
"Heather!" Säger hon sött.
Jag stänger dörren efter mig. Sedan slår jag mig ner med henne i sängen.
"Jag har ont, Heather.." Säger Nina, hennes oroliga blick möter min.
Jag ser på henne. Länge. Sedan fångar jag in henne i min famn. Nina kryper upp i mitt knä.
"Allt kommer att bli bra, Nina.." Säger jag.
"Jag vill ha mamma.." Säger Nina.
Hon lyfter ansiktet från min bröstkorg och ser upp i mina ögon. Hennes söta ögon är fulla i tårar.
"Det vill jag också.." Uppmanar jag henne.
"Varför är inte mamma här?" Frågar Nina, hon låter förtvivlad.
"Mamma är... Död.." Säger jag.
"Pappa är elak.." Säger Nina.
Jag nickar, "Ja, pappa är elak.."
"Varför är pappa elak?" Frågar Nina.
"Jag vet inte.. Jag vet inte Nina.." Säger jag, på gränsen till att viska.
"Jag vill inte bo här längre.." Säger Nina.
"Det vill inte jag heller.." Säger jag.
"Kan vi inte gå?", Nina låter bedjande.
"Pappa skulle hitta oss, och vi har ingenstans att ta vägen.." Säger jag.
Nina suckar högt, innan hon brister ut i gråt.
"Allt kommer ordna sig..", Jag kramar om Nina hårdare. Hur många gånger har jag inte lovat det nu?
Nina fortsätter gråta tyst.
Såren i min mage gör ont. Hela jag gör ont.
*Nästa morgon*
Det bullrande ljudet av väckarklockan väcker mig. Jag suckar och stänger av den. På madrassen ligger Nina, nej vänta...
Den är tom?!
Jag reser mig hastigt ur sängen. Ninas snuttefilt är borta. Idag är det lördag och jag är säker på att pappa sover. Pappas behandlingar mot oss kommer på kvällen, han har aldrig skadat Nina på morgonen. Jag måste leta efter henne.
Jag tar på mig mina smutsiga jeans som ligger slängda på golvet. Det är blod på. Jag suckar, men drar ändå på mig dom. Jag har bara två par jeans och jag antar att de andra är i tvätten. Jag drar på mig samma tröja som jag hade igår. Stora blodfläckar är synliga på magen. Jag tittar mig i den spruckna spegeln. Mitt hår är flottigt. Här får vi bara duscha en gång i veckan. Om ens det. Mina kläder är lika smutsiga.
Jag suckar innan jag öppnar dörren och smyger ut. Jag smyger genom vardagsrummet, bort mot hallen. Jag drar på mig mina skor. De är för små, och de är väldigt smutsiga. Jag tar på mig min leriga kappa och går sedan ut genom dörren. Jag vet att jag kommer få sota för att jag bara lämnar huset. Men jag måste hitta Nina.
Jag går nerför infarten och ut på gatan. Solen glimtar fram genom molnen och luften är fuktig. Det är ganska tidig vår och jag kan höra småfåglar sjunga glatt. Om man ändå kunde få vara fri som en fågel.
Jag kommer fram till mataffären. Den är redan öppen, trots att det är tidig morgon.
Jag brukar alltid ställa klockan för att gå upp och göra alla sysslor som Alex tvingar mig till att göra, men idag går jag istället ut och letar efter min lillasyster.
Längre bort på torget skymtar jag en liten flicka som sitter och dinglar med benen på en bänk. Det är Nina!
Jag springer bort till den lilla flickan. Hon sitter och matar duvor, med bröd. Var har hon fått brödet ifrån?
"Nina!! Du får aldrig smita ut sådär!! Fattar du inte att jag blev jätte orolig?!", Jag försöker låta arg men jag låter nog mest lättad över att få se henne igen.
En kvinna kommer gåendes mot oss. Hon slår sig ner på bänken bredvid Nina. Va nu?
"Här har du din glass." Säger kvinnan och räcker Nina en glass. Vad är det här?
"Men lilla vän! Så du ser ut!" Utbrister kvinnan, hon ser på mig.
Jag ska precis säga att jag och Nina måste gå, men jag hinner inte säga något.
"Jag heter Anne!", Anne reser sig från bänken och sträcker fram handen till mig.
Jag sträcker fram min smutsiga hand till henne, "Jag heter Heather, det där är min lillasyster Nina. Vi måste gå hem nu."
"Nej! Jag ska stanna här!" Säger Nina bestämt.
Anne mumlar något. Något i stil med, "Gud vad ni ser ut. Stackars barn.."
"Nina! Vi måste gå hem!" Säger jag bestämt.
"Nej!" Säger Nina, hon blänger surt på mig.
Jag går fram och tar tag i hennes handled, jag försöker dra upp henne från bänken men jag lyckas inte.
"Följ med mig hem. Ni ska få lite att äta. Ni är så magra! Ni kan få ta en dusch också." Säger Anne.
En dusch? Mat? Jag vill bara skrika ja, men jag vet att det kommer bli mycket värre hos pappa när vi kommer hem dit om vi följer med Anne.
"Ja!" Säger Nina.
"Nej Nina! Vi måste hem!" Säger jag.
"Sluta bestämma hela tiden!" Skriker Nina, hon brister ut i gråt.
Jag suckar, "Tack så mycket Anne..", Jag ler försiktigt mot henne.
"Så ni följer med?" Frågar Anne, hon låter glad.
"Ja, men vi kan inte stanna så länge tyvärr.." Säger jag.
"Oh, det är ingen fara! Bara ni följer med hem och får lite mat i magarna! Och en dusch var! Jag bor inte så långt härifrån." Säger Anne.
"Okej, tack så mycket." Säger jag.
Vi börjar gå. Hem till Anne.
"Jag tror att min son är hemma också, om han inte dragit iväg på några äventyr." Säger Anne.
"Okej." Säger jag och ler.
Nina skuttar bredvid mig, hon verkar så glad.
_________________________________
Okej, så detta är första kapitlet av H.O.P.E, jag har väldigt mycket idéer för den här! ;)
Jag hoppas ni tycker om den! Mer kommer inom kort! :)
Kommentera gärna något gölligt! :)
HARE BRA!! :) xx