Jag vaknar upp i Parkers säng. Som jag gjort två dagar i rad nu. Jag känner att jag tränger mig på, att jag helt enkelt inte borde vara här. Men sedan ser jag på Parker. Jag ser hur mycket han tycker om mig, att han vill ha mig här, och alla andra tankar blir helt enkelt mindre viktiga. Hur kan vuxna göra det? Hur kan vuxna, efter att ha varit gifta i flera år, inte tycka att detta är en av de bästa känslorna i världen? Växer vi ifrån de, och inser att de bara är någonting normalt i vardagen? För mig känns det inte så. För mig känns det som mycket mer. Någonting jag aldrig kommer att tröttna på.
Det är söndag. När jag vaknar upp ser jag att Parker sitter och tittar på mig. Jag ler. ''Inte allt läskigt.''
Han ler tillbaks. ''Ibland tror jag det inte.'', säger han.
''Tror inte vad?''
''Att du är här. Med mig.'', säger han. Ett stort brett leende sprider sig på mina läppar.
''Men det är jag.'', säger jag. ''Och jag ska ingenstans.''
''Om Superman ber dig att gifta dig med honom, skulle du lämna mig för honom direkt.''
Jag skrattar. ''Herregud, sluta vara svartsjuk på en hund! Vanliga pojkvänner är svartsjuka på andra killar, inte på hundar.''
''Men Superman är ingen vanlig hund. Han är en supersöt hund.'', säger han, och gör en tillgjord röst på supersöt, en dålig imitation av min röst.
''Jag borde gå hem, Parker.'', säger jag.
Han suckar. ''Men lägg av, tänker du dra igen snacket om att du tränger dig på igen? Hur många gånger ska jag påminna dig om att jag vill ha dig här? Att jag verkligen, verkligen vill ha dig här, i min säng?''
''Äckel.'', säger jag och skrattar. ''Men det är inte därför. Jag måste så småningom skaffa ett eget ställe att vara på. Jag menar, din mamma är supertrevlig, och jag älskar dig, men detta är inte mitt hus.''
''Du vill väl inte återvända till ditt gamla hus, eller?''
Jag skakar på huvudet snabbt. ''Nej! Men min moster bor i närheten. Bara två timmar härifrån, med bil. Jag får bo där.''
''Varför?'', säger Parker och låter aningen sårad. Jag kramar om honom.
''Var inte sån.'', säger jag. ''Hon är min moster. Hon bryr sig om mig, och vill ha mig hos henne.''
''Men jag vill ha dig här.''
''Jag ska bara bo där, Parker. Jag kommer inte att försvinna.''
Jag släpper taget om honom, men han ser ändå inte helt övertygad ut.
''Jag älskar dig, Annie.''
''Och jag älskar dig.''
''Du lovar att du inte kommer att försvinna?''
Jag ger honom ett vänligt leende. ''Jag lovar.''