Jag sitter på lunchen tillsammans med Emilia och vi pratar om allt möjligt. Det är fredag och jag känner mig riktigt glad. Jag lyfter blicken över Emilia så jag kan titta på Adam men han tittar redan på mig. Jag känner hur blodet stiger till mitt ansikte. Han ler lite halvt mot mig så att ingen runt hans bord märker något. Jag släpper honom med blicken tittar på Emilia igen. Hon har inte märkt något utan fortsätter att prata om någon läxa vi har.
Min mobil plingar till och jag ler lite för mig själv, jag gissar att det är Adam. Men när jag tittar på skärmen så står det Natalie. Jag har inte hört något från henne på jätte länge. Jag blir genast nyfiken och öppnar snabbt smset.
"Hej Amanda! Det var längesedan vi hördes nu och jag saknar dig. Så jag tänkte bara skriva att jag och ett gäng kommer komma upp till dig på torsdag kväll och vi stannar tills på söndag eftersom vi har studiedagar på torsdag, fredag så passar det skit bra. Jag har redan pratat med din mamma, och allt är okej. Det var tänkt som en överraskning men jag vet att du inte är överförtjust i det så jag skriver det nu istället. Så surprise!"
Jag stirrar på mobilen. VA!? Min spontana tanke är tyvärr 'fan!' Natalie kommer alltså komma hit? Det hade väl varit helt okej men 'Jag och ett gäng'. Allt jag kan tänka är VILKA? Även om jag redan vet. Varför måste detta hända just nu?
"Saknar dig med. Vilka är det mer än du som kommer?"
Kanske ett lite halvdrygt svar men jag måste verkligen få veta.
"Är du inte glad? Det blir Jonas, Bea och döda mig inte.. Hugo."
Jag får genast en klump i magen när jag läser det sista namnet. Hur kan hon göra så här mot mig?
"Vad är det?" Emilia avbryter mina tankar. Jag tittar besvärat på henne. "Jag fick precis reda på att några från Stockholm kommer hälsa på mig nästa vecka." Emilia tittar frågande på mig. "Vill du inte det?"
Jag skakar på huvudet. "Det är komplicerat. Jag har inte direkt haft någon kontakt med dom sedan jag åkte förutom Natalie som var min bästa kompis i Stockholm." Emilia tittar vänligt på mig. "Men varför är det komplicerat? Det kommer säkert vara som vanligt när ni träffas igen." Jag försöker le, men jag lyckas inte riktigt. Vara som vanligt. Inget kan någonsin bli som vanligt igen.
"Jag ser fram emot att träffa din vänner." Säger Emilia och ger mig ett riktigt Emilia-leende, sedan slänger hon en snabb blick på klockan, hennes leende försvinner. "Oj vi måste gå nu om vi ska hinna till lektionen."
Mina tankar är någon annanstans än i klassrummet. Jag kan inte sluta tänka på att om jag några dagar kommer träffa mina gamla vänner. Dom som jag inte ens saknar. Och Hugo. Varför? Jag förstår ju att alla är tvungna att kommer eftersom de var dom jag umgicks med och man kan ju inte utelämna någon, men ärligt talat så trodde jag inte att jag skulle träffa dom igen. Hur kunde mamma inte höra med mig innan? Hon ska få en rejäl utskällning när jag kommer hem.
"Hallå Amanda!? Blir det bra?" Emilia petar mig på armen och jag rycker till. "Vad sa du?"
"Kl 18.30?" Jag tittar frågande på henne. Hon himlar med ögonen. "Jag undrar om du kan komma kl 18.30? Hem till mig? Sleepovern?" Jag fattar vad hon menar. "Det blir perfekt." Svarar jag och lägger min arm om hennes axlar. Emilia skrattar. "Mina tankar är inte riktigt med." Mumlar jag.
Jag koncentrerar mig lite bättre resten av lektionen.
På vägen hem från skolan tänker jag igenom vad jag ska säga till mamma och det är inte trevligt. "Nya tjejen!" Hör jag en välbekant röst ropa. Jag vänder mig om. Adam ler retsamt mot mig. Jag höjer mina ögonbryn. "Nya tjejen? Verkligen?" Han rycker på axlarna samtidigt som han ler sitt blyga leende som han börjar göra allt mer oftare. "Hur var din dag?" Frågar han och slår upp vid min sida. Jag tänker på den lilla överraskningen som jag fick reda på vid lunchen. "Den har varit väldigt speciell." Han tittar roat på mig. "Speciell?" Jag nickar. "Hur var din?" Han drar handen genom håret. "Bra, det är ju fredag." Han tittar på mig på ett sätt jag inte riktigt kan tolka. Sedan ändras han ansiktsuttryck och han ser ut som vanligt -självsäker. "Så har du lust att följa med på fest ikväll?" Jag tittar upp på honom och jag tackar gudarna för att jag har planer för ikväll för att gå på fest är det minsta jag vill göra efter förra helgen. Men lite besviken blir jag allt eftersom jag vill spendera tid med honom. "Jag kan tyvärr inte, jag ska vara med Emilia, jag har lovat henne en riktig sleepover." Adam ser lite besviken ut. "Jaja, kanske nästa helg." Han rycker på axlarna. "Är det fest typ varje helg här eller?" Jag låter lite chockad. "Typ." Jag biter mig i läppen. "Jag tror dessutom inte det hade varit någon bra ide efter det som hände förra helgen." Jag känner hur han studerar mig. "Bry dig inte om det Amanda, det är glömt nu." Jag suckar. "Kanske det." Men jag vet att det verkligen inte är sant. Julia har verkligen inte glömt det och speciellt inte konsekvenserna som följde efteråt.
Jag inser att vi snart hemma. "Idag blir det inget Adam, min mamma är hemma." Han skrattar åt mig. "Är det verkligen allt du tror om mig?" Han låtsas låta sårad. Jag puttar till honom lite med armbågen. "Självklart inte." Jag skrattar. "Men seriöst det är nog bäst att vi skiljs åt här."
Han ler. "Så du skäms över mig också." Jag skakar leendet på huvudet. "Är du alltid så här retlig?"
Han drar en hand genom håret. "Bara när du tackar nej till att vara med mig." Han plutar med munnen. "Någon annan gång." Försäkrar jag honom. Han tar tag i min arm och jag blir indragen i hans famn, han ger mig en snabb kyss. "Vi ses Amanda." Sen på några sekunder släpper han mig, och jag står själv bara några få minuter från mitt hus. Jag blir genast fylld av ett lyckorus, och får lust att krama om mig själv. Resten av vägen går jag på rosa fluffiga moln.
När jag kommer innanför dörren hör jag direkt min mamma. Hon håller på i köket. Jag har fortfarande ett leende på läpparna. Men sen kommer jag på att jag är arg på henne. Jag in i köket till henne. "Hej gumman! Hur var din skoldag?" Jag ignorerar hennes fråga och går rakt på sak.
"Varför har du inte berättat att Natalie, Bea, Jonas och Hugo kommer hit på Torsdag nästa vecka!?" Jag låter inte så arg som jag vill, men tillräckligt för att hon ska förstå att jag inte är speciellt förtjust över det. "Jag trodde du skulle bli glad?" Frågar hon chockat. Jag slänger trött med armarna. "Ser jag ut att vara glad? Nej. Jag har ingen lust att träffa dom." Mamma ser ut som hon inte alls förstår sig på mig. "Men Amanda, det är ju dina vänner även om ni inte bor på samma ställe så förändras ju inte det. Dom ser verkligen fram emot att komma hit och tågbiljetterna är redan bokade och jag har planerat att inte vara hemma." Hennes röst låter bestämd. Jag lägger armarna i kors. "Men du kunde väl ha frågat mig innan? Jag saknar dom inte och jag har precis börjat känna mig bekväm med mina vänner här. Jag vill bara inte att det ska förstöras." Mamma ger mig en medlidande blick. "Klart det inte kommer förstöras. Du får bara presentera dom för varandra. Ni kommer få det jätte kul." Jag suckar högt och tydligt. "Vart ska du då?" Frågar jag eftersom hon nämnde att hon inte skulle vara hemma då. Hon får ett hemligt leende. "På jobbresa." Hon svarar kort och hon verkar inte vilja diskutera det vidare så jag släpper det. "Men bara så du vet mamma, är jag fortfarande irriterad." Jag stampar min fot i golvet och skjuter fram underläppen som en femåring. "Du kommer tycka det är roligt när de väl kommer hit." Jag önskar att hon har rätt, men det tror jag knappast. "När ska du till Emilia?" Frågor hon. "Vid 18.30. Kan du köra mig?" Mamma ler mot mig och jag vet att vi har diskuterat färdigt. "Visst. Maten är klar om en kvart." Jag lämnar sedan mamma i köket och går upp på mitt rum. Vad ska jag ta mig till? Dom kommer verkligen komma hit. Jag lägger mig i sängen och tar upp mobilen och skriver ett svar till Natalie. Jag vet att jag måste ljuga, men det lägger sig inte på mitt samvete.
"Jo jag blev glad bara väldigt chockad. Hör av dig med tider och sånt. Jag går ju i skolan då, men det löser sig säkert."
Mina rosa moln försvinner och jag faller till marken.
Jag vinkar till mamma som precis släppt av mig utanför Emilia. Jag hinner inte ens ringa på dörren förrän hon öppnar den i ett strålande leende. "Välkommen!" Jag kliver in i hennes hus. Det är stort och väldigt högt i tak men samtidigt väldigt mysigt. Emilia visar mig ivrigt runt.
Emilias rum är inte alls så som jag tänkte mig att det skulle vara. Det går i grått och hon har en fondvägg av New York Citys Empire state building. Jag hade mer föreställt mig ett rosa prinsessrum. Hennes rum är mycket större än mitt. Hon har lagt två jätte tjocka madrasser på golvet och täckt dom med massa kuddar och två täcken, det ser riktigt mysigt ut. "Vad fint du har gjort." Hon suckar lättad, precis som att hon klarat ett läxförhör. Emilia hade gjort ordning hemmagjord pizza som var riktigt god. Efter vi hade ätit gick vi in på Emilias rum, där hon hade förberett lite goda snack så som chips, morötter och dipp.
"Så hur är det mellan dig och Adam?" Frågar Emilia samtidigt som hon tar en morot.
Jag vill inte avslöja för mycket, men när jag väl öppnar munnen kan jag inte sluta. "Jag vet inte riktigt. Vi har kommit överens om att ta det långsamt men det slutar nästan alltid med att vi hånglar men sen så stoppar vi oss själva för att vi tar det ju långsamt. Och jag vet inte ens vad det betyder längre. Jag vill ju vara med honom och om jag ska tro på det han säger så vill han vara med mig. Allt känns bara så komplicerat fast ändå så himla enkelt." Jag andas och känner mig lite lättare. Det känns så himla skönt att få sagt det till Emilia. Jag vet att hon aldrig skulle döma mig. Hon verkar fundera en stund innan hon svarar. "Du borde berätta det för Adam. Du kan inte låta honom köra över dig. Var bara ärlig, och om detta får dig att må dåligt så måste du verkligen berätta för honom." Jag tar in det hon säger och jag vet att hon har rätt. Men på något sätt är jag rädd för att berätta det för honom och jag vet att det är för att jag inte vill förstöra mellan oss och det lilla vi har. "Men tänk om han inte vill ha mig på det sättet, tänk om jag förstör allt?" Jag viskar nästan och jag får lust att gråta. Emilia är snabb med att svara. "Då är det inte du som förstör allt utan det är han och om han bara vill ha dig på ett sätt är han inget att ha, låt honom inte utnyttja dig Amanda." Jag täcker mitt ansikte i mina händer och snyftar till och sedan kommer tårarna. "Jag vet inte ens varför jag är ledsen." Jag ler lite medan tårarna rinner ner för mina kinder. Jag fortsätter. "Det är bara det att det är så mycket just nu. Mina gamla kompisar kommer ju ner hit, och jag har verkligen ingen lust med det och det är inte bara för att jag inte träffat dom på länge utan för en massa saker som hände innan jag flyttade hit." Jag snyftar igen. Det är bara så mycket känslor på en gång och nu kommer allt ut i tårar.
Emilia ställer undan snacksen och sätter sig bredvid mig och lägger armen om mina axlar.
"Vad hände egentligen?" Emilias röst är tyst och vänligt. Jag tar ett djupt andetag och jag vet att hon syftar på det som hände innan jag flyttade hit.
"Vill du verkligen höra?" Frågar jag samtidigt som jag torkar mina kinder. Tårarna har slutat rinna och min röst låter stadigare. Emilia nickar men hejdar sig. "Men först." Säger hon och reser sig upp. Hon släcker lampan så att hennes rum blir svart sedan lägger hon sig bland kuddarna, jag lägger mig bredvid henne. "Nu." Säger hon och jag kan riktigt höra hennes förväntan.
Det känns så mysigt såhär som en riktigt tjejkväll, prata hemligheter i mörkret. Jag biter mig i läppen och sedan börjar jag berätta. "Jo så här var det...."
To be continued...
---
Nästa kapitel kommer förmodligen att komma upp någon gång till helgen eller på måndag. Men helgen är mitt mål iallafall.
Tack till alla som klickat in på den här storyn! Trodde aldrig så här många skulle hitta hit! :D
Vet att den har varit pausad vääääldigt länge, förlåt.
Men nu har jag hittat inspiration igen och kommer fortsätta skriva på den så mycket jag hinner.
Vi ses i cybervärlden allihopa!<3