Lugnet Till Ditt Kaos

Del 18

Nästkommande dag kantas inte av så mycket bakisångest som man kanske skulle kunna tro. Jag hade i alla fall trott det, men känslan som infinner sig liknar mest tomhet. Våldtäkt? Har jag blivit våldtagen? Det var det som Diana skrek när hon klampade in i mitt rum igår kväll. Det känns så långt ifrån sanningen som man kan komma. Det var inte våldtäkt. Lucas och jag har haft sex flera gånger. Han har aldrig tvingat sig på mig. Inte med våld i alla fall. Det har ju hänt att vi har haft sex utan att jag har velat ha det, men då har jag ju inte tydliggjort det tillräckligt väl. Skulle Lucas vara en våldtäktsman för det? För mig är det helt otänkbart. Han är ju en bra kille, det vet jag.

Jag ligger under en filt i soffan i vardagsrummet och slötittar på en julfilm när Diana kommer in och slår sig ned bredvid mig. Hon tittar på mig med ett litet leende på läpparna, trots att ögonen är sorgsna.
"Sluta", säger jag kort.
"Med vad?", frågar hon förvirrat.
"Titta inte på mig så där."
"Va? Hur då?", utbrister hon.
Hon är på väg att börja skratta, men jag är allvarlig.
"Så där medlidande. Som att du tycker synd om mig."
Hon blir genast seriös.
"Ebba, jag tycker inte synd om dig. Jag är skitlack på dig."
Nu är det min tur att se förvirrad ut. Diana fortsätter.
"Eller alltså, jag är skitlack på Lucas. Men på dig också, om jag ska vara ärlig. Jag frågade dig om allt var okej mellan er, om han var snäll mot dig. Du ljög mig rakt upp i ansiktet."
Jag slår ned blicken.
"Allt var okej. I början så..."
Diana tar min hand som vilar på filten samtidigt som hon avbryter mig.
"Han våldtog dig i natt. Allt kan inte ha varit okej. Har det hänt innan?"
"Nä. Eller jag vet typ inte."
"Har han haft sex med dig innan utan att du har velat det?"
Hjärtat börjar dunka hårdare i bröstet. Tårarna börjar rinna. Jag har inte en chans att stoppa dem. Jag vet att jag kan lita på Diana, så jag börjar berätta. Om hur bra allting var och hur dåligt allting blev. Om hur snäll Lucas var i början och hur sexuellt aggressiv han blev efter ett tag.
"När vi blev tillsammans så blev han som förbytt. Han har aldrig varit så på innan. Det var precis som att han tyckte att han hade rätt att göra vad han ville med mig bara för att vi hade blivit pojkvän och flickvän", säger jag mellan snyftningar.
"Jävla as", mumlar Diana.
"Du får inte berätta för någon! Ingen får veta!", vädjar jag.
Hon tvekar.
"Lova!", utropar jag.
Hon håller upp sina händer som för att visa att hon kapitulerar.
"Okej, chilla! Jag ska inte."
Jag andas ut.
"Jag vill ju berätta för folk vilken skithög han är, men om du inte vill så kommer jag inte säga något till någon", fortsätter hon.
"Han är ju snäll egentligen, det har bara blivit fel", säger jag tyst.
"Han har begått en brottslig handling. Han har tvingat sig på dig mot din vilja. Men visst, han verkar vara en toppenkille."
Hon himlar med ögonen. Jag svarar inte.
"Varför försvarar du honom? Efter det som han har gjort mot dig så är han inte vatten värd", säger hon mjukt.
Jag rycker på axlarna.
"Jag vet inte. Han är ju snäll och han bryr sig om mig. Han har aldrig sagt något taskigt eller varit elak. Jag tycker inte att han har tvingat sig på mig heller. Visst att jag inte ville ha sex med honom, men jag kanske inte klargjorde det tydligt nog."
Diana knyter nävarna så hårt att knogarna vitnar. Jag kryper längre upp i soffhörnet. I någon sekund blir hennes blick svart. Kallsvetten börjar genast tränga fram på ryggen. Men det händer inget mer. Hon sluter sina ögon och tar ett djupt andetag. När hon tittar på mig igen så är hennes blick lugn.
"Lyssna på mig. Första gången sov du. Andra gången, igår, så var du så full att du inte hade koll på någonting. Jag fick ju för fan nästan bära upp dig för trappan. Du kunde inte ha sagt ja till att ha sex med honom, varken första eller andra gången, och allt annat än ett ja är ett nej. Varför har du fått för dig att han kan ha sex med dig när helst han vill, utan att ens tänka på vad du vill?"
Jag begrundar det hon säger och tänker efter en stund.
"Jag har ju bara haft pappa nästan hela mitt liv. Jag kanske hade tänkt annorlunda om jag hade haft en närvarande mamma också. En kvinnlig förebild som hade kunnat lära mig om mitt eget och andra kvinnors värde. Jag älskar ju pappa och jag vet att han har gjort sitt bästa vad gäller att uppfostra mig på egen hand, men han har väl inte varit så värst feministisk kanske."
Diana biter förstrött på ena handens pekfingernagel. Det känns lite som att hon analyserar det jag säger.
"Vad hände mellan din farsa och morsa egentligen?", frågar hon.
"Inget dramatiskt. Pappa ville ha familj och villa, ett vanligt liv liksom. Mamma ville ha äventyr. När jag var tio gick de skilda vägar. Pappa hade livet han alltid hade drömt om, men mamma var uttråkad. Även om de sa att det var ett gemensamt beslut så tror jag att mamma var den som inte var nöjd och ville lämna pappa. Och vad skulle han göra åt det? Han ville ju hellre att hon skulle vara lycklig med någon annan än olycklig med honom."
Diana höjer på ögonbrynen.
"Men vadå, så hon drog bara? Vilken mamma gör så?"
Jag rycker på axlarna.
"Hon är speciell."
"Saknar du henne?", frågar Diana.
"Typ inte. Jag har alltid varit 'pappas flicka', även om jag hatar det uttrycket. Jag är mer lik honom. Mamma är liksom uppe bland molnen, hon gillar lyx och flärd och tycker inte om att vara på samma plats för länge. Pappa är mer lugn och uppskattar de små sakerna i livet, precis som jag. Dessutom så ses ju jag och mamma ibland. Hon är liksom inte borta för alltid. Men eftersom att hon bor i Stockholm med sin nya man och jag bor här så blir det inte så ofta. Några gånger om året bara."
Diana nickar.
"Hur är allting mellan dina föräldrar? Träffar du din pappa någonting?", frågar jag försiktigt.
"Nä. Inte längre. När de precis hade gått isär så hade de delad vårdnad, men när jag fick bestämma själv vem jag ville bo hos så valde jag morsan, vilket kanske låter ironiskt nu när vi inte gör annat än att bråka. Lily och Saga träffar fortfarande pappa ibland, men han och jag ses nästan aldrig."
"Varför gick de isär?"
"Äh. Farsan var väl inget as direkt, men han söp en del och var väl inte världens roligaste att ha att göra med då", förklarar hon. "Morsan tröttnade när Lily och Saga hade fötts och lämnade honom. Han fortsatte med drickandet ett par år till, men när jag bestämde mig för att bara bo med mamma så blev det lite som ett wake up call för honom, typ. Han checkade in sig på en avgiftningsklinik och blev nykter, men då var mitt förtroende för honom redan förbrukat eller vad man ska säga. Jag tror att han är en bättre pappa till Lily och Saga än vad han var till mig."
När Diana tystnar öppnar jag munnen för att säga något, men blir avbruten av min mobil som vibrerar på soffbordet. Jag suckar när jag ser att det är Lucas som ringer. Dianas ögon vidgas och hon ser på mig med kritisk blick. Jag trycker bort samtalet.
"Bra", säger hon. "Du fattar väl att han kommer böna och be dig på sina bara jävla knän att ni ska fortsätta vara ett par? Och du fattar väl att han kommer fortsätta utnyttja dig om du tar tillbaka honom?"
Jag hummar tyst.
"Bra", säger hon igen. "För om du förlåter det han har gjort mot dig och tar tillbaka honom så kan du glömma att jag kommer finnas där för dig något mer. Tar du tillbaka honom så försvarar du en våldtäktsman och pissar på det som jag gjorde för dig i natt. Då finns du inte för mig längre."
Med det lämnar hon vardagsrummet. Jag sitter kvar, stum och tagen av hennes ord.