Del 4

700 17 2
                                    

Höstmörkret börjar ta över mer och mer och det blir allt jobbigare att pallra sig ur sängen och ta sig till skolan. Motivationen försvinner sakta men säkert i takt med att vintern börjar närma sig. Jag gäspar stort när jag slår mig ned i en av biblioteksfåtöljerna.
"Kan vi inte bara gå i ide?", muttrar jag och lägger armarna i kors.
"Jag är på", svarar Frida.
Evelina hummar medhållande.
"Har ni pluggat nåt till matteprovet?", undrar Frida.
"Lite grann", svarar Evelina och drar en hand genom det ljusa håret.
"Jag försökte plugga lite i helgen. Det gick sådär", säger jag.
Jag ler för mig själv. Jag blev ju avbruten.

Precis som om universum vet att jag tänker på Diana så känner jag plötsligt en hand på min axel. Jag vänder upp blicken och möts av ett par gråblå ögon som tittar på mig.
"Hej Diana", mumlar jag.
"Hej tjejen", säger hon med ett leende.
Hennes ögon glittrar och jag rodnar genast.
"Vad, eller alltså, vad gör du här?", stammar jag fram.
Hon suckar och visar mig boken hon har i handen. The Help.
"Vi ska läsa den på engelskan så jag var tvungen att låna den", muttrar hon.
Jag ler lite.
"Inte så farligt ju. Jag har hört att den är ganska bra."
Diana flinar mot mig.
"Men då kan ju du läsa den åt mig! Och skriva en recension om den!"
Hon rufsar om mitt hår och jag blir varm i hela kroppen.
"Sluta vara i mitt hår hela tiden!", säger jag, trots att jag vill att hon alltid ska hålla på med det.
"Jag slutar med det om du fixar det här åt mig", säger hon och sätter boken framför näsan på mig.
"Jag tänker inte göra dina läxor åt dig!", utbrister jag.
"Synd, jag som hoppades att vi hade en deal." 
Våra blickar möts återigen. Jag vågar faktiskt se in i hennes ögon utan att vända bort huvudet.
"Aldrig", flinar jag.
"Fine, have it your way." 
Hon blinkar mot mig och yttrar ett 'vi ses' innan hon försvinner från bibblan. Med blossande kinder och hamrande hjärta vänder jag blicken mot Evelina och Frida igen. Jag glömde bort att de faktiskt satt där, bara någon meter bort. För en stund var det bara jag och Diana. Nu stirrar mina vänner på mig med stora ögon och rynkade pannor.
"Vad är det?", säger jag aningslöst.
De utbyter en menande blick.
"Vad fan var det där?", väser Evelina.
"Alltså, nyss så ville du inte kännas vid henne och nu är ni bästisar helt plötsligt? Eller vadå?", säger Frida och tittar misstroget på mig.
"Nej, vi snackade lite i helgen bara. Chilla", mumlar jag.
Frida suckar.
"Jag trodde du skulle försöka undvika henne?"
Jag puttar upp glasögonen på näsryggen.
"Jag gjorde ju det först, men sen så pratade vi och hon är faktiskt ganska schysst."
"Du tror inte att hon bara fejkar det då?", säger Evelina och granskar mig ingående.
Jag skakar på huvudet.
"Faktiskt inte." 
Frida rycker på axlarna.
"Du vet vad vi tycker, Ebba. Gör som du vill, men du kan inte bli lack om hon plötsligt vänder dig ryggen eller om folk börjar snacka om dig som de snackar om henne", säger hon allvarligt.
Evelina nickar.
"Exakt. Vi har varnat dig nu", fyller hon i.
Jag hummar tyst. Efter en stund börjar de prata om något helt annat. Jag deltar inte i konversationen överhuvudtaget. Plötsligt känner jag mig illa till mods och jag försvinner in i mitt eget huvud ända tills Evelina säger att det är dags att gå till lektionen.

När jag kommer hem på måndagseftermiddagen drar jag igen ytterdörren så hårt efter mig att fönsterrutorna i hallen skallrar. Jag känner mig både arg, ledsen och besviken. Hela dagen har jag gått och funderat på det som Evelina och Frida sa imorse. Jag blir otroligt förbannad över att de, och alla andra för den delen, ogillar Diana så mycket på grund av vad folk säger om henne. De känner inte henne. De vet inte vem hon är. Allt de har är en uppdiktad version av henne, som inte alls är sann. Diana är inte alla rykten och allt skitsnack som florerar kring henne. Hon är en människa. En människa som inte förtjänar allt hat som hon får kastat på sig. Det stör mig också att Evelina och Frida vill att jag ska fortsätta undvika henne. Jag vägrar. Varför ska jag hålla mig borta från någon som är schysst och faktiskt verkar gilla mig för den jag är?

Lugnet Till Ditt KaosDär berättelser lever. Upptäck nu