Lugnet Till Ditt Kaos

Del 14

Morgonen efter den kaotiska festen vaknar jag tidigare än jag hade önskat, men kliver inte upp ur sängen förrän klockan börjar närma sig elva. Det vrider sig i magen av skam när jag tänker på hur jag och Diana bråkade framför alla som befann sig på festen. Jag har en känsla av att jag inte kommer kunna flyga under radarn i skolan på måndag. Snacket kommer handla om Diana, Lucas och mig. Egentligen är det Diana som borde skämmas, det vet jag. Det var hon som drog igång allt. Men ändå. Det sista jag ville var att folk skulle börja prata om mig som de pratar om Diana. Kommer de börja göra det nu? Tanken levererar ångest som ett brev på posten.

Jag sitter vid köksbordet och äter en ostmacka samtidigt som jag slött skrollar på telefonen. Lucas har inte hörts av på hela natten. Vi hann varken prata något mer eller ens säga hejdå efter att Andreas kom och avbröt oss. Det verkade som att allt var okej när vi satt och pratade på trappan hos Max, men nu blir jag osäker. Tänk om han faktiskt är arg på mig? Jag hinner inte fundera så mycket mer innan jag hör steg i trappan följt av Diana som kommer in i köket. Hon har bara mjukisbyxor och en svart bh på sig. Jag kan inte låta bli att stirra på henne. Både på grund av att hennes överkropp är till största delen exponerad, men också för att jag antog att hon skulle hålla sig undan. Hade jag betett mig lika vidrigt som hon gjorde under gårdagen så hade jag spenderat helgen på mitt rum fullt upptagen med att skämmas ögonen ur mig. Men jag är inte Diana. Det är konstigt hur snabbt jag glömmer bort hur olika vi faktiskt är. Jag är konflikträdd. Diana möter konflikter med öppna armar.
"Vad tittar du på?" frågar hon utan att möta min blick.
Av hennes hesa röst att döma är det de första orden hon yttrar sedan hon vaknade. Jag ilsknar genast till.
"Ja, vad tror du?"
Hon måste ha lagt märke till min fientliga ton, men skrattar bara dovt åt mig.
"Tagga ner", mumlar hon samtidigt som hon häller upp kaffe i en mugg.
"Säg inte åt mig att tagga ner!", fräser jag. "Vad tänkte du egentligen när du anklagade mig för att vara otrogen inför varenda människa på festen igår?"
"Ljög jag eller?", utropar hon.
Jag slår ned blicken i bordet.
"Tänker du seriöst förneka att du håller på med andra bakom Lucas rygg när jag står här? Det är mig du håller på med, ditt jävla as!", fortsätter hon.
Svordomen och skällsordet hugger till som en kniv i mig.
"Men shh, pappa och Katarina är i andra rummet!", väser jag.
Diana suckar.
"Dessutom så håller jag inte på med dig. Vi kysstes en gång", mumlar jag.
"Ja. Och du var involverad med Lucas då. Det kallas otrohet, genius", säger Diana ironiskt.
Jag vet inte om universum har ett grymt sinne för humor eller om det är slumpen, men när vi håller på och grälar som värst så ringer det på dörren. Jag flyr snabbt från köket och Diana och sliter upp ytterdörren, varpå jag möts av det, eller den, som vi bråkar om. Lucas.
"Vad gör du här?", frågar jag.
Han ler lite.
"Trevligt välkomnande. Jag tänkte överraska dig", svarar han och ger mig en puss på kinden.
Jag blir aningen lättad då det inte verkar som att han är sur på mig, men vill samtidigt fösa ut honom ur huset fortare än kvickt. Risken för ett tredje världskrig är överhängande om Diana får nys om att han är här.
"Tänker du släppa in mig eller?", frågar han och granskar mig.
Jag tvekar.
"Kan jag inte få följa med hem till dig istället? Jag vill bara komma bort härifrån."
Lucas nickar.
"Jo visst, vi kan dra hem till mig."
Jag ler tacksamt mot honom.
"Jag ska bara fixa mig lite snabbt. Vänta här!"
Jag skyndar upp till övervåningen. Diana syns inte till. Dörren till hennes rum är stängd. Jag drar snabbt slutsatsen att hon inte har någon lust att träffa Lucas och att hon därför har barrikaderat sig på sitt rum. Jag drar en lättnadens suck över att hon inte verkar vilja bråka med honom. Samtidigt så svider det lite i mig när jag inser att det trots allt inte är honom hon är arg och besviken på. Det är mig.

Lucas och jag spenderar större delen av eftermiddagen och kvällen i hans säng och plöjer serier på Netflix. Vi har pratat ut om gårdagen och Lucas hyser inget agg mot mig. Jag hävdar bestämt att Diana bara ville hämnas och att det hon sa inte har någon som helst förankring i verkligheten. Det känns inte bra att ljuga Lucas rakt upp i ansiktet, men vad annat kan jag göra? Ingen får veta vad som har hänt mellan mig och Diana. Det räcker med att jag berättar det för fel person för att hela skolan ska få reda på det. Visst litar jag på Lucas, men om han fick veta så skulle han garanterat aldrig vilja se mig igen.

När ytterligare ett avsnitt av Black Mirror börjar rulla på tv:n så lägger Lucas en arm om mig och tar till orda efter en stunds tystnad.
"Du Ebba..."
Jag tittar upp på honom.
"Ja?"
"Vi har ju hängt ett tag nu, du vet?
"Ja?", säger jag igen.
"Jag tänkte liksom... är vi tillsammans? Eller vad är vi?"
Jag ler.
"Vill du vara tillsammans med mig?"
Han pussar mig på munnen.
"Det vill jag."
"Då så. Då är vi det."
Han ler stort och kramar om mig hårt.
"Du gör mig så jävla glad Ebba. Jag tycker om dig så sjukt mycket."
"Jag tycker om dig också", mumlar jag mot hans bröstkorg.
Jag vill känna mig lika glad som han gör. Jag vill vara kär i honom. Jag vill älska honom. Jag trodde att jag gjorde det, men nu känns hans armar om mig bara som en tung, blöt filt. Dumma, korkade, naiva lilla Ebba. Trodde du verkligen att Lucas skulle få dig att glömma bort hon som du inte kan sluta tänka på? Hon som du egentligen är kär i? Hon som du egentligen älskar?

När kvällen börjar bli sen föreslår Lucas att jag ska sova kvar hos honom. Jag kan inte säga nej. Hur skulle det se ut? Jag har just klargjort att jag är hans flickvän. Flickvänner sover över hos sina pojkvänner hela tiden, så är det. När vi har borstat tänderna och krupit ned under täcket i Lucas 120-säng känner jag hans trevande händer över min kropp. Vi kysser varandra och jag motar vänligt men bestämt bort hans händer.
"Lucas", mumlar jag när jag återigen känner hans händer mot min mage.
Jag har en stor t-shirt och mina trosor på mig, men plötsligt känner jag mig blottad. 
"Vadå? Vill du inte?", frågar han tyst.
"Kan vi inte ta det lite lugnt med... det?"
Han ler retsamt. 
"Kom igen. Nu är vi ju faktiskt tillsammans."
Han kysser mig igen och stryker sina händer över min rumpa. Jag trycker mina händer mot hans bröstkorg.
"Lucas, inte ikväll", säger jag.
"Ebba, snälla. Jag måste...", börjar han.
Han börjar kyssa mig på halsen och jag trycker handflatorna hårdare mot hans bringa, men stelnar till när jag känner hans erigerade könsorgan mot mitt lår.
"Lucas, snälla! Jag vill inte", piper jag.
Han suckar irriterat och rullar över på rygg.
"Nähä. Skit i det då", säger han kort.
"Du. En annan dag?", vädjar jag.
"Spelar roll", fnyser han och lägger sig på sidan med ryggen mot mig.
Nu är det min tur att sucka. Jag stryker honom lätt över ryggen tills jag somnar. Jag trodde att jag ville ha sex med honom, det gjorde jag verkligen, men jag är inte redo. Hade jag varit redo om det var Diana som låg bredvid mig?

Plötsligt vaknar jag av Lucas som andas tungt i mitt öra. Det är fortfarande mörkt i rummet. Jag kan inte röra mig. Hans kropp är tung över min. Han är blöt av svett. Hans höfter slår emot mina gång på gång. Det gör ont mellan benen. När det går upp för mig att han har sex med mig blir jag som paralyserad. Jag kan inte skrika. Jag kan inte röra mig. Jag kan ingenting. 
"Älskling", stönar Lucas och kysser mig. 
Hans tunga är i min mun och jag känner smaken av hans saliv, men också smaken av salt. Tårar. Jag gråter, tyst och stilla. Lucas tittar på mig och jag undrar varför han inte slutar. Jag gråter ju på grund av det han gör, förstår han inte det?
"Shit! Åh, shit!", stönar han samtidigt som han kommer i mig.
Därefter slänger han sig ned i sängen bredvid mig och pussar mig på kinden.
"Så bra. Så jävla bra är du", mumlar han andfått.
Jag snyftar till.
"Shh. Nu sover vi", säger han.
Jag nickar bara.

När jag kommer hem från Lucas på söndagen går jag raka vägen upp på mitt rum. Pappa frågar om jag är hungrig, om allt är okej och om jag vill titta på någon film till kvällen. Jag svarar vilseledande. Nej, jag är inte så hungrig, jag kanske tar något att äta senare. Ja, visst är allt okej. Nja, jag vet inte om jag vill titta på film, jag går nog och lägger mig tidigt ikväll. Jag spenderar hela dagen i min säng, under täcket. Jag känner mig äcklig och vill bara försvinna. Men plötsligt börjar täcket kännas tungt. Olidligt tungt. Som en kropp ovanpå min. Jag sliter bort det och sparkar ned det på golvet. Jag lägger mig på mage och begraver ansiktet i kudden, men tittar upp när jag hör Dianas röst. 
"Är ni tillsammans nu eller vad är grejen?", fräser hon.
Hon har stormat in i mitt rum utan att knacka och nu står hon vid sidan av sängen och stirrar på mig.
"Va?", frågar jag.
Hon trycker upp sin iPhone-skärm i mitt ansikte. Lucas har lagt upp en bild på instagram. Det är min hand i hans. 'Härlig kväll med min älskling igår' lyder bildtexten. Han har taggat mig.
"Är ni det eller?", upprepar Diana.
"Eh... ja, vi är det nu", svarar jag långsamt.
Diana suckar besviket.
"Så jag antar att jag är ute ur bilden då?"
Jag svarar inte, utan stirrar bara stint på henne.
"Jag vet inte vad jag trodde", fortsätter hon. "Jag trodde att du kanske hade känslor för mig också. Men varför skulle du av alla människor ha det? Jag är för mycket för dig. Jag är för mycket för alla."
Med det försvinner hon ut ur mitt rum och ut ur huset. Hon drämmer igen ytterdörren så hårt att det dånar i väggarna. Katarina skriker efter henne, men hon är redan borta.