Lugnet Till Ditt Kaos

Del 27

Fyra månader senare.

Det är varmt. Närmare 25 plusgrader. Det hade varit nästintill outhärdligt om det inte vore för vindpustarna som viner genom luften med jämna mellanrum och får min långklänning att fladdra. Klockan börjar närma sig tolv och solen står högt på himlen. Jag kisar när jag blickar ut över havet av finklädda människor som har samlats på torget utanför Hagmarksgymnasiets aula. Mammor, pappor, mor- och farföräldrar, kusiner och syskon. Vart jag än tittar möts jag av en charmig bebisbild på ett studentplakat. Det ligger en förväntansfull stämning i luften, precis som det ska vara på studentdagen. Katarina står bakom mig, även hon med ett studentplakat i högsta hugg. Bilden på plakatet föreställer Diana när hon var runt ett år. En bild som jag har varit med och valt ut. Bredvid Katarina står pappa med telefonen i högsta hugg, redo att filma och ta kort. Lily och Saga står framför mig och håller hårt i varsitt litet gosedjur med blågula band. Själv håller jag i en klarröd ros, också den försedd med ett blågult band.
"Nu kommer dom!" skriker Saga, så högt att jag rycker till.
Mycket riktigt så öppnas dörrarna till aulan och rektor-Nils kommer ut tillsammans med två fanbärare. Den ena bär på en svensk flagga och den andra en vit med Hagmarksgymnasiets logga på. Nils plockar upp en mikrofon och håller ett kort tal för att sedan börja presentera avgångsklasserna. En efter en springer de ut ur aulan till dunkande musik som strömmar ur högtalarsystemet.
"Då säger vi grattis till studenten och välkomna ut, SAM202!" utropar Nils.
Musiken återupptas och klassen springer ut. Dianas klass. I myllret av vita klänningar, svarta kostymer, studentmössor och kuvert med slutbetyg ser jag henne. I en vacker vit klänning med spetsdetaljer, svarta klackskor och avgångsbetyg i handen. I hennes mungipa hänger en visselpipa och broderiet på studentmössan lyder 'Diana SAM202'. Hon stannar upp en stund och ser ut över folkhavet innan hon får syn på oss. Då höjer hon händerna mot skyn och springer för allt vad hennes ben är värda. Det bruna håret, som är lockat dagen till ära, studsar mot hennes axlar och rygg. Hon spottar ut visselpipan och ropar:
"Fy fan vad jag är bra!"
Katarina skyndar genast fram och kramar om henne.
"Grattis till studenten älskling, jag är så stolt över dig!"
Lily och Saga lämnar över gosedjuren pappa tar bild efter bild på den nybakade studenten. Till slut blir det min tur. Diana suckar lyckligt när hon möter min blick. Jag tar några steg mot henne och hänger rosen runt hennes hals.
"Stort grattis till studenten Diana", säger jag och ler stort.
Hon ler tillbaka och drar in mig i en kram.
"Tack. Jag älskar dig."
"Jag älskar dig."
"Se så fina ni är! Thomas, ta kort på tjejerna! Eller ska jag säga flickvännerna?" utbrister Katarina.
"Ja, jag tar för fullt! Ni är fantastiskt fina ihop, tjejer", säger pappa.
Jag och Diana skrattar och poserar, bild efter bild. Vi kysser varandra och lyckan över att vi inte behöver dölja vår kärlek längre och att vi har familjens stöd är total.

Efter att studenterna har åkt oräkneliga antal varv runt stan på lastbilsflak med dånande musik är det dags för Dianas studentmottagning. Pappa och Katarina har slagit upp ett stort partytält i trädgården och dukat ett långbord för att alla släktningar ska få plats. Det bjuds på kallskuret, frukt och bubbel. Det pratas, skrattas och skålas. Som tillställningens huvudperson sitter Diana vid bordets ena kortsida. Jag sitter direkt till höger om henne, fast på långsidan. Faster Helena gör sitt bästa för att hålla en konversation med mig, men hon lyckas inget vidare och det är helt och hållet mitt fel. Jag har svårt att fokusera på något annat än Diana. Hon är full och lycklig och vacker. Hennes ansikte är blankt av svett och ögonskuggan har smetats ut en aning. Nästippen är lätt röd av berusningen. Huden på hennes annars så ljusa armar har också blivit röd efter en hel eftermiddag på ett lastbilsflak i gassande solsken. Hennes mungipor har varit uppdragna i ett leende sedan hon sprang ut.
"Vad tittar du på?" frågar hon.
"Inget. Dig. Du verkar så lycklig", svarar jag.
"Det är jag. Det är jag verkligen."
Jag tittar på den provisoriska medaljen som hänger runt hennes hals. Det är en vit papptallrik som det står 'klassens bad ass' på, skrivet med svart tuschpenna. 
"Har du läst motiveringen?" säger Diana.
Jag skakar på huvudet och hon räcker över medaljen.

Att följa strömmen är inget för dig
Finns det en coolare tjej, så säg!
Säga ifrån är något du är bra på,
aldrig rädd för att trampa på någons tå.
Såväl lärare som klasskamrater har fått vänja sig vid sarkastiska comebacks och sass,
Diana du är klassens bad ass!

Jag skrattar när jag läser texten på baksidan av tallriken.
"Dom har fångat dig ganska bra."
Diana fnissar.
"Eller hur?!" säger hon glatt.

Efter presentöppning, fika och tal av Katarina klingar Diana i sitt champagneglas och reser sig från stolen.
"Jag vet att det är min dag och allting, men jag skulle faktiskt också vilja säga några ord", börjar hon. "Jag vill först och främst tacka för att ni alla har kommit hit idag för att fira att jag har tagit studenten. Jag är så tacksam för er allihopa. Dock vill jag rikta ett särskilt tack från djupet av mitt hjärta till en av er, och hon sitter här bredvid mig. Hade det inte varit för Ebba, min fantastiska flickvän, så hade jag inte tagit studenten från Hagmarks idag. Hade det inte varit för hennes engagemang och mod så hade skolledningens beslut stått fast och vår hycklare till rektor hade fått behålla sitt jobb. Hon har stått upp för mig som ingen annan någonsin har gjort tidigare. När hon kom in i mitt liv och jag lärde känna henne så insåg jag att hon har en eld inom sig, ett driv som få människor besitter, och jag vill tro att jag var bensinen som krävdes för att den elden skulle flamma upp och få Ebba att inse sitt värde, sin potential och framförallt att hon har det som krävs för att göra skillnad här i världen. Så tack, tack universum för att du förde samman mig och Ebba, och tack Ebba för allt du har gjort för mig. Utan dig, inget mig. Jag älskar dig."
Dianas tal följs av applåder och jag måste torka en tår som rinner ned för min kind. Jag ställer mig upp och kramar om henne, hårt och länge. Hon hyssjar och tröstar mig.
"Gud, vilka ord. Jag vet inte vad jag ska säga", viskar jag och ser henne djupt in i ögonen.
"Du behöver inte säga någonting", svarar hon.
Jag vilar min panna mot hennes.
"Så jag var lugnet till ditt kaos och du var bensinen till min eld?"
Hon rycker på axlarna och ler snett.
"Ja, något sånt."
Sen kysser vi varandra och elden flammar upp, större och starkare än någonsin.