Mitt nya liv i en ny värld

Vad kommer att hända med honom?

Lea's perspektiv

Vad sa han nyss?

- Inte exakt som dig men, jag är inte heller som alla andra sa han och tog några steg närmare mig.

- Vad är du, om du inte är som andra eller mig frågade jag och tog ett steg bakåt.

- Varulv sa han lite tyst.
- Varulv? Finns dem på riktigt? Kan du visa frågade jag honom och tog ett steg närmare honom.

Han sträckte fram sin hand som var som en hundtass, fast större. Jag höll i tassen och kollade noggrant på den.

- Coolt, men hur ska du kunna hjälpa mig? Sa jag och släppte hans tass.
- Du kan börja i min skola! Sa han.
- Hur ska en skola hjälpa mig? Frågade jag och sparkade försiktigt på lite snö bredvid mig.
- Det är ingen vanlig skola. Det är en skola för såna som oss, vad ska man kalla det? Mutanter. Svarade han och log.

Guuud hans leende. Det hade slutat snöat. Jag kollade in i hans bruna valpögon. Efter ett tag så blev dem lite mörkare. Vi stod rätt nära varandra. Han vände sig och började andas tungt.

- Vad är det frågade jag och ställde mig framför honom.
- Förlåt, det är fullmåne ikväll. Sa han och började andas snabbare.
- Jag förstår sa jag och kramade om honom för att visa någon slags tröst.

Egentligen var det bara en ursäkt för att få krama honom. Men det funkade han blev lugnare. Efter ett tag när han hade börjat andas normalt så såg det ut som han inte mådde så bra. Jag tog tag i hans högra arm och ledde honom till närmaste bänk.

Bänken var täckt av snö. Jag smälte bort snön som låg på bänken och ledde vattnet bredvid bänken så det blev en liten vattenpöl men den frös snabbt. Han satte sig på bänken och jag satte mig bredvid. Han hade börjat svettas och skaka nu. Jag blev lite rädd men jag måste hjälpa honom.

Plötsligt ringde hans mobil och jag svarade.

- Simon du skulle vara hemma för en timme sen, du vet vad fullmånen kan göra och du är inte van vid det än hörde jag en orolig röst.

- Hej, vem är detta? Jag svarar istället för Simon, han mår inte bra sa jag snabbt.

- Vart är ni? Frågade rösten.
- Vid en bänk nära Wallys bar svarade jag honom och kollade på Simon.
- Jag kommer, vänta där sa rösten och la på.

-Du klarar det här sa jag och höll hans hand.

- Men... Men jag kan inte kontrollera det svarade han kramade om min hand.

- Ta det lugnt, det kommer någon som hjälper dig. Dessutom är jag hos dig sa jag och log mot honom.

Och han försökte le tillbaka. Hans händer började få päls och han försökte gömma dem, men jag berättade att det var inget att skämmas över. Jag har själv gjort tusen saker som jag skäms över men det är det förflutna.

Det började växa mer och mer päls och hans klor och tänder börja komma fram.