Mesami

Kapitel 2 - Steffani POV

"Hon vill adoptera hunden" sa kvinnan till mannen som kollade chockat och oförstående på henne.

"Den hunden?" frågade han. Kvinnan nickade. "Det går inte, han har vart våldsam mot personalen, vi kan inte adoptera bort en farlig hund!" väste mannen mot kvinnan.

"Men kom igen, ingen kommer någonsin vilja adoptera honom förutom den tjejen. Hon är hans enda chans! Du kan väl iallafall låta dem träffas en gång och se hur beteéndet visar sig vara?" bedjade hon och glodde på mannen som efter en lång stirrkamp ger sig.

"Okej då" hör jag honom säga till kvinnan. "Men jag vill ha extravakter och nedsövningspilar om något skulle gå snett." lade han till med en seriös blick och kvinnan nickade mot honom innan hon gick tillbaka till oss.

"Så ni ska få träffa hunden först innan vi avgör någonting!" sa hon glatt men jag kunde se en liten glimt av oro i ögonvrån. Strax därefter kom mannen till oss med två andra personer som såg ut som vakter.

"Vi börjar väl då!" sa han. En av vakterna stängde en grind i mittengången i stallet vilket skapade en större inhägnad innan mannen tog upp en nyckel ur höger bakficka och låste upp dörren in till hunden. Den andra vakten tog fram ett långt kedje koppel och tillsammans med den andra vakten gick han in i buren. Hunden morrade dov men låg kvar på marken. När vakterna sedan närmade sig ställde den sig upp, strök öronen bakåt och reste ragg. Långsamt backade den in mot ett av hörnen samtidigt som vakterna kom allt närmare. När dem stod precis framför hunden tog en av vakterna tag om hundens kropp och höll fast den medan den andra försökte sätta på kopplet. Hunden skällde högt och försökte komma ur greppet och jag kunde känna hans smärta, oro och ilska mot dem två vakterna som fortfarande försökte tvinga på halsbandet.

"Sluta! Släpp kopplet!" ropade jag tillslut när jag inte kunde stå ut att se den plågade hunden och direkt slutade vakterna att göra vad dem höll på med och kollade förvånat på mig. Hunden tog då sin chans och hoppade bort från vakterna i ett otroligt långt skutt innan den landade några meter framför vår lilla grupp ute i stallgången. Kvinnan, mannen och mina föräldrar backade bort mot hundens före detta bur medans jag stod kvar på samma ställe. Någon meter bakom mig fanns en inhägnad, framför mig fanns det inom några meter en stor, svart hund. Bakom hunden mina föräldrar och bakom mina föräldrar de som egentligen jobbade där. Hunden kollade på mig en stund och alla stod blickstilla i en hemsk tystnad innan hunden sakta gick fram mot mig. Jag hörde hur mamma drog efter andan och jag kunde nästan känna hennes rädsla. Men jag kände ett konstigt lugn, den här hunden skulle aldrig kunna skada mig. När den gått hela vägen fram till mig stannade den och vände sig om. Sedan satte den sig vid min sida och kollade upp på mig med gråa ögon som glittrade av lycka.

"Grey. Grey ska du heta" viskade jag till honom.

End of flashback

Jag slängde en snabb titt på klockan ovanför sängen och konstaterade att den var 07.20 innan jag gick ner för trapporna mot köket för att ta fram frukost. När jag skulle ta fram osten och smöret ut kylskåpet frös jag till i rörelsen. Försiktigt sneglade jag mot ugnsklockan. 07.23. Helvete! Bussen till skolan gick om 14 minuter prick och jag hade varken ätit frukost, packat eller vart ute med Grey än. Jag kastade in maten i kylskåpet igen innan jag tog ett äpple och sprang och öppnade dörren så att Grey skulle kunna komma ut. Han slank ut genom dörren och joggade bort till baksidan av huset där tomten tar vid en skog. Efter det sprang jag upp för trappan till mitt rum igen, bäddade sängen och packade väskan innan jag sprang ut genom ytterdörren.

"Grey!" ropade jag och efter några sekunder kom han och mötte mig på trappan. "Sorry killen men du får gå in nu! Du får gå ut när jag kommit hem igen" sa jag och placerade en lite puss på hans panna. Jag kollade på min mobil; 07.32, 5 minuter kvar innan bussen lämnade hållplatsen. Jag satte fart nerför gatan, svängde höger vid andra korsningen och hann precis stoppa bussen innan den försvann iväg. Busschauffören kollade surt på mig när jag gick in i bussen och satte mig på ett ledigt säte. Det pyste till och sedan rullade vi framåt.

Dörrarna till skolan öppnades av sig själva och jag klev in. Det var mest tysta mumlanden i korridoren nu på morgonen men ett högt skrik avbröt allas samtal.

"Steffi!" skrek Emma, min allra bästa vän. Vi hade känt varandra sen barnsben och alltid varit vid varandras sida. Hon sprang fram till mig och kramade om mig medans de andra eleverna började prata med varandra igen. De var vana över hur Emma betedde sig så ingen brydde sig särskilt mycket.

"Jag har saknat dig såå!" gnällde hon, "Vart har du varit hela mitt liv?!" Lade hon sedan till och hon höll på att strypa mig i kramen.

"Ursäkta, jag dör här" viskade jag hest innan hon slutligen släppte mig. "Förlåt men det var så länge sen jag såg dig..." Sa hon ledset.

"Ja men skärp dig nu! Jag har varit sjuk i typ en halv dag." Skrattade jag. Precis då kom Anja fram. "Hej" sa hon till mig och gav mig en snabb kram innan hon vände sig om mot Emma och började prata med henne. Emma drog handen genom sitt korta, färgade hår. När vi var mindre var det brunt men hon valde att färga om det och hon har nu mörkrött hår på heltid. Emma babblade på om någonting medans Anja stod och höll med, nickade eller skrattade mellan varje mening. Det var någonting med Anja. Jag räknade henne som min bästa kompis men det känns som om hon var mer, mycket mer intresserad av vara med Emma. Mina tankar spann en kort stund innan Emma grep tag i min arm.

"Sluta stå och drömma vi måste gå nu!" sa hon och drog iväg med mig och Anja till vårt klassrum och satte oss längst bak på en bänk. Jag innerst snett lutad mot väggen, sen Emma och sist Anja längst ut. Direkt när vi satt oss började de två prata med varandra igen men blev snabbt avbrutna av att en lärare kom in. Åh nej, No-Patrik. Detta skulle bli en lååång lektion...