moments ›› foscar

2.6

Jag lät ett utrymme skapas mellan mina och Oscars läppar då Ogges trötta gestalt kom släntrandes mot oss. Ogge drog sin hand genom sitt ruffsiga hår och betraktade oss med en trött och aningen förargad blick.
Trots det kysste jag Felix ännu en gång. Jag lade mina armar hårt om hans nacke och lade passionen åt sidan för att låta min tunga tillträda hans mun. Den befriande känslan lugnade varje vrå av min kropp, och jag kände inte längre samma tyngd dra ned mig. Mina ögonlock lät jag stängas medan jag kände Felix nervöst svettiga händer treva över min varma rygg. Våra blottade magar pressades mot varandra, och pirret jag så många andra gånger känt återfann min kropp. Det pirret som kärlek ger.

Ogge harklade sig lite surt, men Felix strök endast sin hand genom mitt hår, fast avslutade så småningom vår kyss. Hans fokus lade han då dock inte på Ogge, utan på mig. Hans vackra ögon borrade sin blick djupt i mina medan hans hand tog sin väg från mitt hår via min kind. Ett svagt, vad jag uppfattade lyckligt, leende tog plats på hans läppar innan han för första gången vände sig om för att se på Ogge.

"Förlåt" sade Felix i ett försök att vara allvarlig, men jag kunde höra en gnutta förtjusning i hans röst, jag kunde nästan höra hur han flinade.
Av att bara tänka det faktumet att han nu kanske stod och log fick mina mungipor att röra sig. Mitt leende vidgades, och jag kunde inte hålla det från att blotta mina tänder. I ett försök att dölja mig en aning lutade jag min ena hand mot läpparna och pillade svagt på dem, men leendet minskade inte ens lite.

Ogge tittade till en början missnöjt på oss där han stod lutad mot dörrposten, men förvånansvärt nog prydde nu ett litet leende hans läppar. Han gav ifrån sig ett kort skratt och skakade svagt på huvudet medan han tittade ned i golvet.

"Oscar jag lovar, det var första gången. Förlåt men jag kunde inte hålla mig" Trots Felix ledsna och skamfulla ton, så skrattade även han likt Ogge en aning, men nervöst.
Att jag visste att denna kyss inte var den första sedan vi "gjort slut" fick mitt redan tillräckligt stora leende att vidgas. Min födelsedag är inget jag lätt glömmer.

"Okej, det är lugnt. Jag förstår.. nästan" sade Ogge nästan sorglöst, men hans ögonbryn ändrade snabbt form och hans ansikte blev genast mer bekymrat. "ni gillar verkligen varandra, eller hur?"
Blicken jag och Felix delade efter han sagt de orden verkade vara nog som svar för honom. Han nickade bara oroat, nästan stressat, och bytte ben att väga på.

"Jag har nästan förstått det. Eller jag kan fan nog aldrig förstå att ni två, mina bästa vänner, har något.. sådant, men" Han skrattade trots att han darrade på rösten och mitt leende avtog sakta men säkert. "men jag har liksom sett, förstått, att nåt typ fattas. Ni har varit så konstiga hela tiden. Sämre än innan"

"jag saknar bara. honom alltså." säger jag snabbt utan att tänka på det. Ogge nickar, lika fundersamt som han betett sig under hela denna stund.

"mmh.. asså, det är ju ert.. beslut. Ni kan vara med varandra. inget stoppar er om ni verkligen vill" han reser sig från att han lutat sig och tittar nu för nästan första gången rakt på oss. "det handlar bara om att ni värderar vad som är viktigast, respekt för oss andra, eller lycka till er själva"

Efter det gick han bara. Utan att se sig efter, på oss.
Och klumpen satte sig än en gång fast i min hals.

--

Klockan var nu strax efter tolv på dagen. Jag och Felix hade lämnat Ogges hus för att bege oss hem. Hem till vem var faktiskt lite oklart. Jag får en känsla av att Felix inte har planerat att separeras från mig idag med tanke på sättet han talat till mig. Och det gör mig nästan lite nervös. Nervös på ett bra sätt.

Just nu är mina hörlurar hopkopplade med hans, och vi båda lyssnar skrattande på gamla låtar från våra yngre dagar. Det är ganska härligt att bara vara med honom som nu. Sättet han ser på mig är inte detsamma som förr. Hur han gör det nu får mig att le. Det får mig glad. Och det får mig känna mig meninghsfull.

Utanför fönstret ser jag slussens mörkklädda perrong. Undrande tittar jag åt min andra sida, på Felix. Men han reser sig inte för att gå av. Det enda han gör är att le, le med hela ansiktet. Ett varm och inbjudande leende. Ett leende som får fjärilarna att vakna till liv i min mage. Och jag tror inte att jag på länge känt mig lyckligare. Och detta bara av hans handlingar - hans betydelsefulla leende.

Utan att sagt ett ord till varandra på den korta resan från slussan kliver vi av och sätter oss på en näst intill tom buss hem till mig. Längst bak placerar vi oss, Felix med sina ben över mina lutandes mot fönsterrutan. Våra hörlurar var nu båda av och det vi istället lyssnade på var varandras ord. Dog dog vår redan aningen döda konversation helt då han lade sin hand i min som redan vilade på hans ben. Hans fingrar letade sig mellan mina, och han höll om mig hårt.

Om han bara visste, att jag redan var fast