moments ›› foscar

2.5

Natten hade ändå slutat helt okej. Vi hade fortsatt spela och gick för att sova någon gång efter fyra. Stämningen mellan mig och Felix var från min sida en aning stel. Jag kunde bara inte fatta varför han gjorde så. Var det hans avsikt att göra mig ledsen? Att få mig att må dåligt över det vi inte har?

Jag tänkte mycket på det. Vad egentligen var det han ville bevisa med sin beröring? Var det för att visa att han var intresserad? Det är jag med, men vafan, det finns ju ingenting vi kan göra åt det.
Eller var det något helt annat jag inte tänker på?
Om det bara var för att han hade chansen - då ingen annan såg, så förstår jag inte varför han tog den chansen först nu och inte varje annan som uppkommit det senaste halvåret. Han kan inte låtsas som om vi plötsligt kan bli något, för det kan vi inte. Möjligheten för att kunna det togs ifrån oss för länge sedan, och han måste förstå att det inte är lätt. Det är inte lätt att leva med att inte ha möjligheten att visa honom kärlek, och det är ännu svårare att nu vara utan att han visar mig sin. För jag är verkligen kär i honom. Det har jag förstått nu när han är fråntagen från mig. Var gång jag ser på honom är det med avund. Avund för att han ser så bekymmerslöst tillbaka på mig, som om det inte spelar honom någon roll. Han är fri. Medan jag är fast. Fast för honom.

Klockan hade nu slagit över till 09. Varför jag vaknade såhär tidigt vet jag inte, men tankarna som brottades i mitt huvud fick mig att inte kunna somna om.
Ogges föräldrar var borta över dessa två dagar, så vi hade huset för oss själva. Och eftersom jag gjort mig ganska så hemmastadd här genom de två senaste åren gick jag utan oro för att laga frukost. Trots att jag inte var hungrig behövde jag något att tänka på, och laga mat verkade bättre än att deprimerat ligga kvar på luftmadrassen i hans rum.

Jag plockade fram ägg och skinka för att steka - då inte bacon fanns - och ett halvtomt paket mjölk. Medan jag lät äggen fräsa hällde jag upp mjölken tillsammans med oboy i ett glas och smuttade lite på den söta drycken.
Jag är så arg just nu. Jag förstår inte, inget har ju hänt riktigt. Jag känner för att bara få slå på något tills jag inte kan slå mer, tills jag inte orkar. Jag vill inte känna såhär.

"Oscar fanns det fler ägg?" Felix kommer förvånansvärt nog småjoggandes från vardagsrummet jag som jag vid diskbänken har utsikt över, och stannar när han klivit in genom dörrposten. Till skillnad från mig har han dragit på sig ett par mjukisar, men är likt mig shirtless. Inte för att det spelar någon större roll. Alla vi fyra här har varit nakna runt varandra.

Jag nickar mot kylen som svar till hans fråga. "ta själv" Säger jag med en stel ton och han höjer en aning på ögonbrynen. Jag håller det inte riktigt dolt att jag är arg.

"så varför är du så sur" frågar han med skratt i halsen medan han vänder på mina ägg för att sedan knäcka ner sina egna i den lilla pannan. Jag rycker enkelt på axlarna, vilket han dock inte tycks se.

"va?" frågar han roat och då brister det för mig. Han kan inte vara glad och grejer när mitt humör inte är det bästa pga honom. Det är hanns fel att jag känner såhär, och jag gillar det fan inte. Varför ska hans liv vara en dans på rosor medan mitt typ är sopstationen av hans handlingar. Det är hela tiden jag som påverkas av vad han gör och säger, alltid jag som av någon anledning får ta den psykiska skiten. Varför aldrig han?

"Men nu får du förfan lägga av!" Felix rycker till och hans blick slits från äggen. Han tittar istället frågande och aningen oroat på mig.

"Fattar du inte?! Det är ditt fucking fel! Alltid går du runt som om inget. Du skrattar och skojar hela tiden. Du är liksom aldrig ledsen. Jag tror hela tiden att det vi hade inte betyder något för dig. Du verkar inte bli påverkad av den här situationen alls! Ser du inte hur jag mår. Jag mår skit! Och du gör inget. Du förstår inte. Du bara trippar runt i dina golden shoes som om livet är perfekt. Jag tror hela tiden, att det kanske är det för dig. Det kanske är perfekt, utan mig. För det spelar dig ingen roll. För mig har det en stor jävla roll. Du har en stor roll. Och att du inte kan spela den som jag vill är så jävla jobbigt. Det blir liksom bara ett tomt hål på platsen du ska ha. Jag är så otroligt avundsjuk på dig - du verkar inte ha något hål. Jag blir så arg och ledsen och besviken över att jag inte verkar ha någon plats. Och det sliter mig Felix! Det fucking gör sönder mig!" Jag andas besvärat och klumpen i min hals växer sig olidligt stor och gör ondare än aldrig förr. Felix bara nickar, ganska överraskad över mitt humör, mina ord.

"Du har rätt" säger han och rycker på axlarna bekymmerslöst. Det krossar mig. Smärtan inom mig är så jävla stark att jag inte vet vad jag ska göra. Det känns som om min hals brinner, som om det är syra och inte blod som flyter i mina ådror, och varje gång hjärtat slå - pressar syran vidare - fräts den itu.
Betyder jag inget.

"Du har rätt i att det 'inte verkar' som om jag känner något. Inget jag gör 'verkar' som om jag känner på annat vis än vad jag visar. Men vet du vad, det gör jag. Är det inte fucking självklart att jag också slits sönder?! Det kallas styrka Oscar! Att låtsas vara bekymmerslös. Att inte visa sig svag. Det är rå styrka. För jag är stark, jag kan spela, jag kan ha det bra bara jag försöker! Men du är så jävla tanig och vek! Allt du gör är att deppa. Ryck upp dig och face the reality. Du måste förfan i alla fall försöka att gå vidare!" säger han nu argt. Jag är inte svag. Det är jag inte. Det är han som är en idiot! Fattar han inte nånting?

Ilskan och besvikelsen över hans ord tar över den frätande syran inom mig. Den ger mig styrka, och övertar mina handlingar, mitt tänkande. Innan jag vet ordet av det han jag smällt till Felix över kinden men han ställer sig rak igen, med en tydlig rodnad.

"ALLT JAG FUCKING GÖR ÄR FÖRSÖKER! MEN DU BARA STÅR I VÄGEN. FÖRSTÅR DU INGENTING?" Vrålar jag i hans ansikte, men han rör inte en min.

"Vad är det du vill egentligen?" säger han kallt. Hans ansiktsuttryck avslöjar hans tankar - jag är dum i huvudet.

"Jag vill bara slippa känna så starkt, för dig. okej?!" Min röst darrar, men konstigt nog har min kropp inte en tanke på att börja gråta. Jag känner inga tårar.

"För att jag inte visar detsamma tillbaka" lägger han till och jag nickar. Han gör inte det. Det får mig att känna mig värdelös, helt enkelt. Jag känner mig betydelselös.

Han tar ett steg närmare, men jag har inte orken till att bry mig. Han har under denna minut känslomässigt slitit isär mig och satt ihop mig igen, med nya tankar. Jag vet inte vad jag tycker. Ska jag vara arg? Glad över att han faktiskt bryr sig? Ska jag vara ledsen över det vanliga, eller ska jag följa hans exempel och visa vad han anser vara styrka?
Men jag orkar inte.

"Oscar du betyder allt. Du har ditt hål, och du fyller det varje dag med nya saker. Det hålet är inget hål för mig, för där finns du. Och den platsen värderar jag högst av alla" Jag bara tittar på honom. Det rinner över. Känslorna rinner över och jag kan inte kontrollera det. Jag kan inte känna något. Jag vet inte ens om jag andas. Men hans ord sitter som inristade.

Felix böjer sig fram och för första gången tänker jag på riktigt på vår regel - inget sexuellt. Vi är trots allt hemma hos Ogge. Det är fel.
Har jag accepterat detta? Att det är fel.

Ändå låter jag honom kyssa mig. Hans varma läppar får hela mig att rymmas med lust. Lust till allt. Jag orkar.

--

ok när jag läste igenom det här märkte jag att Felix typ är mig (till viss del) och Oscar är alla irriterande tjejer i min omgivning wat wat. skriver man ofta omedvetet sånt? hahah