moments ›› foscar

1.4

Jag håller min tröja i händerna med och ser ned på katastrofen med avsmak. Den vita färgen droppar från tyget, och tycks ha spridit sig över cirka halva tröjan. Det jag och Felix tidigare snubblat på i mörkret var tydligen en ganska så tom burk med färg, men som läckt ut, och självklart det över min tröja.

"shieeeeet" säger Felix samtidigt som han garvar åt olyckan.

"Ah men du får gå hem topless då" Fortsätter han dock, innan han ger mig en aningen creepy blick.

"Men nej, skärp dig. Det finns ju kläder här" Argumenterar jag irriterat emot. Min tröja är ju trots allt helt förstörd.

"sant"

-

Tyst öppnar jag dörren till skrubben och går ut. Vi båda smyger iväg längs korridoren, och Felix börjar av någon anledning trumma på mina axlar med sina händer samtidigt som svagt han skrattar. Vad han nu finner så underhållande i det hela kan jag dock inte riktigt begripa mig på.

Hans trummande går med sekunderna över till någon slags smekande massage över min bara axlar samt skulderblad, och jag njuter. Hans svala händer mot min brännheta rygg är en kontrast som verkligen känns, som är behaglig.

"Grabbar" Jag stannar till, stelfrusen av skräck, och ser på Ogge som står lutad mot några köksskåp. Felix som inte hinner med min snabba rörelse går sekunden senare in i mig, och vi båda tappade balansen. För en sekund tror jag att vi faktiskt håller på att tilta över för att möta de hårda golvet, men vi lyckas ändå hålla oss på benen.
Ogge skrattar svagt åt incidenten, men återgår till sin allvarliga attityd igen.

"Vad tror ni att ni håller på med egentligen?" Fortsätter han, vilket får mig att se bak på Felix som lika nervöst tittar på mig.

"v-vi.. vi ska bara lämna min tröja!" Säger jag raskt och håller upp den nedfärgade tröjan mot honom. Ogge skakar dock bara på huvudet, och skjuter sin rygg ifrån skåpsluckorna, innan han lutar sig mot den lilla köksön för att se allvarligt på oss.

"Seriöst. Ni vet vad jag menar." Säger han och spänner blicken i oss båda.
Ogge brukar jag oftast inte ta så allvarligt. Vad det än är han säger får han mig på något sätt ändå oftast att le. Även får han sig själv att le. Så fort han försöker vara seriös börjar han garva så småningom.
Nu är det annorlunda. Han får mig inte under några som helst omständigheter att le. Han är dödsallvarlig.

"N-nej? Vad menar du?" Frågar Felix och låtsas som att han är obrydd över situationen. Något blossar då upp i Ogges ögon, och han ställer sig spik-rak i ryggen från att ha stått böjd över köksön.

"I vilket sammanhang skulle Oscars tröja bli dränkt i färg på det där viset om den inte var av honom då den blev det? Vart skulle den blivit det om inte i förrådet där borta? Och vad fan skulle ni båda gjort i förrådet när ni gick ut för att 'äta'? Vad jag märkt av har ni inte varit här de senaste fem minuterna!" Han går runt i köket och gestikulerar med armarna medan han pratar. Helvete.

"Tror ni inte att jag fattar?" fortsätter han. "Omar är kanske tillräckligt efterbliven för att inte förstå, men jag? Det finns positiva saker med att vara den lite tystare, den som iakttar. Jag märker av vad som fucking händer mellan er två. Jag märker av era blickar, sättet ni rör er, hur ni alltid lyckas anlända samtidigt och likaså smita iväg tillsammans. Jag fattar. Och varför i helvete gör ni så? Är ni helt jävla pantade?!"

Jag och Felix står blixtstilla. Ingen av oss säger ett enda ord. Vad är det som händer? Drömmer jag? Hör jag rätt? Det här kan inte hända. Jag visste att det här skulle hända. Jag visste att någon skulle få reda på det tillslut. Men jag vill inte. Jag kan inte. Vi kan inte komma med ursäkter nu. Det är kört.