moments ›› foscar

1.9

Sömnigt öppnade jag mina ögon men kände mig ovanligt stel. Då jag kvicknat till en aning uppfattade jag även hur kudden var alldeles fuktig och jag satte mig undrande upp för att undersöka vad som orsakat det. Vad som mötte mig var endast en blöt fläck och jag kunde inte förstå hur den kommit dit? Hade jag dreglat? Det är inte helt omöjligt. Frågande kände jag på mitt ansikte, men min mun var lika torr som alltid då jag vaknar. Något jag dock lade märke till var mina kinder, de var alldeles stela och ömma. När mina fingrar nådde mina ögon förstod jag - jag hade gråtit. Mina fransar var fortfarande blöta.
Jag har aldrig gråtit i sömnen innan. Aldrig någonsin, vad jag vet om. Smärtan slog snabbt till mot mitt bröst då jag förstod vad det fanns att vara ledsen över.

Bredvid mig i sängen låg Felix och sov. Hans läppar var smått särade och hans hår låg ruffsigt i en mittbena på hans huvud. Täcket låg nere vid hans höfter och hans bröstkorg rörde sig rytmiskt upp och ned. Varsamt lade jag mig mot honom. Hans kalla hud kändes tydligt mot min och jag lade min ena arm om honom för att dra honom mot mig. Hans andetag ändrade då rytm och han vred på sig så att hans rygg pressades mot mitt bröst. Min hand sökte upp hans och vi flätade ihop våra fingrar krampaktigt.

Jag pussade honom fjäderlätt längs sidan av hans nacke och han mumlade svagt medan han svankade en aning mot mig. Jag vill seriöst inte. Det är så svårt.
Han vred på sig så vi nu låg ansikte mot ansikte. Våra ben låg omlott varandra och han betraktade mig uttryckslöst. Långsamt drog han sin stängda hand över min överkropp och lät den trött falla ned till lakanen då min mage tog slut. Tårarna började hejdlöst rinna från mina ögon, men jag kunde inte anstränga mitt ansikte till att göra fula miner som annars när jag gråter, nu bara föll dem.
Jag älskar honom. Jag vill kunna älska med honom på alla vis. Inte att endast spela fifa, eller dansa. Jag vill känna det här.

Felix slingrade sin ena arm mellan min hals och kudden, och den andra om min midja. Han drog mig närmare och höll mig hårt mot sitt bröst och jag började nu gråta på riktigt. Min näsa täpptes igen, och min strupe lämnade ifrån sig plågsamma läten. Men han var lugn. Han är alltid lugn. Jag kan inte förstå. Betyder det här inte detsamma för honom?

--

Jag stod nu fullt påklädd nere i Felix hall. Hans föräldrar hade visat sig vara hemma nu, men de lät oss som tur var vara ensamma på nedervåningen. Mamma hade bett mig komma hem tidigt idag, och jag var nu redo att gå. Eller egentligen inte. Jag kommer aldrig förstå - det här är slutet. Det här är ett farväl. För denna Felix kommer jag antagligen inte träffa igen.

Mina ögon var rödkantade efter allt gråtande, medan hans egna tindrade lika vackert som alltid. Jag kan inte förstå hur han inte har fällt en enda tår denna morgon. Det känns som om jag själv har gråtit flera liter.

"Felix jag älskar dig" mumlade jag svagt och drog nervöst i min jacka. Han omfamnade mig i en kram och viskade tryggt i mitt öra att han gjorde detsamma, att han alltid kommer göra. Krampaktigt grep jag tag om hans tröja och höll honom nära.

"Men hur kan du vara såhär lugn" snyftade jag nu fram och försökte bittert att hålla inne tårarna. "Det vi delar är över" Han tvingade min kropp bort från sin för att se mig i ögonen.

"Oscar det är inte över. Allt jag känner är kvar. Liksom, vafan det är klart att jag fortfarande kommer spana in dig då vi är på privata områden, det är klart att jag fortfarande kommer umgås med dig med samma kärlek - en vänskaplig kärlek, det är klart att jag fortfarande kommer krama dig, och det är klart att jag kommer lyssna på dig om du har något att prata om. Allt kommer vara detsamma, förutom den sensuella parten. Vi kommer ju kunna kommunicera på annat sätt än så. Vi kan alltid prata i enrum - förklara våra känslor. Det är bara det att vi idag kommer vidröra varandra fysiskt på ett mycket kärleksfullt vis för sista gången. Men det betyder inte att vi kommer försvinna Oscar. Jag kommer vara här och du likaså. Vi kommer fortfarande leva i varandras sällskap"

Jag snörvlade till och kände tårarna rinna över. Jag kommer sakna honom.
Han tittade mjukt på mig och ställde sig nära. Lätt nickade hans huvud åt vänster och hans blick var fäst vid mina läppar. Min andning var tung, riktigt tung. Klumpen i mitt bröst har aldrig varit såhär stor, och det känns som att den tar över mig.
Felix drog löst sina fingrar över mitt bröst och bet sig nästan omärkbart i underläppen. Försiktigt tog jag ett kliv fram och placerade mina händer skakigt om hans nacke samt kind. Hans hand som nu var nere vid min mage lade han om min höft och drog oss mot varandra. Mitt huvud lutade jag en aning åt höger innan våra läppar möttes i en kyss. Det var en mjuk, långsam kyss och hans läppar arbetade lugnt mot mina. Han lade sin andra arm om min rygg och drog mig intill honom så nära det gick. Som om vi var en.
Klumpen i mitt bröst tycktes lätta direkt, och när hans tunga mjukt svepte över min underläpp var den helt borta och jag kunde inte känna annat än glädje. För jag var kär i honom, och att han kysser mig är det bästa som finns. Att få dela känslor såhär med den man tycker om mest är det bästa som finns.

Länge stod vi där, med små andningspauser, och kysste varandra. Det var så mysigt. Jag ville aldrig att stunden skulle ta slut, bokstavligen, men allt tar slut, och Felix släppte sitt grepp om mig. Länge tittade jag oförstående på honom, tills han skrattade och sade:

"oscar din mamma ska inte behöva vänta för länge"

Jag gick då mot dörren, öppnade den, men fastnade på första steget ut. Jag kan inte bara gå.
Felix armar lades om mig bakifrån, och han kramade hårt om mig innan han släppte igen. Han ställde sig vid dörrkarmen och jag tittade sorgset upp på honom.

"Oscar det går bra" Sade han och log. Nej det går inte bra. Jag behöver dig Felix.
Att äntligen ha hittat en klippa i det liv jag har är värt allt, men tydligen inte då det är en fara mot just "mitt liv".

Jag tryckte upp Felix löst mot dörrkarmen och kysste honom hårt och kort. Det var känslosamt, så otroligt känslosamt. Jag såg på honom som om det var min sista gång, vidrörde honom som om det var min sista, kysste honom som om det var min sista. För på sätt och vis var det så. Det här var sista gången jag träffade Felix - min pojkvän.

--
Det här är ju förfärligt