Det hade blivit mörkt ute nu, men jag kände mig trygg bredvid Phil. Vi gick hand i hand, och allteftersom vi gick på trottoaren kom vi närmare och närmare varandra. Tillslut kom vi så nära att han började trampa lite på mina fötter, men det gjorde mig inte så mycket. Att få gå bredvid självaste Phil Dunphy gjorde att min känsel i kroppen var borta sedan länge.
-Här är det, sa Phil och stannade tvärt bredvid en dörr som såg ut att leda till en strippklubb.
-Var är vi? frågade jag oroligt. Är stället han älskar en strippklubb?
-Vi är på Bare Assets Gentlemens Club.
-Är det en-
-Det är en strippklubb. Vadå? Har du något emot det?
-Nä...nej, det var väl bara inte riktigt vad jag förväntade mig.
-Äh jag skojar ju bara, det är det som finns bakom allt det glittriga jag vill till.
Han öppnade dörren och jag följde efter honom. Vi gick förbi alla lättklädda kvinnor och in bakom scenen där de stod och dansade på strippstänger. Bakom en mörk gardin fanns en grön dörr. Phil öppnade den gröna dörren och vi möttes av en stor bar, med en stor scen i andra änden av rummet. Folk var överallt och de flesta drack öl. Phil tog tag i min hand och drog med mig genom folkmassan. Han stannade framför bartendern och beställde en mojito virgin till mig och ett glas rött vin till honom.
-Hur visste du att min favoritdrink är mojito?
-Jag kände det på mig.
-Jaså? Vad känner du mer på dig?
-Att du kommer älska det du får se här ikväll.
Vi tog våra drinkar och satte oss vid ett litet bord nära scenen. Draperiet var mörkblått och glittrigt och scenen upplystes av färgglada lampor.
-Jag kommer snart tillbaka, jag ska bara gå på toa, sa Phil och reste sig och gick bort mot kanten av scenen. Jag kunde inte se var han försvann, plötsligt var han inte där längre.
Jag väntade i vad som kändes som en evighet, tills hela rummet släcktes ner. Det var precis som på en bio innan filmen startar och alla blev helt knäpptysta. En enda strålkastare lös i mitten av scenen och jag blev plötsligt orolig över vad som skulle hända härnäst.
Från ingenstans dyker Phil upp i ett rökmoln iklädd en sammetskostym och en svart magihatt.
-Godkväll mina damer och herrar, mår ni bra? Hans tänder sken gult i ljuset och publiken jublade. Han kollade snabbt åt mitt håll och blinkade lite snabbt med ena ögat. Det var lätt att missta för ett litet tics men jag visste att det var till mig han gjorde det.
Han rörde sig från sida till sida på scenen och tog emot den fantastiska applåden från publiken. Folk busvisslade och en hel del började filma med sina digitalkameror. Jublet tog aldrig slut.
Jag kunde inte fatta det, är Phil en magiker? Jag visste redan att han var magisk, och jag visste att han hade en stor trolleristav. Men att han faktiskt sysslade med trolleritrick överraskade mig.
Han började hyscha publiken lite lätt, och allteftersom tystnade folket.
Sedan startade showen.
Det var fantastiskt, jag hade aldrig sett något liknande. Hur kunde göra allt det där?
Showen började närma sig slutet, och det var tydligt att nästa nummer skulle vara den stora finalen.
-Ikväll är ingen vanlig kväll. Det är en mycket speciell kväll ikväll, alltså inte som alla andra kvällar, sa Phil och tittade ut bland publiken.
-Ikväll har jag en speciell gäst med mig, sa han och riktade blicken mot mig.
-Svetlana, vill du komma upp på scenen? Strålkastaren riktades på mig och folk busvisslade och klappade i händerna. Jag reste mig långsamt upp, osäker på vad som skulle hända härnäst.
Långsamt gick jag upp för trappan, men snubblade så att hela jag låg platt på stegen. Phil joggade fram och räckte mig sin hand. Jag tog tag i den, och han höll den hårt.
-Svetlana allihopa! ropade Phil ut för att lätta på stämningen. Jag kollade ut på alla människor, men det var så mörkt så jag kunde inte se ett enda ansikte.
-Får jag be dig att sätta dig här, Svetlana? Sa Phil och gjorde en gest mot pallen som stod mitt på scenen. Jag satte mig försiktigt.
-Och nu, blunda.
Jag blundade.
-Sträck fram dina händer.
Jag sträckte fram mina händer.
-Och sitt blickstilla.
Eftersom att jag fortfarande blundade kunde jag inte se något, men i nästa sekund kunde jag känna mjuka små tassar och fluffig päls mot min hand.
-Nu kan du öppna ögonen.
Publiken var fullständigt lyrisk när jag kollade ner på mina händer. Där satt en vit kanin. Jag var förundrad.
-Tack för ikväll! Ropade Phil ut och ridån drogs långsamt igen medan folket i lokalen gjorde så mycket ljud de bara kunde.
Han vände sig mot mig och gick fram.
-Vad tyckte du? Sa han med ett finurligt leende på läpparna.
-Det var... alldeles underbart!!
Han tog bort kaninen från mina händer och satte ner den i kistan.
-Jag är jätteglad att du tog med mig hit, sa jag och kollade djupt in i hans ögon.
-Jag är glad att du ville följa med, svarade han och kom allt närmare mitt ansikte.
Och plötsligt hände det.
Vi kysstes.
