Jag vaknade med ett ryck. Klockan visade 06.07. Mitt huvud fylldes av en migränliknande huvudvärk, antagligen för att jag bara fått tre timmars sömn. Kvällen efter den första visningen av huset kände jag mig tom. Han har en fru. Varför var jag så upprörd? Jag hade inte ens känt honom i en dag, ändå var det som att jag blivit förråd. Tankarna tog över mig, det var därför jag inte kunde sova. Han var fast i mitt huvud, bilden av hans snälla ögon var fastbränd i mitt minne.
Jag reste mig upp och satte på Amnesia av 5 seconds of summer och kände tårarna bränna bakom ögonen. Men jag tänkte inte ge upp. Jag måste träffa honom igen, jag måste få en chans att övertala mig själv att jag inte alls kände som jag gjorde.
Det tog mig nästan hela dagen att bygga upp mod nog att ringa honom. Men runt klockan 5 var det dags.
Det hann gå fyra signaler innan han svarade.
- Svetlana, hej. Det var oväntat, du lämnade så hastigt igår.
När jag hade fått reda på att han hade en fru var det som om luften gick ur mig. Jag behövde bara komma därifrån så fort som möjligt, så jag ljög och sa att min kompis katt behövde hjälp med en grej.
-Hur gick det med din kompis katt?
Det han inte visste var att jag inte alls har en kompis med en katt. Sanningen är att jag inte har någon kompis.
-Det gick bra. Jag ringde dig för att jag behöver mer hjälp med huset, jobbar du fortfarande?
-Nej, tyvärr. Men om du vill kan vi träffas över en kopp kaffe och prata om olika alternativ?
Vill han träffa mig efter sitt jobb? Jag kände mig hedrad, hur skulle jag kunna säga nej till det här?
-Absolut, det låter jättebra!
Jag satt och väntade på honom, han var 20 minuter sen. Precis när jag tänkte lämna såg jag honom längre. Men något var konstigt, han gick annorlunda. Det var inte det charmiga sättet, det var lite uppgivet, men hans knutna nävar visade att han var spänd. När han kom fram till mitt bord kollade han på mig långt och intensivt, längre än han brukar. Sedan satte han sig tungt ner.
-Vad är det Phil?
-Inget särskilt. Jag har inte haft en så bra dag bara.
Han kollade ner i bordet, hans käkar var hårt hopbitna. Han skrattade till lite, men det såg nästan ut som att hans ögon var lite fuktiga.
-Jag tror mitt äktenskap håller på att falla sönder.
Han kollade på mig, jag visste inte vad jag skulle säga, jag var ledsen för hans skulle men en del av mig jublade. Jag såg min chans.
-Det var väldigt oväntat, jag beklagar.
-Inte riktigt, jag har väl känt detta på mig. Det gör mig inte så mycket, det finns fler fiskar i sjön, eller hur?
Han gav sitt snea leende igen, menar han mig? Är jag en fisk i sjön?
-Kom, jag vill visa dig ett ställe, sa han och reste sig. Han tog tag i min hand och drog mig ut ur kaféet.
-Vart ska vi?
-Till ett ställe jag älskar.
