Där låg jag, i ett vitt sjukhusrum med en hjärnskakning, Phil sittandes vid min sida. En stor nyhet hade precis spräckts. Inte nog med att Phil var wifed up, han hade skaffat tre barn tillsammans med henne också.
Tårarna brände bakom ögonlocken.
- Phil, vi kan inte hålla på såhär längre. Du har en hel familj på spel.
- Nej, Svetlana, du förstår inte...
Han kollade på mig med desperation i ögonen.
- Nej det gör jag inte Phil, för min hjärna skakades runt på grund av din ostabila kappsäck.
- Min kappsäck är inte ostabil, det är du som är klumpig!
- Jag är inte klumpig!!
- Vem var det som precis spillde vatten på sig själv?
- Det där var inte okej för dig att ta upp, du vet att jag är känslig kring min tafatthet.
- Nej det visste jag inte, för vi har känt varandra i TVÅ dagar Svetlana! Två!
- Jag tror det är bäst om du går nu Phil, jag är inte på humör att se dig längre, säger jag med bestämdhet i rösten.
Phil öppnar munnen som om han tänker säga något mer men bestämmer sig för att inte hälla mer bensin på elden som är vår bekantskap och vänder sig istället om.
- Jag köpte denna till dig förresten, tänkte att du skulle uppskatta den.
Han sträcker fram en liten nallebjörn med texten "Du är saltgurkan till min leverpastej". Jag ler smått för mig själv.
- Du behöver inte oroa dig, jag ska gå nu, säger Phil sorgset.
Egentligen vill jag inte att han ska gå, egentligen vill jag att han ska stanna kvar och berätta mer om sig själv, kanske lära sig ett och annat om mig med. Men jag tror det är bra om vi tar en paus från varandra. Allt blev så intensivt så snabbt.
- Ta hand om dig, ler Phil mot mig och går sedan ut ur rummet med kappsäcken i hand.
Jag sluter ögonen och somnar snabbt. Jag drömmer om Phil på en pastejmacka med flygande saltgurkor omkring som skjuter Amors pilar på oss. Jag sussar sött.
