Phil drog sig snabbt undan.
- Är något fel? Frågade jag. Jag kan inte förstå vad som precis skett.
- Det är inte du, Svetlana, det är jag...
Han vände sig om och började packa ihop rekvisitan på scenen. Jag stod stilla som ett stort frågetecken, upprymd av adrenalinet från kyssen. När han plockat ihop allting och lagt det prydligt i en kappsäck kollar han intensivt i mina ögon.
- Det här är dålig tajming.
- Har detta med din fru att göra?
- Nej, jag måste verkligen gå på toa.
Han rusar iväg så snabbt han kan med benen tätt ihop för att försöka hålla sig från att kissa på sig. Jag sätter mig ner på kappsäcken, men den välter och jag faller handlöst baklänges. Jag slår i huvudet i en av Phils handfängsel som han glömt plocka undan. För en sekund svartnar det för ögonen.
- Phil..., försöker jag ropa men får knappt ut något ljud ur min mun. Jag försöker skrika på honom en gång till utan vidare framgång.
Rummet runtomkring mig börjar snurra och långt borta hör jag fotsteg som närmar sig.
Efter det minns jag inte mer.
Allt jag är säker på är att när jag vaknar upp är jag inte längre på scenen, utan i en sjukhussäng i ett vitt rum med väldigt starka lampor som gör det svårt att öppna ögonen.
- IT'S ALIVE, skriker Phil i ansiktet på mig och skrattar sedan blygt.
Jag stänger ögonen igen och försöker samla minnet. Plötsligt hör jag en ringsignal. Det är Phils. När jag öppnar ögonen igen ser jag hur förfärad han är när han fiskar upp telefonen från jeansfickan.
- Hej Claire.
Även om jag är en bit ifrån kan jag höra en gäll kvinnoröst från andra sidan luren. Gud vad hon skriker.
- Jag vet Claire men jag är lite upptagen med annat just nu.
Jag slutet ögonen och erinrar kyssen som tog plats för... ja hur länge har jag varit här egentligen?
- DET ÄR INTE MITT FEL!
Det plötsliga skiftet i atmosfär får mig att rycka till. På hela de två dagarna jag känt har jag aldrig hört honom skrika som han gjorde precis. Det väcker starka känslor inom mig, lite nervositet nästan.
Phil avslutar samtalet och vänder sig mot mig.
- Hur mår du loca?
- Jag är fortfarande lite vimmelkantig, finns det vatten någonstans?
- Är du törstig?
- Nej men jag har sett att folk dricker vatten när de skadat sig i filmer.
Han räcker mig ett glas med vatten, och när jag för det mot munnen spiller jag ut hälften av allt vatten på mig. Phil hämtar en servett och närmar sig mig. Han börjar långsamt torka upp min olycka.
- Ikväll var ett misstag, suckar jag.
- Det där är hjärnskakning som talar, ikväll var inget misstag.
- Du är gift Phil.
- Och har tre barn...
- TRE BARN!?!?
