Mödarens stad

Del 15

När jag var framme vid rummet som vi skulle träffas i fick jag en chock. På det smutsiga bordet låg en ny helt ren skoluniform.

- Och vad är det här? frågade jag när retsen kom in.

- Din skoluniform, sa James enkelt. Du ska ha den till High School imorgon.

- Vänta, va? frågade jag. Jag visste inte vad jag hade tänkt att den där skinande blåa uniformen skulle leda till men absolut inte det. Varför vill ni att jag ska gå i skolan?

- Det skulle vi precis berätta, sa Frank retligt.

- Tack, då, sa jag och gav honom ett falskt irriterande leende som fick honom att gnissla tänder av ilska.

- Ja, precis, sa James som om inget hade hänt. Vi vill att du ska börja på UMB här i New York.

- Och vart ska det leda? frågade jag. 

- Det är en rik man där, började James. Mr. Phillips, rektor. Vi ska försöka lura honom på pengar. Men vi behöver någon där som kan hjälpa till och ändå vara diskert. Förstått?

- Äh, ja.. svarade jag tveksamt. Så det var inte du som var mödaren? Allas reaktioner var olika. Huvan sjönk lite längre ner i stolen och Frank bara gapade. Men James ansikte var det mest underhållande. Han blev så arg. Lika arg som jag bara hade sett honom bli en gång. Det var när han hans bästa vän hade startat ett slagsmål med honom. 

- Nej! nästan skrek han argt.

- Men varför har du börjat stjäla då? frågade jag. Jag trodde du bara kom hit för att vara med på min dom. Han tittade skamset ner i marken och sedan lämnade han rummet.

Jag låg i min säng. Jag hade satt på mig ett nattlinne som hade legat i den rosa resväskan. Det var låångt och grått med en panda i mitten. 

Det gick två timmar innan jag bestämde mig för att jag inte skulle kunna ligga i sängen mer. Jag gick mot fönstret och öppnade det. En rostig brändstege satt fast utanför. Jag klättrade smidigt ner för den, utan att känna någon svindel eller liknande. Det var en mörk kväll. Men den svala luften var lika lugnande som te på kvällen. 

Jag hörde polissirener, men dom var för avslägstna för att bry sig om. Jag satte mig på en hård bänk under en lyktstålpe med gult sken. Hur hade det blivit såhär? Jag började fingra med mitt mörka hår mellan fingrarna. Det hade börjat dugga lätt. Hur hade det ens kunnat bli såhär? Jag hörde steg bakom mig men jag vägrade vända mig om för att bli tvingad att gå in igen i mitt kvava rum.

Jag vägrar gå tillbaka till mitt rum, Frank, sa jag och vände mig fortfarande inte om. Så du behöver inte ens försöka.

- Jag tänkte inte tvinga dig till det heller, sa James lugnande röst när han satte sig bredvid mig på bänken.