Del 6

17 4 0
                                    

Bakom Hester Hill låg en skog. Alltid mörk och dyster. Ingen gick in där men det gjorde jag nu. Jag sprang så fort som jag bara kunde. Jag frös så att jag skakade men aldrig i livet att jag skulle stanna. Snön som hade börjat falla hade sakta och iskallt klämt sig in i min nacke och gav mig kalla kårar.
Ingen av poliserna var så små att dom kunde ta sig igenom hålet men så snabbt dom bara kunde hade dom sprungit efter mig. Men ingen av dom såg mig än. Skogen var mörkare än vad jag hade trott att någon skog skulle vara och rädslan började långsamt smyga på mig i skuggorna.
Nackdelarna med snö var inte bara att det var kallt utan man kunde inte heller veta var man skulle sätta fötterna utan att trampa i ett hål. Och dessutom skymmer det siktet bertyderligt. Men nu började ficklampor lysa närmare och närmare. Vad skulle hända? Vad skulle dom göra med mig? Jag försökte tänka klart du behöver någon plats att gömma dig. Jag tittade runt mig. Ansträngningen att hitta något användbart gjorde min syn skarpare. Och plötsligt såg jag min räddning. Ett träd som antagligen varit omkull vällt i år eller hade  enorma rötter var där. Både sten och växter hade gjort sitt och det såg ut som ett perfekt gömställe. Jag sprang så fort jag kunde ditt och gömde mig bakom rötterna. Rötterna gav mycket skydd men jag kunde ändå inte känna mig trygg. När skulle jag någonsin komma ut härifrån? Snart skulle jag väl ändå frysa ihjäl? Eller? Jag kurade ihop mig men det blev ändå inte varmare. Jag bara låg där i kylan utan någon chans att kunna bli varm.
Efter vad som kändes som en timme hade jag fått nog, jag kunde inte vara kvar här. Nästan alla poliser hade gått men det var vissa kvar. När jag öppnade munnen för att ge ifrån mig något slags ljud märkte jag att jag nästan inte kunde prata. Jag gick skakigt ut ifrån mitt gömställe och ut i skogen. Det sista jag mindes var en ända polis som var kvar. Denna unga mannen som jag hade slagit till var kvar och stod där.
- Hjälp.. hade jag sagt med tunn röst innan jag föll ihop och tappade medvetandet.

Mödarens stadWhere stories live. Discover now