𝐹𝑎𝑙𝑙𝑖𝑛𝑔 𝑓𝑜𝑟 𝑡ℎ𝑒 𝑔𝑎𝑛𝑔𝑙𝑒𝑎𝑑𝑒𝑟

0.7

{Arias perspektiv}
En tung suck släpps ut ur min mun medans Ethan vandrar runt i cirklar med mobilen tätt intill örat.
"Mhm."
Säger han.
"Ja, det får ni göra."
mumlar han vidare.
"Okej."
"Bra."'
"Okej."
Hans mörka ögon är fast spända på mig, antagligen för att han ska försäkra sig om att jag inte drar.
"Ja, hejdå."
När han tagit ner mobilen kollar han normalt på mig och nickar mot dörren medan han stoppar ner mobilen i byxfickan. Han trycker ner handtaget och öppnar lite. Jag öppnar ännu mer så att dörren slår mot väggen och ett högt ljud ekar i det simpla ummet med gråa betongväggar och golv,  utan fönster. I mitten av rummet sitter Sofi fastbunden med minst 800 olika rep. Jag plockar upp min fickkniv jag har i bh:n och skär loss repen runt Sofi.
"Var fick du tag på den?"
Säger Ethan och hans röst studsar bland betong väggarna. Jag tycker på axlarna även fast jag vet att jag även snott denna från en vakt. Han ger antagligen upp eller är bara allmänt trött för han säger inget tillbaks. Sedan drar jag bort silvertejpen Sofi har på munnen.
"Varför ska du alltid göra allt värre? " Skrattar jag och ger henne en kram. Hennes honungsfärgade ögon ser trötta ut och det bruna håret hänger trassligt ner över axlarna. På sig har hon ett par slitna mörka jeans och en cropped sweatshirt med parental advisory explicit content tryck på.
"Sorry hehe."
Jag stoppar ner fickkniven i min bh och vi går ut till korridoren där Ethan väntar på oss.
"Så Aria, ska ni dra nu eller?"
Han höjer sakta ena ögonbrynet. Jag öppnar munnen för att svara men istället hörs ett högt ljud. Pistolskott. Vi börjar springa åt andra hållet och ställer oss bakom hörnet. Min puls höjs och jag känner den svaga "äventyrs-känslan". Jag vet barnsligt va. Hahahahaha.
"Vi kör olika håll, det blir kul."
Säger Sofi.
Trots att hon är den enda som bara kan komma med dåliga idéer så nickar vi. Fast Ethan vet ju inte om det. Aja det är alltid bra att testa nya strategier. Sofi och Ethan sätter fart åt varsitt håll och dum som jag är måste jag ju stå och argumentera mot mig själv vilket håll jag ska välja. Varför, varför inte. När jag tillslut valt är det nog försent. Mina fötter sätter fart och en hög smäll hörs åter igen, en stark smärta pulserar i magen och jag faller till marken. Allt går långsamt och alla ljud är svaga. Svart är det enda mina ögon ser.
Och priset för den mest störda människan i hela universum går tiiiillll...... ARiA gArCIa! Alldeles för dum för att vara sant men vad ska man förvänta sig av en sär unge.

Mitt huvud dunkar hårt och regelbundet när jag plötsligt får tillbaks medvetandet. En smärta skär i min mage som små knivar. Sakta lyfts mina ögon upp och stängs ännu snabbare igen när de möts av det bländande ljuset. Jag gnuggar ögonen och lyckas efter ett tag hålla ögonen öppna. Jag befinner mig i en säng, i ett sjukhusliknande rum. Bredvid mig finns en stor apparat och på mig har jag ett par mjukisbyxor och en vit stor t -shirt. Jag försöker hasa mig upp i sängen med hjälp av mina armar men kvider till då min mage och rygg för mer ont än någonsin. Jag känner hur tårarna nästan rinner fram.
Nej Aria du gråter inte.
Jag kämpar emot både tårarna och smärtan som pulserar i magen och försöker ställa mig upp. När jag står bredvid sängen drar jag upp min tröja och får syn på ett bandage som lindats runt mig. Verkar som om de skulle mumifiera mig. Jag är så rolig. Svagt får jag tillbaka minnet om vad som har hänt mig. Jag bestämmer mig för att gå ut ur rummet som var extremt tråkigt. Sakta haltar jag fram i korridoren med ena handen på magen och andra på ryggen. Korridoren ser exakt ut som i huset jag varit "kidnappad" i så det är antagligen det huset.
"Aria vafan gör du?"
Ropar nån bakom mig.
Jag vrider på huvudet och ser Ethan gåendes mot mig.
"Hur mår du?"
Frågar han.
"Aldrig mått bättre."
Flinar jag.
Han suckar och lyfter upp mig i en så kallad brudställning. (Det heter väll så?)
Jag kämpar emot, och ni vet den här saken om att man lär sig något nytt varje dag? I mitt fall brukar det inte stämma men idag gör det nog det. För en sak kan jag berätta : kämpa aldrig emot när någon försöker lyfta upp dig och du har ett skott i magen, it hurts like a motherfuck*r. Han bär tillbaka mig till rummet och släpper ner mig i den osköna sängen med vita lakan. Bakom honom kommer en man med läkar rock fram. Han ser ut att vara i trettio års åldern och har rödaktigt hår, fräknar och glasögon. Ethan går ut ur rummet och mannen ger mig många tabletter och en plastmugg med vatten.
Först tvekar jag men sedan sväljer jag sakta tabletterna, en för en med några klunkar vatten. Jag försöker få min kropp att slappna av men det är svårt. Ändå somnar jag inom några minuter.

~Dröm~

Den lilla svartklädda flickan lyfter upp pistolen och siktar mot måltavlan. Bakom henne står hennes pappa. Hon drar in ett djupt andetag och håller andan medans hon pressar fingret mot den kalla avtryckaren i metall. Mitt i prick. Hon hoppar upp av glädje. 6:e skottet i mitten i rad, det är hennes nya rekord. Hennes stolta pappa omfamnar henne och hennes lycka sprids av på honom. Båda skrattar svagt och den flicka är väldigt nöjd över sig själv. Hon är glad över att få träna med sin pappa istället för någon jobbig tränare.

Hellu hellu
Hoppas u enjoyed.
Skriv vad ni känner för och rösta gärna! Tack för allt stöd (det är mycket för mig även fast det kanske inte ser ut att vara typ en kommentar eller en röst)
Förresten vill ni ha bilder på hur personerna ska se ut? Självklart kan ni ha egna bilder också. Men skriv gärna om ni vill ha det och om hur ni föreställer er personerna. Tar gärna emot tips på bilder.
Tack för att ni läser!
Puss puss💋

Datum : 28 februari