HOPE (SWE)

KAPITEL 1 - FÖRSTA MÖTET

- Hope,det är dags att vakna nu! Hörde jag pappa ropa efter att han knackade på min dörr för en gångs skull.
- Mmmh,jaja, visst pappa. Mumlade jag med min nyvakna svaga röst.
Jag somnade om och vaknade 20 minuter senare, fortfarande lika trött. Jag vände mig i sängen och såg klockan som redan var 07:25.
- HELVETE! Skrek jag i panik samtidigt som jag rusade ner för trappan till köket för att äta frukost så fort som möjligt.
- Varför så bråttom? Sa pappa lugnt och skrattade tyst för sig själv.
- Jävlar vad rolig du är pappa! Jag försov mig och nu kommer jag försent till den nya skolan. Sa jag med munnen full av flingor och mjölk.
- Åh fan det är ju ganska hopplöst! Svarade pappa innan han började skratta.
Som man märker älskar min pappa "dad jokes"
- Det var faktiskt du som döpte mig. Sa jag innan jag rusade upp till mitt rum igen.

- Du har 10 minuter på dig att sminka dig och klä på dig, you can do this! Sa jag till mig själv samtidigt som jag kollade på mig själv i sminkspegeln som är täckt av self love lappar och pekade på mig själv.

Jag brukar inte sminka mig så mycket, jag använder oftast bara maskara och ögonbrynsgel så det var vad jag gjorde idag också. "Okej,okej, snygg outfit snabbt" tänkte jag. Jag gick in i min walk in closet och valde en vanlig vit t-shirt och en rutig rosa kjol med röda rosor på. Vid det här laget var klockan 07:52 och det var dags att köra till skolan.
Jag sprang ner från övervåningen till undervåningen och pussade pappa på kinden för att säga hejdå, sedan rusade jag vidare till hallen för att ta på mig min svarta skinnjacka som har guldiga, spetsiga nitar på axlarna och mina  svarta vans som var nytvättade för en gångs skull, men liksom vem orkar ens tvätta skor??????
- Hejdå! Ropade jag till pappa innan jag smällde igen dörren.

Jag sprang ut till min svarta, glansiga Porsche som pappa hade köpt till mig för 1 år sedan när jag tog körkort. Jag körde så fort jag kunde till skolan och som tur va så hann jag komma till skolan i tid.

07:59 gick jag in i den stora, bruna träporten till St. Francis High School. Det var fullt av elever i korridoren, cheerleaders, fotbollsspelare och orkesterspelare som hade skolans signatur färger på deras dräkter, röd och vit. Längst bort i korridoren såg jag en stor klump av killar, jag såg inte deras ansikten men det jag såg var att alla hade svarta skinnjackor och slitna jeans. Bad Boys - gänget eller?  Yikes.

Klockan ringde och det var dags att hitta sitt klassrum och börja skoldagen. Skolan var enorm och jag hade ingen aning om vart jag skulle gå. Antalet elever i korridoren började minska och till slut var det inta alls många kvar. Jag virrade runt i hela skolan men jag kunde inte hitta sal 1358.

- Damn girl!! Hörde jag en kvinnlig röst bakom mig, jag vände mig och såg en lång tjej med vänliga bruna ögon och fluffigt hår som såg hur mjukt ut som helst.
-Är du ny? Frågade hon mig och log trevligt.
- Ehhh aaa jag började idag svarade jag.
-Så du kommer klädd SÅDÄR till din första dag?
- Ja antar de svarade jag förvirrat.
-Du är skitcool, vi måste bli vänner okej sa hon exalterat.
- Ja visst,okej sa jag och fnittrade lite.
- Uh juste! Jag heter Jessica. Sa hon snabbt.
- Jag är Hope. Sa jag.
- Vilken sal ska du ha din första lektion i? Frågade hon mig.
- 1358 svarade jag.
-Jag med! Sa hon.

Jag och Jessica gick in i sal 1358, jag såg ett klassrum fullt av elever och en lärare som såg väldigt sur ut lutade sig mot en sliten, grå kateder. Det visade sig att han inte var sur alls, utan väldigt trevlig.
- Hej Hope! Vad kul att ha dig här. Sa han ivrigt.

Det fanns bara en plats kvar, det var bredvid en mörkhårig kille, man såg hans biceps och abs tydligt genom hans tighta, vita, långärmade tröja som var uppvikt vid armbågarna. Hans hy såg helt perfekt ut, slät och full av lyster och hans chokladbruna hår såg så mjukt ut, jag ville bara dra fingrarna genom det. Vilket jag absolut inte kommer att göra eftersom att vi inte känner varandra, jag är ju inget creep som tar på andras huvuden. Han vände sitt ansikte mot mig och jag såt ett par underbara gröna ögon, det var nästan så att man drunknade i dom.

- Har du stirrat klart? Frågade han självsäkert.
Hans röst var mörk och typ "mysig". Kan en röst vara mysig??? Shit, jag får ta o söka psykisk hjälp tror ja.
Fan, fan, fan. Han märkte, vafan gör jag nu???????
- Eeh va pratar du om? Svarade jag chockat.
- Du har stirrat på mig den senaste kvarten, är jag så snygg? sa han och drog sina fingrar genom håret.
Ja.
- jag har ingen aning om vad du pratar om, och nej! Sa jag irriterat och vände kroppen åt andra sidan.

Plötsligt kände jag en stor, varm hand på mitt innerlår, jag kollade på honom och jag tror att mitt hjärta hoppade över ett hjärtslag? Han förde sin hand längre ner och det var som om mitt hjärta nästan rusade iväg.

- Dagens ord är "ben", så varför går vi inte hem till mig efter skolan och sprider ordet? Sa han självsäkert och högt så att hela klassen skulle höra. Det var då jag förstod vilken typ av kille han var även fast jag  inte ens visste hans namn.
" jasså, är det så du spelar. Jag vill vara med i matchen." Tänkte jag.
-Varför sparar du inte dina andetag? Du lär behöva dom till din uppblåsbara dejt senare! Svarade jag lika självsäkert och ännu högre än vad han gjorde. Jag såg på hans ansiktsuttryck att han blev chockad, jag kollade runt i klassrummet och såg att mina klasskamrater också var chockade. Sedan kollade jag fram till katedern och där stod min lärare som var förbannad.
- Gå till rektorns kontor! Genast!!! Skrek han.
Killen bredvid mig började gapskratta.
- Du med Mr Alec! Skrek han åter igen.

Hans namn var Alec.

—————————————————————————————————————————————————
Tack så jättemycket för att just du läste det första kapitlet av "hope", det betyder massor för mig. Hoppas verkligen att alla här är tillräckligt mogna för att inte hata. Men hur som helst så uppskattar jag verkligen kritik!
Ha en bra dag!