Spiritus

Kap. 9 Ayden

(Varnar för starka scener, sexuella övergrepp, våld.)

I'll follow you and make a heaven out of hell, and I'll die by your hand which I love so well.

Till Undangard kommer ingen som kan undvika det. Området var ett skiftargetto långt innan jag föddes, med nedgångna lägenhetshus i fyrkanter kring lika slitna innergårdar. Ett sönderböjt cykelställ gapar tomt intill en sandlåda. Som om detta vore en plats dit familjer söker sig.

Redan innan jag tar i trapphusdörren går det upp för mig att den är låst. Naturligtvis. Jag skrattar rakt ut i luften och sjunker ned mot betongväggen. Där blir jag sittande, i rester av intorkat piss, spyor och gamla fimpar. Jag vet inte var Conor är, men någon gång måste han väl gå hem.

Efter ett par timmar skjuter en gamling på bottenvåningen upp fönstret, och pekar med ett krokigt finger på mitt ansikte.

- Du skulle allt hålla dig härifrån, pojk. En sån som du blir inte gammal häromkring.

- Tack för varningen. Jag letar efter Conor Hayes. Har du sett honom komma eller gå?

Käringen fnyser.

- Slösa inte tid på tocket skräp. Vargar har alltid sattyg i tankarna.

- Är han hemma?

- Nej, och det är lika gott. För min del kan han hålla sig undan.

Som om hon sagt för mycket snörper gumman på munnen, och glor misstänksamt omkring sig innan hon slänger igen rutan på nytt. Persiennen åker ned, men hennes gulaktiga ögon spanar ut genom gliporna. Jag vinkar, men hon står ogenerat kvar.

Dagen går, Conor förblir borta. Jag sitter kvar utanför porten. Grannarna håller avstånd. Conors doft är på mig, i mig, omkring mig. Så vitt andra skiftare vet är jag hans egendom, och han tillhör Ruadh Kendricks flock. Det är tillräckligt för de flesta.

När det börjar skymma tar jag mig upp på fötter. Kroppen är stel och iskall, men jag får en orimlig tillfredsställelse av att vänta som en gathund på Conors trappa. Jag betalar med timmar och minuter för ett ögonblick av hans uppmärksamhet, en chans att be om förlåtelse.

Vad han ska förlåta vet jag inte. Det spelar ingen roll, jag tigger på mina bara knän om han kräver det. Faktum är att jag skulle tycka om det.

Tillbaka på 7th Circle går kvällen i ultrarapid. Klockan slår ett, två, tre, och jag är uttråkad. Stämningen är dämpad. Stamkunderna hänger i baren, några småpratar med mig.

Längst bort mot dörren sitter en ensam kvinna. Hon är i min ålder, med blek hy och svart hår som hänger blankt och tjockt en bit nedanför axlarna. Näsryggen är prickig av ljusa fräknar. Svarta jeans, vit skjorta och en skinnjacka som ser ny ut. Hon är välvårdad. Rik.

Jag gissar att hon är en turist, en skiftare som slummar i Ingenmansland och återvänder hem med skvaller om de flocklösa och de fördömda.

Jag hade en fåfäng förhoppning om att Conor skulle vara på plats, men Beorn har gjort hans jobb hela natten. Jag fyller en sejdel öl och går bort till honom. Björnskiftaren böjer sitt raggiga huvud till tack.

- Den behövde jag. Allt bra, Ayden?

- Jo, då. Du själv? Jag ber om ursäkt för vad som hände igår.

Han ser oförstående ut, men så skrattar han och ruskar på sig.

- Jaså, den där ensamvargen. Honom hade jag glömt. Jag är lite öm över käften, bara. Annars kan jag inte klaga. Ska norröver snart, vet du. Fiske med farsgubben. De har en stuga uppåt Beckton till, han och mor min. Fina forsar där. Lax och öring, och med lite tur tar jag gammelgäddan ur farsans sjö.