Vad ett leende kan gömma

långärmat

Jag drog ner mina ärmar och tog dom sista stegen in på skolgården. Jag såg Mimmi stå och vänta på mig vid dörren jag gav henne ett litet leende, okej nu gäller det tänkte jag, le och var glad och låt ingen se igenom min fasad.

´Vad har hänt den är gången?´ frågade Mimmi. Inget farligare än det jag är van vid svarade jag och log lite, om hon ändå visste vad som fanns i mitt huvud. Mimmi försökte inte att fråga något mer om mina blåmärken och sår och det var jag glad över för jag visste inte hur mycket jag kunde prata om det utan att vilja börja gråta. 

När Mimmi och jag gick igenom korridorena så såg jag alla blickar som var riktade mot mig och alla blickar som undarde varför nån skulle viilja vara kompis med ett freak som mig. Jag försökte ignorera allt men alla elaka röster i mitt huvud ville inte sluta skrika på mig. Vi hade kommit fram till skåpet när Mimmi och jag skulle till olika lektioner, jag hörde Mimmi säga hejdå innan vi sepererade och gick till olika lektioner. 

 När jag gick till min första lektion så självklart gick jag in i nån och ramlade, jag låg kvar ett tag på golvet och orkade inte resa mig. 

"Ska vi altid träffas så här eller?"

när jag hörde den rösten så tittade jag genast upp och mötes av ett par av gröna ögon.

"om inte du slutar gå in i mig så får vi snart göra något åt det"

Tilly skrattade fram orden och hennes skratt var ett av dom finaste jag hade hört, jag började också skratta för det måste ju se helt sjukt ut att jag fortfarande ligger kvar på golvet. 

"Behöver du hjälp upp?" 

Jag sträckte fram handen till Tilly och när hon tog tag i den för att dra upp mig så var det som en stöt gick igenom hela min kropp. "Tack" 

"Det är lugnt, vilken lektion ska du ha?" 

Svenska svarade jag  " vad ska du ha?" 

"Jag ska också ha svenska! Kan jag sitta brevid dig? för det är inte direkt nån i klassen som jag har blivit vän med än" 

Menade hon att vi var vänner eller ville hon bara inte sitta brevid en helt främande männsika?             "Ja självklart kan du det" jag log menas jag sa det och det känndes som att mitt leende var på riktigt för en gång skull. 

Jag satt och lyssnade på läran när jag kände hur Tilly knackade mig på axel "vad?"

"Titta på lappen"

Jag såg hur hon sköt en lapp mot mig jag öppnade den och läste, "vad gör du efter skolan?" jag skrev ner "inget speciellt hurså?" jag såg hur hon läste mitt svar och log. Jag fick senare tilbacka lappen där Tilly hade skrivit " Bra, vill du följa med mig hem efter skolan?" jag började genast le av hennes svar för hon var en av dom första som någonsin hade försökt att ens prata med mig.  Jag skickade tillbacka lappen med svaret " absolut!"  Tilly läste lappen och log mot mig och började viska till mig.

"Bra hatar att vara själv hemma" 

Jag fick genast fjärilar i magen när jag hörde vad hon sa, vi skulle vara ensamma hemma och jag log lite för mig själv när jag tänkte på det. Lektionen var över snabbt och jag var snabbt ute i korridoren för att undvika någon som skulle vilja göra mig illa, jag lyckades undvika alla nu var det bara att göra det resten av dagen. 

Jag träffade Mimmi vid matsalen och vi satt oss som vanligt vid samma bord i hörnet där ingen annan satte sig. 

"Du verkar glad idag nån speciel anledning?" 

Jag hade inte märkt att jag hade suttit och leet till Mimmi hade ställt den frågan " Jag ska bara träffa någon efter skolan" 

"vem?!" 

"Du känner inte henne" jag log lite extra mycket när jag tänkte på Tilly 

"Jag har rätt att veta jag är faktist din bästa vän" 

"Okej visst, hon heter Tilly och hon är ny här och vi har sprungit ihop några gånger och vi har samma lektioner" 

" ÅÅhåå va roligt! är hon snygg?" 

Jag rodnade när Mimmi frågade det " ja hon har dom finaste grönaste ögonen" 

"Hahha du har nog en liten 'crush' på henne hör jag" 

Mimmi skrattade när jag nästan skrek ut "nej" men jag började också skratta när jag fattade att jag hade skrikit det ganska högt och att alla hade vänts sig mot också och tittade konstigt på oss. 

Jag stog med ansiktet inne i skåpet och letade efter min engelska bok när jag någon skrek mitt namn och jag snabbt lyfte huvudet för att se vem det var men såklart hade jag glömt att det var ett skåp i vägen så självklart slog jag huvudet i skåpet och svor till. 

"Förlåt! gick det bra?" 

Jag tittade på Tilly som var full i skratt men försökte verka oroad "Det ser ut som du inte tycker så synd om mig" jag började genast skratta när jag såg hur Tilly låg dubbel vikt på marken och skratta. 

"Förlåt men du såg så rolig ut" 

"Tack för det då"  jag skrattade ännu mer när Tilly försökte resa på sig men ramlade igen. "karma" skrattade jag.

"Håll tyst, ska vi gå?"

"ja låt mig bara hämta mina saker ur skåpet så kan vi gå" 

"Akta huvudet bara jag har hört att det är lätt att slå i huvudet i dom" 

"Hahha visst ska försöka" 

Vi gick pratandes ut ur skolan och jag har verkligen inte kännt mig så är glad på länge men jag vet att så fort jag blir ensam med mina tankar så kommer alla demoner tillbacka. 

Ni som läser denna teen fiction får gärna ge kommentarer vad ni tycker skulle uppskatta det :)