Vad ett leende kan gömma

Nya löften

Jag stammade ur mig ett tyst förlåt medans jag var helt borta i dom skogsgröna ögonen framför mig.

Ser du nåt du gillar? frågade hon. Jag tittade ner i marken och rodnade innan jag reste på mig och gick till min lektion. När jag kom till klassrummet så satt jag mig som vanligt längstbak för att undvika allas blickar. När lektionen hade startat öppnades dörren och alla tittade upp för att se vem det var.

Det var tjejen jag hade gått ihop med i korridoren, var hon den nya tjejen som skulle börja i vår klass? Jag såg hur hon pratade med läraren. Jag kände någon titta på mig och när jag tittade upp så mötes jag av dom gröna ögonen som inte hade kunnat lämna mina tankar. Hon började gå mot mig, tänkte hon sätta sig bredvid mig? var det verkligen mig hon tittade på? jag började få panik jag följer henne med blicken, ja det var verkligen mig hon tittade på och hon fortsatte att gå mot mitt håll.

Får jag sitta här frågade hon, jag nickade sakta och tittade ner i bänken för jag visste om jag tittade upp och möte hennes ögon skulle jag genast rodna.

Jag lyssnade inte på vad läran pratade om allt jag kunde koncentrera mig på var tjejen som satt bredvid mig och skrev ner allt läran sa. Jag kunde inte undgå att se hur hon tog sin läpp mellan tänderna när hon skrev eller hur hennes hår föll ner framför hennes ögon och hur hon stönade irriterande när hon tog bort håret igen.

Jag var den sista att lämna klassrummet efter att läran hade sagt att vi fick gå hem, jag ville inte stöta ihop med nån av mina mobbare för jag orkade inte idag för jag hade haft en så bra dag idag.

Jag log lite mot marken när jag lämnade skolgården jag lyckades att undvika alla idag, jag han precis tänka det när jag kände marken försvinna under mina fötter och jag ramlade mer huvudet först ner i marken.

"oj förlåt gick det bra"

Jag hörde hur dom skrattade fram orden och jag hörde den elaka tonen i deras röster. Jag försökte resa på mig men jag visste att jag skulle bli ner sparkad igen, men brukar man inte säga att man ska " resa sig när man blir nerslagen " vilken klysha jag lever i han jag tänka innan andra sparken kom.

Du vet när allt man tänker på är mörkt bara mörka tankar som snurrar runt i huvudet det var så nu.

Jag hade rest mig så jag nu satt på den hårda asfalten som jag nyss hade legat avsvimmad på, dom hade slutat slagit och sparkat mig precis innan det hade börjat blivit mörkt framför mina ögon och det sista jag hörde var hur jag var äcklig och att det var sjukt att jag var lesbisk.

När jag reste mig från asfalten så kände jag hur hela min kropp gjorde ont och jag skrek till i smärta.

Jag hörde hur nån skrek till och min första instinkt var att springa mot den som skrek. När jag närmade mig den som hade skrikit så såg jag att det var tjejen som jag både hade gått ihop med och tjejen som jag hade satt mig vid, tjejen som jag inte kunde få ut ur mitt huvud sen jag såg henne.

Jag hörde en röst bakom mig som frågade om jag var okej jag kände inte igen rösten men rösten gjorde att jag kände mig trygg så jag vände mig om och mötes av dom gröna ögonen jag kände igen så lätt. Jag stammade fram ett tyst svar, varför stammar jag gämt när jag är runt henne?! hon måste ju tro att jag har nåt fel.

Jag hörde inte vad hon sa så jag gick närmare henne och frågade igen, är du okej? ja svarade hon tyst och fortsatte att titta ner i marken. Du ser inte okej ut?

Hon svarade snabbt tillbaka att jag inte skulle bry mig så mycket.

Varför inte?

"Du känner inte mig! "

nej och det är väll ingen anledning till att inte bry sig snäste jag till henne.

"okej om du säger så"

Jag började bli irriterad, varför skulle jag inte få bry mig?!

" Du får men det är ingen bra idé för man blir bara sårad i slutet av allt" hon började springa ifrån mig när jag kom på att jag inte visste vad den skadade tjejen heter.

vad heter du skrek jag!

" Charlie du?"

Tilly! jag han precis skrika vad jag heter inann jag såg hur hon försvan runt hörnet. Charlie viskade jag för mig själv det passade henne söt och tufft som hon.

Medans jag gick hem var allt jag kunde tänka på var att Tilly hade pratat med mig! och jag visste nu var hon heter! allt kändes så bra just även om hela min kropp gjorde ont så kunde jag inte sluta le.

Charlie var en hemlighetsfull person jag kunde inte riktigt läsa av henne men det var det som gjorde att jag inte kunde sluta tänka på henne och jag kunde inte sluta le jag vet inte varför men det kändes så bra.

När jag kom hem så hörde jag genast min pappa skrika mitt namn jag hörde alkoholen på hans röst och jag blev genast rädd för jag visste vad som skulle hända. Charlie! kom hit hörde jag min pappas röst skrika jag vågade inget annat än att gå till honom.

varför är du sen?

en lärare behövde prata med mig ljög jag.

Det är ingen ursäkt.

Jag såg hur min pappa närmade sig mig och jag började genast skaka av rädsla och skyma undan från hans arga slag.

Din värdelösa hora hörde jag hur han skrek, jag försökte tänka på mitt "happy place" men allt som kom upp i mitt huvud var bilder av gröna ögon och inte vilka gröna ögon som helst utan Tillys.

Efter ett tag så hade min pappa slutat slagit mig och antagligen gått för att dricka mer. Jag låg fortfarande kvar på golvet jag kunde inte känna något annat än smärta och jag kände mig smutsig och äcklig men jag grät inte för jag gråter aldrig för om man gråter är man svag och jag har inte råd att vara svag i min värld.

Nattens demoner tar över när jag försökte sova, alla tankar kommer och alla röster i mitt huvud som är så elaka mot mig. Mitt sätt att hantera mina tankar är att sakta låta bladet slita sönder mina armar och ben och låta alla tankar åka ut med blodet. Jag vet att det kanske inte är det bästa sättet att hantera allt på och jag vet att jag får skylla mig själv och jag vet att det finns många som har det mycket svårare än jag men jag kan ändå inte stoppa mina händer från att skära djupare och djupare.