"Nej Oscar! Jag är nästan säker på att dina föräldrar älskar dig." Säger Sophie till Oscar. "Kanske det, men det får jag nog aldrig veta." Säger han. Sophie tycker lite synd om Oscar fast än hon knappt känner honom. Hon vill så gärna hitta hans föräldrar så att hon kan visa hur mycket de älskade honom. Sophie undrar om Oscar tror att hans föräldrar är döda, men hon tänker att om hon frågar så kanske det blir konsekvenser ut av det, så hon skippar det. När det har varit tyst i ungefär en minut så vänder sig Oscar med näsan mot väggen, och säger med trött röst, "Godnatt. Vi ses imorgon.". "Godnatt" säger Sophie.
Nästa dag vaknar Sophie med att ena benet ligger mot ena hållet och det andra benet ligger mot ett annat håll. Det var officiellt, hon hade aldrig under hela sina fjorton år, sovit så gott. Hon tittar på den andra sängen men Oscar är redan uppe. Sophie har ingen klocka så hon har ingen aning hur mycket klockan är. Då börjar Sophie tänka, "Klockan kanske är sju på morgonen, som när jag brukar gå till skolan, då kanske han blir imponerad att jag är uppe så tidigt. Eller så här klockan tolv på dagen, ånej! Då kanske han blir sur på mig för att vi skulle gått från byn klockan elva... Nej! Nu måste jag verkligen gå upp!".
Sophie reser sig upp och går ut ur huset. Precis utanför står Oscar med fullpackad ryggsäck och väntar. "Förlåt, försov jag mig? Jag hade inte med mig någon väckarklocka hit, så jag fick chansa." Säger Sophie. Då säger Oscar, "Jag trodde faktiskt att du skulle sova ännu längre, klockan är halv elva. Men nu när du ändå är vaken så kan vi ju ändå börja gå.". "Ja, men jag har inte packat någon väska än..." säger hon med ett lite genant ansikte. "Det gör inget, jag har packat en väska till dig också, där finns allt du kommer att behöva." säger Oscar. Sophie öppnar väskan för att se vad han har packat. Hon letar runt med handen djupt ner i väskan. Plötsligt känner hon något och tar upp det. "Min kofta... Hur fick du tag på den!?" Säger hon. Då svarar Oscar, "Ehh... Jag har tagit lite kläder från dig den senaste tiden, så att vi skulle vara förberedda tills när du en dag skulle komma hit. Jag tänkte att du kanske skulle vara mer bekväm att rädda oss i dina egna kläder, men jag antar att det inte spelar så stor roll.". "Jag tänkte väll att det var konstigt med alla kläder som försvann. Men tack, för att du bryr dig om mig." Säger Sophie. Då säger Oscar för att bryta tystnaden, "Ja, men iallafall så måste vi ge oss iväg nu.". "Javisst, absolut..." Säger Sophie när hon känner att det börjar bli lite genant.
YOU ARE READING
The secret kingdom
Adventure"Sophie går ner i trappan påväg till källaren långsamt, trappseg efter trappsteg, för att vara säker på att inget är där. När hon kommer till sista trappsteget innan golvet så tittar hon sig först omkring och sedan fortsätter hon att gå mot tvättmas...
