The Devil Clan.

Del 9

Återigen satt jag vid ett bord tillsammans med Neila och Daniel. De pratade med varan som vanligt och jag var frånvarande i mina tankar. Det regnade fortfarande ute och jag hade en klump i magen. Jag visste att Taurus kunde klara sig själv men jag var fortfarande orolig. Jag ville inte att han skulle vara där ute och frysa helt ensam samtidigt som jag var här inne i värmen och hade det bra. Borde jag gå ut till honom. Han har varit en bra vän för mig och lyssnat på min problem. Det var nu jag behövde vara en bra vän och inte låta honom vara ensam. Fast tänk om jag inte hittar honom. Det är inte smart om jag går ut där och inte hittar honom. Eftersom jag inte kan flyga i regn blir det bara svårare att hitta honom.  Både Daniel och Neila kollade på mig med oroliga blickar samtidigt som de pratade. Jag drog mig tillbaka till verkligheten så att jag kunde höra vad de sa.

"Okej hon rör sina ögon nu så hon måste vara tillbaka, Det verkar som om du har varit i en koma i femton minuter. Hur känner du dig?" Skojade Daniel och Neila fnittrade åt honom. Jag rullade ögonen åt dem.

"Varför är du så borta hela tiden?" Frågade Neila och satte sig upp rakare. Jag vände blicken mot henne och möttes av hennes svarta ögon. Jag drog lite i mina mungipor. Jag hade inte märkt att jag hade varit lite borta på senaste tiden. Det måste vara på grund av att jag oroar mig för Taurus och Daniel och Neila hamnar alltid i samtal med varan. Det börjar med att alla vi pratar men det slutar alltid med att jag sitter tyst och lyssnar på dem istället.

"Jag vet inte. Antar att det är för att jag blir orolig över Ta.. Inget" Jag kollar snabbt ner i bordet och ber till djävulen att de inte ställer några frågor. Jag är så van att säga precis vad jag tänker på så det bara kom ut. Att tänka för man pratar är något jag borde lära mig.

"Vem då?" Sa båda samtidigt och lutade framåt. De tittade på mig som om de var små barn som skulle få godis. Jag spärrade upp ögonen och försökte komma på något att säga.

"Nej ingen. Jag blir orolig över t..t..tallarna!" Sa jag och slog mig själv i ansiktet för det jag sa lät så dumt. Daniel och Neila kollade på mig med skeptiska blickar.

"Du är orolig för tallarna, okej varför är du det?" Frågade Neila. Hennes högra armbåge tog stöd av bordet och han lade sin haka på sin hand. Hon tyckte att det var roligt. Hon visste att jag inte skulle komma på någon bra lögn.

"Ja. Du vet vad som händer med världen nu för tiden. Jag vill bara hålla koll på tallarna nu eftersom det är mitt favoritträd" sa jag och log ett falskt leende. Mitt favoritträd var egentligen ek.

"Okej vem har ett favoritträd det är jättekonstigt" sa Daniel. Var det konstigt att ha ett favoritträd. Det kanske det var men ekarna var så stora och det var ett bra gömställe på grund av bladen. Jag hade många minnen när jag satt i en ek och väntade på någon att överfalla.

"Så du är orolig att tallarna ska försvinner eller vadå?" Neila och Daniel tyckte det här var kul. Jag suckade frustrerat. Jag skulle inte kunna lura dem.

"Jag måste gå" sa jag och reste mig upp från bänken jag satt på. Jag kunde känna den kalla luften mot baksidan av mina lår. När jag gick förbi Neila för att komma ut från matsalen tog hon tag om min hand och jag var tvunget att sätta mig ner för att inte ramla.

"Du kommer inte undan så lätt" sa Neila och jag kämpade för att dra bort min hand från hennes grepp men hon var starkare än mig. "Vem är det?"

"Ingen" svarade jag snabb och kollade ner på bordet. Varför kunde jag inte ljuga när jag behövde det som mest. Jag kände hur min puls ökade. Neilas och Daniels blickar var fästa på mig. Det var svårt att undvika deras blickar. Jag kollade upp på Neila igen och tvingade fram ett litet leende. Jag hörde hur Daniel suckade och jag hann kolla över mot honom precis i tid för att se honom himla med ögonen.

"Säg bara vem det är så kan du gå" Sa Daniel sedan. Mina ögon spärrades automatiskt upp. Jag satt bara där och övervägde om jag skulle ljuga igen eller bara säga sanningen. Innerst inne visste jag att jag inte skulle kunna ljuga ingen. Jag suckade och kollade ner på mina händer igen.

"Minns ni Taurus" sa jag tyst. Jag blev lite förvånade att de hörde mig. Jag kollade upp på dem. Deras blickar var inte arga utom lite sympatiska. Neila och Daniel utbytte några blickar innan båda vände sig mot mig igen.

"ja om du litar på honom antar jag att vi också borde ge honom en chans, men var fortfarande försiktig" sa Daniel och Neila nickade instämmande. Min blick flyttades förvånat mellan personerna som satt framför mig. Jag nickade kort och reste mig upp och började gå mot utgången.

"vi ses" sa jag innan jag lämnade dem. Det kändes bra att jag skulle slippa behöva ljuga för dem hela tiden.