The Devil Clan.

Prolog

Det var kallt och jag kände hur regnet föll ner på mina kinder. Det var våran andra vecka i Japan. Vi hade hittat ett bra ställe att stanna på långt borta från människorna. Japan var ett mycket bättre alternativ än Sverige. De hade börjat dyka upp hus lite överallt i Sverige och det fanns inte en tillräckligt stor skog för oss. Vi kunde ha flyttat någonstans närmare Sverige men vi hade redan bott i Japan en gång så det var därför vi flyttade hit. Vi bodde några kilometer utanför Mihara vilket var en väldigt liten stad om man ens kunde kalla det för det. Det blåste till och jag kände hur det blev ett tryck på mina svarta stora vingar. Jag skannade min omgivning. Det var något som inte stämde. Mitt hjärta började slå lite snabbare när jag kände lukten av en människa. Varför skulle nån vara ända här ute? Det är bäst om jag dödar den för om den kommer tillbaka och ser någon av oss kan det leda till att alla vi dör. Jag tog satts och började flyga rakt mot doften från människan. Jag fick syn på människan och satte mig i ett träd precis över den. Jag antog att det var en tjej på grund av hur hon såg ut. Hon såg ut att vara i min ålder men vi var långt ifrån lika gamla. Människor växer så snabbt så hon var minst tio gånger yngre än mig. Jag inspekterade varenda rörelse hon gjorde. Hon hade tårar i ögonen och jag kunde känna att hon var ledsen över något. Jag kände lite sympati för henne men jag skakade av mig känslan. Jag ska inte bry mig om människor det var trots allt deras fel att vi behövde gömma oss. Människor var farliga de hade dödat tusentals av oss bara för att vi hade demon blod. Vi hade kallats monster när det i själva verket var dem som var monstrena. Det tror att de är så mycket bättre en alla andra kolla bara hur de behandlar djuren på den här planet. Människor förtjänade att dö. Människor var inte bara elak mot djuren utan de förstörde också planeten. Tjejen bestämde sig att sätta sig ner på en sten intill mitt träd. Ljudlöst hoppade jag ner från trädet och landade 3 meter bakom henne. Nu kunde jag tydligt höra hennes snyftningar. Hennes gråt störde mig. Människorna har redan all de behöver varför ska hon vara ledsen?

Jag stod precis bakom henne nu. Jag kände hur min klor började bytas ut istället för mina naglar. När mina klor var helt ute rev jag tjejen snabbt över sidan av hennes nacke. Ett litet skrik lämnade hennes mun. Jag puttade henne åt sidan så hon hamnade liggades på hennes rygg. Jag såg hur allt liv lämnade hennes kropp samtidigt som hennes blod pumpades ut från hennes sår i halsen. Hennes skräckslagna min fick mig att sprida ett nöjt leende över mina läppar. Jag kom att flera människor skulle leta efter henne så det var bäst att jag flyttade kroppen innan det kom flera människor i vårt område. Jag bar upp henne i axlarna och grävde in mina naglar i henne för ett bättre grepp sen började jag flyga iväg. Jag tänkte lägga henne i närheten av staden i någon bäck eller nått.

När jag närmade mig staden flög jag ner under trädtopparna jag ville inte risker att bli sedd. Jag flög med henne till en liten bäck i närheten av staden. Jag måste få det här att se ut som en olycka. Det sista jag vill är att ett par människor börjar leta efter en mördare. Jag bröt av en pitte och stack in den i såret på hennes hals sen kastade jag in henne i sjön. Nu skulle folk tror att hon hade halkat på det hala stenarna och ramlat in i ett träd. Tack vara mitt demon blod kunde man inte se mitt dna från människor datorer. Jag tvättade bort allt blod från mina händer i bäcken och flög därefter tillbaka till mitt läger.

När jag kom fram till ingången till lägret såg jag min bästa vän Daniel. Jag landade framför honom med ett stort leende på läpparna. Vi kramade om varann.

"varför är du så glad?" frågade han när vi släppte taget om varann.

"Gissa" sade jag och och lyfte upp mitt pekfinger, jag började fnittra lite åt min barnsliga handling.

"Jag vet väll inte." Sa Daniel och himlade med ögonen

"Jag dödade nyss en människ som kom lite för nära oss enligt mig" Sa jag och log upp mot honom. Han log tillbaka mot mig med en imponerad blick.

" Det är min tjej det" Sa han och lade en arm runt mina axlar och rufsade till mitt hår med den andra samtidigt som vi började gå mot den gömda ingången.

"Jag är ingens 'tjej' jag tillhör ingen" Sa jag bestämt och knuffade till honom i sidan. Han skrattade år min reaktion och jag kände hur jag blev lite röd om mina kinder.

"Såklart du är min bästa vän vilket betyder att du tillhör mig" Sa han ingen med en retsam röst. Jag himlade med ögonen åt honom. Vi hade varit bästa vänner så länge jag kan minnas. Vi hade en lång historia tillsammans. När vi var 145 år gamla hade vi varit ihop men det kändes bara fel. Det var som om jag var tillsammans med min bror så vi gick tillbaka med att bara vara vänner ganska snabbt. Det var femton år sen och jag skrattade lite åt hur stelt det hade varit när vi skulle kyssa varann för första gången.

"Vad skrattar du åt" Sa Daniel. Jag hade inte märkt att vi var framme vid ingången. Det var en stor sten lucka som var täckt med mossa för att smälta in i marken.

"När vi fick för oss att det var en bra idé att utbyta saliv" Sa jag och fortsatte skratta.

"Ew! Påminn mig inte om det" Sa han och kastade en pinne på mig.

"Aj! Du behöver inte kasta så hårt, och du frågade faktiskt" Sa jag och tittade på min arm där pinnen hade träffat. Det skulle bli ett blåmärke av det ingen tvekan. Daniel lyfte upp luckan och signalerade med sin fria han att jag skulle hoppa ner vilket jag gjorde. Daniel kom ner kort efter. Vi drog in vingarna i ryggen. Det var något alla gjorde. Eftersom vi aldrig behövde flyga inomhus var vingarna bara i vägen. Vi kunde ta fram och gömma våra vingar utan problem vilket var bra ifall vi skulle behöva gå runt bland människor. Något vi inte kunde gömma var våra helt svarta ögon.