The Devil Clan.

Del 1

Jag och Daniel styrde våra steg mot cafeterian. Vi sa inget till varann men det var inte en stel tystnad.  Det som var bra med våran vänskap, var att det aldrig blev stelt mellan oss.  När vi kom in i cafeterian möttes vi av en underbar lukt av nylagad mat. Jag var inte hungrig så jag och Daniel satte oss vid ett bord. Jag satte mig och lutade huvudet mot bordet. Det var sent på kvällen och jag hade vaknat tidigt idag. Jag stängde mina ögon och lyssnade på Daniel berätta om något som hade hänt idag. Jag försökte fokuser på vad han sa men mina tankar vandrade vidare. Jag måste ha somnat för en stund senare blev jag väckt av Daniel av att han knuffa till mig lätt på armen.

"var jag så tråkig" Sa han med ett flin på ansiktet.

"Nej, jag är trött" Sa jag och vände bort mitt ansikte från honom för att gå tillbaka till att sova. Jag började tänka på min säng och hur mycket jag längtade till att få sjunka in i min mjuka madrass. Mina tankar avbröts av att jag såg min lillasyster gå mot mig. Jag vände tillbaka huvudet till Daniel som också hade fått syn på min syster. Hon var bara 7 år yngre än mig vilket var väldigt lite till skillnad från människorna. Hon satte sig ner vid vårt bord och började prata med Daniel. Jag bestämde mig för att sätta mig upp. Man ville inte missa när Daniel och Neila skulle prata med varann. Man kunde se från hundratals mils avstånd att de gillade varann men av någon dum anledning såg de det inte själva. Neila hade erkänt sina känslor till Daniel till mig och jag hade sagt åt henne att säga något för jag visste att Daniel kände likadant, han vägra erkänna det till mig såklart. Båda två hade fått en lätt röd ton på deras ansikte. Jag ville säga något men jag vet att det inte var bra att blanda sig i deras relation. Jag kollade på hur båda två pratade om något som hade hänt. Det var tydligen någon från Triém som hade rymt. Triém var en klan som levde i frankrike och till skillnad från våran klan Meiebh skyddade de människorna. Vi hade ett avtal med dem att vi inte skulle komma i närheten av dem så skulle de lämna oss ifred. Det var tydligen någon i vår ålder. Jag brydde mig inte så mycket om vad de pratade om och bestämde mig för att ta en promenad. När jag reste mig upp kollade båda frågande upp på mig.

"Fortsätt prata ni, jag ska bara ta en promenad. Vi ses" Sa jag och gick iväg innan de hann svara.

Det hade redan blivit mörkt ute. Min hud blev knottrig av den kalla luften. Jag gillade kylan den lugnade ner mig på något sätt. Jag började gå utan att tänka på vart jag gick. Efter ett tag kom jag fram till stenen där jag hade dödat människan tidigare. Jag fylldes med lite ånger. Jag kunde bara ha gjort henne medvetslös och flugit henne tillbaka till staden men istället hade jag dödat henne. Nej nu ska jag inte tycka synd om en människa de förtjänar ingen sympati. Men jag kunde inte låta bli att börja tänka på hennes familj och vänner. Tänk att någons vän aldrig skulle återvända. Jag kände hur en tår åkte ner för min kind och jag torkade genast bort den. Vad håller jag på med, gråter över att jag dödade en människa det är inte något jag inte gjort förut och då har jag aldrig gråtit. Det måste vara på grund av flytten tänkte jag. Jag hade inte sovit så bra de senaste veckorna för jag fortfarande var inställd på Sveriges tidszon. Jag satte mig på stenen och tog upp en pinne från marken. Jag började rita i marken med pinnen. Den kalla luften lugnade ner mig och det var först nu som jag märkte hur stressad jag var. Jag antog att det var pågrund av att vi hade flugit i fyra dagar för att komma hit.

Min mage började låta av att jag var hungrig. Jag ville inte gå in igen men jag älskar mat för mycket så jag gick upp och började gå mot ingången. Jag fick en obehaglig känsla av att det var någon som kollade på mig. Min blick flyttades över området omkring mig. Det var inget speciellt jag såg förutom träd och stenar täckt med mossa. När jag närmade mig ingången hörde jag en pinne knäckas bakom mig precis så som i skräckfilmer. Jag vände mig om samtidigt som min puls ökades och kollade rakt på stället där ljudet hade kommit ifrån. Jag såg inget mer än en pinne som var bruten på mitten men jag fortsatte kolla på stället. Jag var säker på att jag hörde något men det var säkert bara ett djur som hade sprungit förbi. Jag började bli paranoid. Jag vände mig om men till min förvåning stod det en kille precis framför mig. Jag blev så rädd att jag hoppade bakåt och landade på min rumpa. Det var en lång blond kille, kanske 20 cm längre än mig. Ungefär i min ålder antog jag på hans utseende. Han hade helsvarta ögon precis som mig. Han Kollade ner på mig. Han var som mig fast jag har aldrig sett honom förut så han kan inte vara med i våran klan.

"Aj! Fan min röv" Sa jag och blängde mot honom. Han var inte tvunget att skrämmas. Han kunde bara sagt 'hej' eller något.

"Förlåt, jag menade inte att skrämma dig." Sa han med en mjuk röst och sträckte ut handen till mig för att hjälpa mig upp. Jag tog emot den och reste mig med hjälp av han. Jag borstade bort jorden från mina kläder.

"Vem är du? Och varför stalkar du mig?" Sa jag och försökte vara trevlig men det var lite när personen jag pratade med nyss hade skrämt livet ut mig.

"Förlåt jag var inte beredd att möta en annan Abaddon här ute. Jag brukar gå hit när jag vill bort från min familj." Sa han och kliade sig själv i nacken.

"Ja, min klan flyttade hit nyligen så det kan vara därför." Sa jag

"Okej. Juste jag heter Taurus och kommer från Frankrike, Jag kommer från klanen Triém." Orden som han sa fick mig att bli lite förvånad. Han måste vara killen som rymde men hur kom han hit så snabbt. Det tar minst två dagar att flyga hit från Frankrike och man måste vila och äta emellanåt också.

"Vänta var du killen som rymde? För om du var det hur kom du hit så snabbt?" Sa jag och ställde mig upp rakt och tittade upp mot honom. Jag var ganska säker på att allt smuts var bort från mina kläder.

"Ja det var jag och jag är van med att behöva flyga länge utan att vila och äta." Svarade han

"Men varför rymde du?" Frågade jag som blev mycket nyfiken. Men innan han hann svara kurrade min mage igen och jag kom på vart jag var på väg. "Jag måste gå men det var trevligt att träffas jag heter Jyrin förresten. Vi kanske ses i framtiden" Sa jag och gick iväg mot ingången.