verkligheten får sova | D.L

det blir väl kul?

Söndag

"Kan vi typ snälla bara stanna inne idag? Inte göra ett skit?" Sa jag när jag kom ut till köket där Dante stod och bredde mackor. Jag hoppade upp på diskbänken och satte mig. Dante tog en tugga av sin macka han precis brett och ställde sig framför mig. Han satte ner händerna på diskbänken och lutade sig framåt.

"Okej" Sa han flinandes och tryckte sen sina läppar mot mina. Jag besvarade kyssen. Dante drog tillbaka.

"Fast dina föräldrar har bjudit hem mig på middag ikväll om du minns det" Jag suckade och himlade med ögonen.

"Juste"

"Det blir väl kul?" Sa Dante och tog upp sin macka igen. Han flinade mot mig medan han satte sig ner vid köksbordet.

"Ja, det är det väl. Är bara så trött idag"

"Jag med"

>>

Dante stack in huvudet vid badrumsdörren och kollade på mig.

"Är du klar?"

"Inte riktigt, snart"

"Vad är det som tar så lång tid?" Sa han och skrattade smått.

"Du vet, smink, hår, kläder"

"Jag tycker du är jättefin precis som du är"

"Och jag älskar dig för det" Sa jag och gav honom en puss.

"Men ge mig fem minuter till så är jag klar sen" La jag till.

"Okej då" Dante gick ut och satte sig i hallen med mobilen i handen. Jag fortsatte lägga på mascara och avslutade sen sminkningen med ett ganska neutralt läppstift. Jag sprayade på mig lite parfym och gick sen ut till Dante.

"Klar" Sa jag och tog på mig skorna. Jag satte också på mig min varma vinterjacka som verkligen behövdes, det var riktigt kallt ute. Vi gick sen ut från lägenheten, stängde dörren, låste och gick ner till taxin som väntade på oss där nere.

17:34 Julia
Vi är påväg nu

17:40 Mamma
Vad bra 👍🏼 pappa håller på med maten

Jag kollade ut genom fönstret i taxin och såg Stockholmstrafiken. Tänkte på hur majoriteten av trafiken var personer som skulle hem från jobbet, och insåg att jag snart också skulle vara en av dem. Snart skulle vi ta studenten, och man skulle ut i arbetslivet som det så fint kallades. Livet skulle börja på riktigt. Jag rös till och skakade av mig tanken fort. Jag fick alltid lite ångest av att tänka på framtiden. Man visste ju ingenting om vad som skulle hända egentligen, och planerade man alltför detaljerat så skulle man bli besviken, för nästan ingenting blir exakt som man tänkt sig.

En stund senare var vi hemma hos mig. Vi gick in i huset och möttes nästan direkt upp av mamma som var, precis som jag trodde, väldigt exalterad.

"Hej hörni" Sa mamma och gav oss båda en kram.

"Hej, kul att ses igen" Sa Dante.

"Detsamma"

Vi gick in till köket där pappa stod vid spisen. Han vände sig om när vi kom in och sken upp i ett leende. Jag gav honom en kram.

"Allt bra med dig Dante?" Frågade pappa.

"Allt är bra, hur är det själv?"

"Jo det rullar på"

"Härligt härligt"

"Maten har precis blivit klar så vi skulle ju kunna äta direkt, vad säger ni?"

"Det blir jättebra det" Jag log mot pappa.

"Okej vad bra, sätt er" Sa han och gjorde detsamma själv. Dante fick börja ta mat eftersom han var gästen, en regel i familjen.

"Vart är William?" Frågade jag.

"Han är hos Alice"

"Okej. Det känns som att det var ett tag sen jag såg han"

"Ja kanske det, han är mycket hos Alice och du är mycket hos Dante. Det blir tomt här hemma. Men vi är väldigt glada för er skull iallafall" Sa mamma och log.

———————————-
hej igen, det var ett tag sen. har inte mått så jättebra på senaste tiden så det är därför jag inte har skrivit någonting, men här kommer en ny del iaf. det är väl kanske inte den bästa delen jag skrivit men det är iaf nånting <3
kram,
Karleksbrevet