verkligheten får sova | D.L

spoiler alert

Måndag

Jag satt som vanligt med Wilma på en bänk i korridoren. Hon pratade på om något som hade hänt i helgen, men jag lyssnade inte så noga. Jag tänkte mest på Dante och vad som verkligen hade hänt. Hur man kan vara så dum.

"Hörru, lyssnar du?" Sa Wilma och slog till mig på armen.

"Va?" Sa jag och vände på huvudet mot henne.

"Tydligen inte. Jag var med Simon i lördags"

"Simon?"

"Ja, precis" Simon var en kille som gick i vår parallellklass, och som Wilma under hela gymnasiet lowkey hade haft en crush på.

"Jaha, vad kul. Hur?"

"Asså, som du vet så håller ju Maja typ på med Lucas, och när jag var hemma hos henne i lördags så skrev Lucas och frågade om vi ville hitta på något med honom och Simon. Så vi sa ja"

"Det var ju kul. Vad gjorde ni då?" Frågade jag. Wilma fortsatte berätta, men jag zoonade ut igen och fortsatte tänka på mitt.

Några minuter gick innan jag började höra Dantes röst i trappan. Jag tror mitt hjärta hoppade över ett slag. Hur skulle jag reagera när jag såg honom? Jag ville både kyssa honom och skrika på honom samtidigt.

Tillslut kom han in i korridoren, tillsammans med samma tjej som han hade träffat samtidigt som mig. Han kollade snabbt på mig, men vände sen bort blicken och tog tag i hennes hand. Precis som att han ville få mig att må ännu sämre. Som att det inte räckte liksom.

Jag följde dem med blicken, ända tills de gick runt hörnet och var borta. Jag pustade ut och lutade mig bak mot väggen.

"Är du okej?" Frågade Wilma som hade sett hela situationen. Jag nickade på huvudet.

"Jadå"

"Säkert?"

"Ja, säkert"

"Fuck killar alltså"

"Jag vet. Men nu börjar vi"

Lördag

Gillas av wilmanord, ludwigkronstrand och 459 andra

juliavestin looking for good guys (spoiler alert, det finns inga)

Visa alla 41 kommentarer

prinzaugustt fuck oss
wilmanord helt rätt älskling
majaalind kex
larssonemma 2 hot 2 handle

Ungefär en månad hade gått sen allt hände. Dante hade gått vidare som vanligt, som att vi inte hade betytt någonting för honom. Han var fortfarande tillsammans med den där tjejen, Lovisa hette hon tydligen. Hon verkade inte ha brytt sig om att Dante hade träffat två samtidigt, men det var väl inte lika viktigt för alla I guess.

Jag såg dem ofta i skolan tillsammans, hand i hand. Det var rätt jobbigt, jag ville ju ändå att det var mig han skulle hålla i handen. Men lite fick jag väl skylla mig själv, att jag inte följde mina egna råd. Jag sa ju redan första dagen att man skulle hålla sig borta från Dante om man inte ville bli sårad, och det hade jag ju verkligen fått bevisat för mig nu.

Det var som att min kropp inte kunde glömma honom, även fast hjärnan ville. Jag kunde fortfarande känna hans kropp mot min, som att den aldrig hade lämnat. Man kunde ju kanske tycka att jag borde ha glömt Dante, att jag borde ha gått vidare, speciellt eftersom vi aldrig ens hade blivit tillsammans, men faktum var att det fortfarande var någonting som fick mig att fortsätta tänka på honom. Någonting hade satt spår.

———————————-
asså förlåt, denna del var inte bra. bara flummig och ganska kort. men aja, det får väl duga denna gång. hoppas ni mår bra iaf!
kram,
Karleksbrevet