The purest (sope)

Dagen börjar med solen, och slutar med månen

Yoongi POV

Hobi lika lysande och explosiv som solen sprang och slingrade sig igenom gatorna i Seoul, det verkade som om han tog mig till en plats långt borta. Jag var fortfarande bunden av hans förtrollning. Att hålla händer med honom var lycka. Det var som om tiden saktade ner för oss. Hobi kollade tillbaks mot mig lite då och då med ett stort leende bara för mig. Det var något helt nytt. Jag kände mig verkligen glad, efter en stund så började jag till och med att le. Jag hade äntligen kul. Hobi fyllde mig med energi som fick mig att faktiskt vilja leva! Hobi var min solstråle. Mitt hopp, min ängel. Han var vacker. Efter att ha följt Hobi blint i 10 fantastiska minuter så hamnade vi på ett nöjesfält. Den här var ny, och jag var faktiskt exalterad! Vi gick in, hand i hand till massan av besökare.

Är det här en dejt?

Hobi POV
Yoongi glöd. Under tiden som jag känt honom så har han aldrig sätt så glädjestrålande ut. Hans tandkötts leende gjorde att mitt hjärta hoppade över ett slag varje gång som han tittade mot mig. Vad är det som händer? Han är min medarbetare. Borde jag känna de här sakerna? Nej, vi hänger bara. Det är lugnt. Tänkte jag medans jag kramade hans hand hårdare för att vara säker på att han fortfarande var med mig. Jag kunde inte bära att förlora honom. Vi fortsatte genom den oändliga parken och kollade på alla åkattraktioner och spel, vi spelade mest spel för att jag var rädd för de flesta attraktionerna. Snart nog så kallade naturen och all cola som jag druckit hjälpte inte. Jag sade åt Yoongi att stanna där medans jag letade efter en toalett. Efter att ha gått, svängt och frågat efter vägen så hittade jag det! Jag blev klar med mina affärer och gick för att hitta Yoongi igen. Men, efter att ha sprungit och alla svängar så hade jag ingen idé om hur jag skulle ta mig tillbaka. Jag sprang febrilt omkring och jag försökte mitt bästa med att ta mig tillbaka till Yoongi men utan tur. Jag kunde inte ringa honom för att jag inte har hans nummer, jag kan heller inte se honom även om jag var högt upp. Jag satte mig ner mot sidan av ett bås och började gråta. Detta var tänkt att vara tid för oss att vara tillsammans för en gångs skull och jag förstörde det för att jag var hänsynslös, dum dumma Hoseok... Jag började gråta hårdare och ingen där brydde sig. Ingen kunde möjligtvis bry sig om en misslyckad pojke. Just då böjde sig en mörk figur över mig, han böjde sig ner och kramade mig. skyddade mig från blickarna som jag fick från personerna runt om kring. Omfamningen var varm och kärleksfull. Jag ville inte att den skulle ta slut. Jag tittade för att se vem min riddare var, det var ingen annan än Yoongi.

"Hur hittade du mig?" Frågade jag mellan mina snörvlingar.

"Hm, jag gick typ bara runt. Jag frågade någon innan var den närmaste toan låg och det verkade som ganska långt så, jag gick åt det hållet." Sade han med ett uppmuntrande leende. "Jag ville inte bli av med dig så jag gick och letade efter dig."

"T-Tack så mycket Yoongi." Sade jag medans vi började resa oss upp.

"Vi borde gå hem nu, det låter som om du har haft en tuff dag." Sade han, han såg en aning besviken ut när han nämnde att gå. Jag fick panik, jag kollade stressat omkring och utropade

"Nej! Där! Jag vill gå dit!" Jag pekade i en slumpmässig riktning.

"Dit? Frågade Yoongi försiktigt

"Ja." Svarade jag självsäkert. Men jag var inte längre exalterad när jag såg att jag valt pariserhjulet. Jag var dödligt rädd för höjder, jag valde en av de högsta åkturerna. Jag svalde och accepterade mitt öde.

När vi gick upp mot pariserhjulets ingång så började jag svettas. Jag började hyperventilera, jag bet mig i läppen för att stoppa mig själv. Jag vill verkligen inte förstöra det här för Yoongi. Han såg över mot mig med ett uppmuntrande leende

"Oroa dig inte, det är bara läskigt de första tre sekunderna." Jag tog ett djupt andetag och förberedde mig när jag böjde mitt huvud bakåt för att se toppen av den enorma åkturen. Vi gick snart in i vagnen och den skrangliga metallboxen började att röra sig. Jag kunde höra hur rosten skrapade mot stolparna som höll allting ihop. Jag var livrädd. Jag skakade så mycket. Jag försökte kontrollera mig själv så mycket att jag inte lade märke till blodet som började fylla min mun från min läpp som orsakades av trycket från mina egna tänder. Mitt försök att gömma min intensiva höjdskräck misslyckades, för Yoongi lade märke till allt. Han höll ut sin hand med ett bekymrat ansiktsuttryck och sade frimodigt

"Är du okej?" Med sin mjuka honungs liknande röst. Jag skulle kunna lystna på honom hela dagen. Jag vände mig mot honom och tappade bort mig själv i hans ögon. Jag särade lite lätt på mina läppar och beundrade hans skönhet. Jag blev väckt ur min medvetslöshet när Yoongi rörde vid min läpp för att borsta bort blodet.

"Du blöder, vad hände?" Han klämde min hand hårdare. Allt jag kunde göra var att stirra. Solen befann sig bakom honom och hans mörkblå highlightade kolsvarta hår absorberade och reflekterade ljuset, tillät ljusstrålar att visas runt hans figur och lämnade honom med en gloria. Han var ett mästerverk. Nu behövde jag kontrollera mig själv av andra anledningar. Jag började bita min läpp igen, jag ångrade mig omedelbart när mer blod började rinna. Jag ryckte till av smärta och började att tåra upp. Yoongi såg smärtad ut och tog mig snabbt in till en varm kram. Vi var vid den högsta punkten nu. Jag kände mig så säker i hans armar. Jag lugnade mig ner och slappnade av i hans varma omfamning. Han var så perfekt. Jag vill aldrig lämna hans sida. Han släppte sakta och höll varsamt min haka.

"Hej, goda nyheter, jag tror att du har slutat blöda. Du kommer att bli bra." Utropade han med sitt breda tandkött leende. Han var så värdefull, jag kunde bara inte hjälpa det. Jag fann mig själv lutandes framåt. Jag brydde mig inte om att han var min medarbetare. Jag ville skölja honom med kärlek till slutet av mina dagar. På ett ögonblick så rördes våra läppar. Yoongi blev överraskad och tvekade men började snart kyssa tillbaka. Gillar han verkligen mig? Jag var extatisk! Mitt hjärta slog, adrenalinet pumpades och det kändes som om jag skulle kunna springa till hörnet av jorden. Han började sedan fördjupa kyssen och vi njöt av värmen från våra kroppar medan våra tungor dansade i takt. Han hamnade på något sätt på mig och viskade med en hes röst i mitt öra.

"Åkturen är över. Men om du har tur så kan du åka något annat senare." Han flinade mot mig och jag rodnade i avsikt av hans ord. Yoongi, lika mystisk och kall som månen, skrockade lätt åt min oskuld och led mig ut ur åkturen. Just nu har jag bara en sak i skallen.

Han