The purest (sope)

Vad du gör, Min Yoongi

Jhope's P.O.V

Min Yoongi. Yoongi.

"Yoongi" Hummade jag för mig själv. Det verkar som om den mysteriska mannen med det coola håret har korsat min väg igen. Vad konstigt. Han var så lugn och samlad. Han var inte explosiv och impulsiv som jag. Jag kan inte ljuga, jag var lite avundsjuk. Det lät som om han var en stor grej från det som hans vän berättade om honom. Jag kanske borde lyssna på lite av hans musik. Jag behöver trots allt vara bekant med de mer aktuella artisterna om jag någon dag ska lyckas i industrin. Efter jobbet har jag äntligen kom hem till min en sovrums lägenhet. Lamporna var skymda och jag bytte till mer bekväma kläder. Efter att jag sjönk ihop på soffan så bestämde jag för att söka på Suga och ta reda på vem han verkligen var. Jag bläddrade igenom hans information, jag fick reda på att hans senaste låt hade över en miljon visningar. Wow, han är en stor grej, mycket större än mig i alla fall. Jag började spela låten, när jag lyssnat på den så var jag fastsatt. Hans stycke var så vackert, så klar. Den fick mig att känna mig så glad! Jag blev kär i låten och bestämde mig för att lyssna på resten av hans låtar. Men, hans andra låtar var mycket mer intensiva och mörka. Missförstå mig inte, alla var väldigt bra men jag kunde förstå att någonting ändrades i honom när han komponerade den låten. Jag ville lära mig så mycket av honom, jag bad Jin om att ge ett bra ord om mig till hans vänner på Big Hit. Jag var fast besluten på att få en position i det företaget. Jag ville jobba med den ända och bästa Min Yoongi.

Bara en dag efter att jag blev glad och hoppfylld att klara mig i industrin så ringde min far. Första gången som min telefon rang så lät jag det gå till röstbrevlådan. Jag var inte redo att berätta för honom om min situation än. Nej. Inte när jag är så nära. Men det ringde igen. Han försökte nå mig igen. Han kanske bryr sig? Han kanske bara retade mig om att inte komma tillbaka om jag lämnade hans hus... Ja. Det är det. Jag andades sakta in och ut samtidigt som jag sträckte mig efter min telefon. Min hand skakade våldsamt när jag sträckte ut min arm. Mitt hjärta slog snabbare när jag kom närmare till att prata med honom. Varje ljud som telefonen gjorde intensifierades, jag mannade upp och tog den, jag svarade på samtalet.

"Hoseok?" Mumlade pappa från andra sidan luren.

"Hej appa, det är skönt att höra från dig igen." Svarade jag och hoppades på ett det är skönt att höra från dig också eller jag saknar dig Hoeseok men istället var det dödstyst. det följdes med ett,

"Å, nu är det skönt att höra från mig? Det förvånar mig för att när du brukade bo i mitt hus så lyssnade du inte ens en gång. Du förstörde ditt egna liv och jag försökte hjälpa dig. Mitt stora misstag var att uppfostra dig och nu vet jag att du är ett förlorat fall. Jag ringde för att höra dig be om att komma hem men det verkar som om du har för mycket stolthet för att erkänna ditt egna fel. Du är förbjuden från att komma hem igen såvida du inte kryper till dörrtröskeln och kysser våra fötter!" Jag började kurva in i mig själv, jag sjönk närmare till marken så att jag inte skulle falla ihop på grund av de traumatiserade minerna och intensiv smärta i mitt huvud och bröst. "Hur vågar du göra det här mot din mamma och jag?! Det var menat att du skulle skaffa en riktig karriär, istället så bara snyltade du och lämnade. Du är ingen son av mig!" Uttryckte pappa med en brinnande passion. Jag kunde höra gift droppa från hans mun. Han pratade med en sådan ilska och grymhet att jag var mållös och känslosamt förstörd. Jag andades tungt och försökte svara men jag kunde inte få fram något ljud... han pratade alltid så här med mig. Tryckte ner mig. Det var alltid samma sak men jag önskade alltid att han skulle vara trevligare nästa gång, men istället så behandlar han mig som en dörrmatta. Vilken typ av far pratar så till hans barn så där? Linjen gick död, jag grät resten av kvällen. Jag hade aldrig känt mig så attackerad i mitt liv. Jag var helt förlamad. Vid den svagaste punkten i mitt liv var jag övergiven av de som var menade att älska mig mest. Mitt huvud var tomt, mitt hjärta brutet och mitt självförtroende förstört. Jag var klar för kvällen, jag kröp ihop till en boll och stannade så resten av natten. Tyst försökte jag trösta mig själv. Misslyckas att göra så. Det kunde vara över snart. Antingen skaffar jag ett jobb eller så ser jag till att de aldrig behövde se mig igen.

Efter två veckor av läkande och förberedning, väntan och begäran, med hjälp av Jin så landade jag en position! Jag var överlycklig! Jin var verkligen en charmör. Jag undrar vad han sa till sin vän Namjoon. Han måste lära mig någon dag! Saker funkade. Det skulle bli okej. Hur som helst, imorgon skulle bli min första dag, de hade berättat att jag kommer att jobba under Min Yoongi. Jag var extatisk! Jag undrar hur det skulle vara att samarbeta med honom. Vi kanske skulle bli bra vänner direkt! Eller så kommer vi vara som bröder! Han kommer att vara min hyung och min sunbea. Å jag kan inte vänta. Fast jag hoppas att han känner sig bättre än senaste gången vi träffades. Han verkade vara på kanten. Men det är okej, jag kommer att finnas där för honom nu~!

Idag är dagen!!! Jag kommer att skapa musik och göra andra glada i deras mörkaste tider! Jag kan och jag kommer. Oavsett vad. Jag har inga gränser. Jag har inga gränser. Jag fortsatte att repetera det för mig själv medans jag tittade ner. Helt plötsligt träffade jag ett stort objekt som gick in i mig och ett kalt golv. Jag ramlade platt som en pannkaka och gned min nedre rygg där jag fallit. Jag tittade upp och såg en skrämmande figur som bestod av svart och vitt. Jag stirrade in i bekymrade mörkbruna ögon. Jag tittade beundrat medans han sträckte sig ner och sa,

"Är du okej Hoseok? Du blev inte skadad någonstans eller hur? samtidigt som han sträckte en fast och vänlig hand ut för att hjälpa mig upp.

"Uh, nej, jag är okej. Säkert." Skrattade jag pinsamt.

"Tack för att du hjälpte mig upp... Yoongi-ah"