Louise ska tillbringa sin 16 års dag i familjens gamla sommarhus i skogen. Varje sommar åker dem ditt men denna gången var det annorlunda. Hennes föräldrar hade hållt på och förbreda detta sen ett halv år tillbaks. Det enda Louise visste var att det...
Jag vaknar av att mina föräldrar sjunger "det är ingen vanlig dag" för mig och jag sätter mig upp i min säng och tittar på dem. Min mamma sätter sig på säng kanten och ger mig ett paket. Paketet är inslaget i silverfärgat inslagspapper med lila snören. Jag öppar paketet och det är en liten svart ask. Jag öppnar asken och inuti ligger det ett guld halsband med en liten slags bricka som hänger från kedjan. På brickan som också är av guld är det inristat ett L för Louise.
~~~~~~~~~~~~~~
Efter att jag har öppnat mina presenter som jag fått går jag in i badrummet för att fixa mig. När jag går ut ur duschen tar jag på mig mina underkläder och min morgonrock och då hör jag mina föräldrar prata lite, snarare viska till varandra och när jag ska sätta huvudet mot dörren för att lyssna kastar jag en snabb blick på mig själv i spegeln och hoppar till samtidigt som ett skrik kommer från min läppar. "Det låter som om hon har fått reda på det" hör jag min pappa säga innan mamma öppnar dörren till badrummet. "Varför, VARFÖR är mina ögon gula!!" frågar jag mina föräldrar och kollar oroligt på dem. "Det är ingen fara Louise, det är helt normalt" säger min mamma och tittar lugnt på mig. "Ingen fara? Ingen fara?!! Mina ögon är gula vilket inte är normalt överhuvudtaget!!" Halvt skriker jag samtidigt som jag kollar på mig själv i spegeln och öppnar munnen för att säga något men det blir bortglömt när jag ser mina tänder. Eller ja, mina gaddar. Jag kollar på mina föräldrar för en förklaring, typ att det är en dröm men när jag kollar på dem ser jag att min pappa har röda ögon och min mamma har gula, som mig. Detta är en dröm tänker jag, det måste vara en dröm. "För dig är det normalt, du är som oss." Säger min mamma lugnt men samtidigt allvarligt. "Gör dig i ordning och sen kan vi förklara" berättar min pappa samtidigt som han och mamma går ut ur badrummet. Jag kollar på min spegelbild, även om det inte är normalt att ha gula ögon eller gaddar så kändes det på något sett normalt, normalt för mig.
~~~~~~~~~~~~
När jag har gjort mig iordning går jag ut i vardagsrummet där mina föräldrar sitter med....... påsar med blod? Jag sätter mig ner i soffan och strider mot impulsen att kräkas samtidigt som jag känner att mina gaddar blir mer påtagliga. Pappa suckar, kollar på mamma och säger: "Jag tror du förklarar det bättre än jag". "Louise, det finns nog inget enkelt eller bra sätt att säga detta men du är en vampyr...." säger min mamma och tittar på mig ärligt. "..... du är en vampyr och nu när du har fyllt sexton har du fått alla dina krafter och.... ja din nya ögon färg och dina gaddar" fortsätter hon. Vampyr....... Vampyr.....Blodtörstiga varelser som dödar människor hänsynslöst men framför allt påhitt. Vampyrer finns bara i fantasin, böcker, filmer men ändå sitter båda mina föräldrar här och hävdar att jag är en?
Att jag är en vampyr?
Efter att jag bara har suttit där i soffan och stirrat känner jag att kräkkänslan går över i något annat men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Är det hunger? Hunger för vad? Hunger för blod? Innan jag hinner stoppa mig själv tar jag en av påsarna med blod och börjar dricka blodet men när jag förstår vad jag gör lägger jag ner påsen. "Det är i din natur Louise, du kommer dö om du inte dricker blodet för eller senare." säger pappa och jag påminns om att jag inte är ensam i rummet. Jag suckar och fortsätter med att dricka blodet. "Måste jag göra detta varje dag, bara dricka blod?" undrar jag och kollar på dem. "Nej, men eftersom du har fått dina krafter behöver du all energi du kan få." säger mamma och jag lägger ner den nu tomma påsen.
"Vi äter ju vanlig mat, eller hur?" frågar pappa och jag nickar.
"Men...." börjar jag men kommer inte vidare, jag kommer inte på något mer jag kan säga.
"Vi kan äta normal mat, när vi gör det äter vi helst blodkorv och sånt" säger mamma. Jaha, jag är en vampyr. En blodtörstig vampyr.
"Dödar ni folk?" frågar jag, även om jag har en känsla om att dem inte gör det. Mamma och pappa skakar på huvudet. Mamma öppnade munnen och skulle just säga något när ett knackande på dörren får oss att kolla dit. Jag ställer mig upp från soffan och går bort till dörren. Jag öppnar dörren men det är ingen där. Verandan är tom, jag vänder mig om och kollar på mina föräldrar samtidigt som jag skakar på huvudet.
"Det är ingen där" säger jag, lite förvirrat.
Då hör jag ett meow och jag kollar ner på mattan som är vid dörren, där står en katt. Exakt samma katt jag hade sett i skogen några dagar tidigare. Den kollade på mig med sina isblå ögon och innan jag han reagera hade den smittit in genom dörren och gått fram till soffan. Jag stängde dörren snabbt och låste den , sedan gick jag fram till soffan där mamma var i full gång med att klappa den.
"Det där är exakt samma katt som jag såg i skogen häromdagen" säger jag och sätter mig ner osäkert i soffan bredvid pappa, två sätten iväg från mamma.
"Detta är ingen vanlig katt Louise, detta är Is" säger mamma och sätter katten, Is bredvid sig på soffan.
"Också känd som vår släkts skyddande ängel, hon är en häxa" fortsätter hon.
"Ursäkta mig, men först berättar ni för mig att jag är en vampyr och sen att en katt är en häxa, tycker inte ni själva att det låter lite mysko eller?" Frågar jag, tusen gånger mer förvirrad än innan.
Då hoppar Is ner från soffan och ställer sig framför mig på mattan och ett blått ljussken formas runt henne som får mig att titta bort. När jag vänder huvudet tillbaka är det ingen katt som står där, utan en ung kvinna med vitt svart hår och isblå ögon.
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
Katten förvandlades till en människa. Och det är det sista jag ser innan allt blir svart.
________________________
Ja, det tog ju ett tag för mig att uppdatera denna bok, hehe. Om ni fortfarande är kvar eller om det är någon som överhuvudtaget fortfarande läser så är jag tacksam över det. Tycker ni att jag ska ha lite längre kapitel, som det här eller kortare som mina andra. Jag vet att jag själv uppskattar lite längre kapitel men det är vad ni tycker som spelar roll. Tycker ni om att jag har med bilder eller tycker ni att det förstör? Låt mig veta!
