Zaminoah

Kapitel 9

 !"#¤%&/()=?=)(/&%¤#"!

     Det var en sak att tro det, att det möjligtvis kanske var sant, men att Aron faktiskt sa det till mig, att det verkligen var så – det är helt enkelt oacceptabelt för min hjärna. Det är inte så att jag inte vill att det ska hända, det är inte det. Det är bara det att jag har sedan längesen förstått att nej, det kommer aldrig hända mig. Det är högst osannolikt att det någonsin kommer hända att någon faktiskt vill kalla mig för sin flickvän. Men så sitter jag här. Med smärta i svanskotan för jag hade fortsatt att sitta i skräddarställning på det hårda golvet. Jag bara satt där och tittade på mina och Arons händer. Vad hände egentligen?

     ”Jag vet att detta kanske är väldigt plötsligt eller jättekonstigt, men jag har tänkt på det mycket och jag vill verkligen att du ska veta hur det ligger till. Jag är en ärlig kille och jag kan inte hjälpa det ibland.” Arons tumme strök sig sakta fram och tillbaka över min hand. Det kändes som att vi helt plötsligt hade bytt roller. han och jag, för nu var det jag som var otroligt nervös. Jag tog ett djupt andetag och sedan så sa jag äntligen någonting.

     ”Jag hade ingen aning om att du kände så” Aron fnös till lite och skakade på huvudet.

     ”Då har jag verkligen inte lyckats heller. Jag har verkligen försökt att göra det så tydligt som möjligt” han skakade på huvudet igen för att han hade misslyckats och på sätt och vis så tyckte jag synd om honom. Tydligen så tyckte han om mig av någon konstig anledning och han hade verkligen försökt visa det. Hade det varit vilken annan tjej som helst så hade hon fattat direkt, men nu var det ju Ada Rosenberg vi snackar om så då gick det inte fram riktigt lika fort till skallen. Jag förstår inte hintar så bra som vissa andra av min sort (tjejer då) kanske gör och det är något jag måste börja träna upp. Vissa hintar förstår jag faktiskt. Hintar som menar på att jag borde inte ha sagt det där, gjort det där eller funnits till överhuvudtaget. Sådana hintar får jag av killar varje dag nästan (förutom när de bara total ignorerar mig) så de är jag nästan expert på. Men när det kommer hintar från andra hållet? När de faktiskt gillar mig och charmas av mina brister så har jag svårt att läsa av det, då det aldrig har hänt innan.

     ”Det finns bara en sak jag vill veta just nu” fortsatte Aron. ”det är ju såklart om du känner något likadant tillbaka för mig”

     Åh hjälp. Såklart han undrade det. Men svaret kom inte direkt för mig. Tyckte jag verkligen om Aron så pass mycket att jag skulle vara villig att kalla honom min? Är det inte detta något jag har drömt om i hela mitt liv? Att ha någon som bara vill vara min och ingen annans? Men samtidigt så måste det vara rätt kille, tänk så är inte Aron rätt kille?

     Så många frågor och tankar vimlade runt i mitt huvud och jag visste verkligen inte vad jag skulle säga till honom. Eftersom att svaret inte kom direkt till mig så trodde jag kanske att jag måste tänka på det innan jag varken säger ja eller nej. Så det var det jag bestämde mig för att svara.

     ”Ehm” jag kände hur Arons händer kramade mina lite hårdare och jag var tvungen att blunda lite för att kunna koncentrera mig på vad jag skulle säga. ”jag vet inte riktigt än… hade jag kunna få tänka på saken?” jag ställde det som en fråga och jag var så rädd att han skulle bli sur eller arg. Jag var så otroligt rädd att han skulle skrika på mig, anklaga mig för någonting eller bara helt enkelt hata mig i resten av mitt liv för detta. Men tydligen så hade jag fått helt fel bild av Aron, för det var verkligen det sista han gjorde. Han släppte ut ett litet lättat skratt och sedan log han stort mot mig.

     ”Självklart. Jag förväntar mig inte att du ska hoppa i min famn och bli min nu, Ada. Jag är seriös om detta och om dig. Jag vill att det ska bli rätt från början och om du är osäker på vad du känner för mig så ska du få den tid du behöver. Om du känner att du vill försöka så säg bara till”