Zaminoah

Kapitel 24

!"#¤%&/()=?'?=)(/&%¤#"!

När vi åkte vidare på Noahs moppe efter att vi hade lämnat hans hus så kunde jag inte göra något annat än att stirra framför mig. Jag hade ett stadigt grepp runt hans midja medan jag kände den elaka klumpen växa i halsen. Tårarna var nära och jag gjorde allt för att hålla inne dem.

Jag trodde verkligen att jag visste vem Noah var. Han var killen som hade koll på grejer, han som visste vad som var bäst att säga i alla lägen och en kille som man kunde lita på helt enkelt. Han var inte någon som sprang vilse, han tappade inte bort grejer och han var ganska ordentlig faktiskt. På toppen av det så var han skitcool. Han brydde sig faktiskt inte om att den personen på andra sidan perrongen tittade snett på honom för att han hade tatueringar, för han gillar sina tatueringar och det är nog för honom. Det var nog det jag beundrade mest i honom. Att han verkligen inte la ner någon energi alls på vad andra tyckte om honom.

Men sedan så fick jag se hans hem. Jag hade aldrig sett något likanande i hela mitt liv. Det var äckligt och sjukt hur sunkigt det var där. Jag överdriver inte när jag säger att Noah kanske inte ska bo kvar där. Han kan ju få lunginflammation bara av att sova där en natt.

Mamma brukar också alltid säga att ens liv är oftast ganska mycket som ens städning. Såklart stämmer inte detta alltid, men för det mesta gör det faktiskt det. När jag har mycket i skolan och när jag inte hänger med i mitt eget liv och jag är superduper stressad, så brukar mitt rum se ut som ett bombnedslag utav kläder, vattenflaskor och papper jag har fått av mina lärare. Men när sedan sommaren kommer och jag slappnar av, tar tid till det jag tycker är kul på riktigt så brukar mitt rum, på något mirakulöst sätt, hålla sig ganska fint. Det kanske bara stämmer på mig, men jag tycker att mamma har rätt.

Så därför tänkte jag på Noah nu. Hur såg hans liv ut egentligen om hans hem såg ut sådär? Hur kunde han acceptera att bo i ett sådant hus, och hur tog han sig igenom dag efter dag? Jag började tänka på alla de fimparna som låg överallt i hallen. Hade någon rökt inomhus? Varför hade han och hans familj tillåtit det? Var det ingen som förstod hur ohälsosamt det var att bo i ett sådant tillstånd och att låta sig själv bo i ett sådant rent ut sagt råtthål?

Frågorna surrade runt i mitt huvud så snabbt och de lät så högt så jag kände inte ens min egen tår som trillade ner för min kind. Vem var han egentligen? Skulle det bli precis som Aron nu, att när vi äntligen har hittat varandra och blivit tillsammans, så pajar han allt för helt plötsligt är han en helt annan människa? Nej, Nej, det är inte samma historia igen. Noah är ingenting som Aron (tack och lov) och jag skulle reda ut det denna gången. Jag skulle ta tag i det direkt och fråga honom, vara ärlig och be honom förklara hur saker och ting låg till i hans liv. Om jag ska vara hans flickvän under en längre tid så har jag all rätt att veta det.

Han stannade till vid Kulturhuset. Jag hade varit så inlindad i mina tankar att jag inte ens hade tänkt på vart han hade kört, jag hade bara åkt med. Vi hoppade av lika graciöst som vanligt men jag hade svårt att le när jag fick ögonkontakt med honom. Le på riktigt i alla fall.

"Vad är det?" frågade han mig medan han tog emot min hjälm och packade ner den i moppen.

"Nej ingenting, jag undrar mest vad vi gör här?" frågade jag och pekade in mot kulturhuset som han hade parkerat fint utanför. Ett smile dök upp på hans ansikte.

"Jag har lagt märke till en grej" han började gå mot dörrarna och jag skyndade efter. "Du gillar att läsa eller hur?" jag ryckte på axlarna. Jag hade aldrig varit en jätteläsare, men det var jättemysigt att sitta och läsa när man pendlade till och från skolan.