Prolog

1.5K 27 3
                                    

Hallå alla svenskar, detta är min första svenska bok och det ska bli så spännande att se vad ni tycker, hoppas ni gillar!

!"#¤%&/()=?=)(/&%¤#"!

I hela mitt liv så har jag drömt om en enda sak. Jag har drömt om att få ha någon som skulle göra allt för att jag ska må bäst. Jag har alltid velat ha någon som skulle skryta om att jag är hans, hålla mig i handen vart vi än går, stjäla små kyssar på min kind när jag minst anar det och någon som alltid skulle få mig att skratta, även när jag som minst känner för det. Någon som skulle rädda mig ifrån alla jobbiga situationer, någon som skulle försäkra mig om att allting alltid skulle bli bra, helt enkelt någon som skulle vara min Superman.

Som den tjejen jag är så har jag såklart också haft mina funderingar på vilken kille som skulle ta denna roll i mitt liv. Vem skulle göra jobbet bäst? Vem skulle vara mest kapabel över att göra mig lycklig? Men främst, vem skulle vara villig att faktiskt göra det?

Så vitt som jag vet så har inte en endaste människa någonsin någon gång visat någon attraktion för mig. Släktingar och vänner har väl sagt till mig någon gång att jag ser söt ut, men jag kan inte komma på en endaste gång någon av det motsatta könet utanför släkten som någonsin har gett mig en komplimang för hur jag ser ut. Den enda gången jag har kommit tillräckligt nära en fin kommentar var när jag dansade vals med Daniel i sjuan: "Tjenare vilka lökar du har under armarna!"

Jag har läst många böcker och sett på alldeles för många filmer och vi ska inte ens tala om hur jag på tok för mycket har dagdrömt om detta ämne. Men att det aldrig har hänt, att jag inte ens fått en komplimang i hela mitt liv, har skadat mitt ego ganska bra. Jag vet att jag inte är det vackraste ansikte man kan lägga ögonen på, men inte en endaste bemärkelse på att jag inte ser helt hemsk ut? Inte ens en hint? Jag kan ju bara konstatera att mitt självförtroende inte har varit på topp.

Jag har alltid haft många vänner, alltid varit en av den där stora tjejgruppen i klassen som alla stör sig mer eller mindre på. De där tjejerna som viskar och fnissar så högt. De där tjejerna som går i stora svärmar i korridoren och pratar sådär högljutt om allt och inte bryr sig om vem som hör. Jag har egentligen aldrig varit blyg, bara när de kommer till killar. Jag kan inte prata ordentligt med killar. Mina kinder bränns upp och blir mer ketchupfärgade än Felix-flaskan och inte för att prata om min stamning. Socialt handikappad med andra ord eftersom skolan består 66 % av killar. Vi har inte många killar i klassen, men dem som vi har håller sig gärna borta från mig och lyckas på något underligt sätt alltid att inte hamna med mig på grupparbeten.

Men tack vare dagens samhälle så finns det ett liv utanför den verkliga sociala världen och det livet lever jag till fullo. Jag pratar om sociala medier, chattmess och hundratusentals följare. Jag lever ett annat liv när jag är hemma än när jag är i skolan. För på Twitter eller på chatten som heter Kik finns inget som heter heta, röda kinder, stamningar och du har dessutom tid på dig att tänka vad du ska svara. Du behöver inte kunna komma på ett smart, kaxigt svar på tre sekunder, nej du kan tänka på det i tre timmar innan du behöver svara. Det finns många bra fördelar med att prata med folk över Kik och Twitter och det är så jag tar mig igenom min vardag.

Misstolka mig rätt och tro inte att jag klagar, för det gör jag verkligen inte. Jag är tacksam för alla de underbara, vackra kompisarna jag har och jag är så lycklig över att jag har dem. Men sedan så är jag den enda av fyra stycken vänner som inte har en pojkvän. Du kan ju tänka dig hur det känns när vi bestämmer oss för att vi ska köra en filmkväll hos Sanna till exempel och sedan så säger Ellen att killarna också är välkomna. Saken med mina kompisars killar är att de är inte bara deras pojkvänner. Nej, det är mest det att alla har den mest romantiska historien bakom hur de blev tillsammans. Ingen av killarna är en player som leker med deras känslor för att få dem i säng eller något, nej absolut inte. De är alla gentlemän som gör precis vad som helst för att få vara bland sina flickors närhet. Sen sitter jag där mitt i soffan under filmen och försöker att inte tänka på hur ensam jag måste se ut med den stora skålen med ostbågar i famnen när alla mina andra kompisar sitter med sina killar. Välkommen till mitt liv.

ZaminoahWhere stories live. Discover now