Förlåt || hov1

47 - Ludwigs perspektiv

"Här"

Mannen sträcker fram en orange burk med små piller i sig.

"Ta en varje morgon och kväll"

Jag tittar kritiskt upp på mannens skäggiga ansikte innan jag snabbt reser mig men han hinner ta tag i min handled. Innan jag hinner tänka så drar han upp tröjärmen och skådar de röda märkerna som går upp till armvecket. Jag sliter ifrån mig armen och drar över tröjärmen igen.

"Och hörredu, sluta med detdär. Det löser ingenting"

Stapplandes smäller jag igen dörren och går ut i augustivärmen. Vad fan vet han om det?

Direkt när jag kommer ut möts jag av Lovisas överdrivet leende ansikte. Jag himlar med ögonen när hon försöker krama mig men jag går om henne och ignorerar henne. Hon andas i nacken på mig innan hon säger;

"Hej, hur mår du?!"

Jag vänder mig om och kastar burken på henne.

"Lämna mig fucking ensam, är du helt jävla efterbliven?" nästan skriker jag innan jag skyndar mig bort ifrån henne.

________

Jag går på måfå, vet inte vart jag är eller vart jag är påväg. När jag går under en bro ser jag några gamla klasskompisar som står och röker. När de ser hur jag ser ut tappar en av dom ciggen på marken.

"Dethär är vad som händer när man varit kär" säger jag mot dom utan att dom ger mig något svar.

Dom ser nästan rädda ut, rädda för vem jag blivit. När jag är ute ur tunneln ser jag direkt en tjej lite längre fram. Hon går mot mig med blöta kläder och jag känner igen henne, men jag kan inte direkt sätta henne i rätt fack om vem hon är. När hon är tillräckligt nära kan jag se att det är Smilla. Kläderna är nästintill förstörda och när hennes blick läggs på mig börjar hon springa och strax har hon slängt armarna om mig. Det var ett tag sedan jag låg med Lovisa så när hon ger mig en hård kram stelnar jag till i några sekunder. Det är som att jag har glömt hur man beter sig runt en annan människa, hur man rör vid en annan människa.

"Ludwig" säger hon in i mitt bröst, "jag är så fruktansvärt ledsen"

Efter ett tag drar jag min hand stelt över hennes rygg men jag säger inget.

"Jag hade kunnat gjort något... förhindrat att... dethär" jag känner hennes tårar som går igenom min tröja.

"Nej" är det enda som kommer ut ur min mun medans hon andas in i min tröja.

Jag vill berätta allt, jag vill bara prata. Prata med någon, som kanske förstår, någon som kanske skulle lyssna på mig, men orden fastnar i halsen. Jag försöker få upp fler ord och efter ett tag lossnar det.

"Du hade inte kunnat göra något. Allt handlar om Noel och Callie"

När hon hör namnet Callie börjar hon dra sig undan. Jag förstår inte varför, så jag släpper taget om henne istället.

"Vad menar du?" frågar hon när hon lägger armarna över bröstet.

"Jag menar bara..." min blick glider ner till marken, "att det är pågrund av dom att det blev såhär"

Smilla höjer ögonbrynen.

"Säger du att det är deras fel?"

Jag tittar snabbt upp på hennes ansikte men jag kan inte tolka hennes ansiktsuttryck så blicken hamnar på mina skor igen.

"Nej... eller alltså... om dom hade gjort på ett annat sätt så hade det inte blivit..."

"Det är inte fucking Callies fel att hon tappade känslor och fattade tycke för Noel? Du kan förfan inte blamea Callie för detta? Är du helt jävla fucking sjuk i huvudet?" avbryter hon mig och jag tappar det helt.

"Jag menade inte så..."

"Okej, men det var exakt det du sa? Det är du som är en jävla pussy som bryter vänskapen med Noel för att han är kär i ditt ex, fuck you Ludwig. Jag trodde bättre om dig"

"Men..." ropar jag men hon har redan sprungit iväg.

Jag sätter händerna framför ansiktet och stönar frustrerat. Varför blir allting alltid så fel? Varför förstör jag alla relationer som betyder något för mig? Jag tar upp mobilen och går in på Callies kontakt. Skriver ett sms samtidigt som tårarna droppar ner.

Jag, 16:38
Livet kanske inte är för alla