Förlåt || hov1

10 - Noels perspektiv

Jag springer emot Carrie när hon ramlar ihop på marken. Hennes huvud slår i marken och hon ger inte ifrån sig ett ljud när blod sakta sipprar ur ett sår i pannan. Jag slänger mig ner mot marken bredvid henne och ruskar om henne.

"Callie? Hör du mig?" skriker jag med panik i rösten innan jag lägger örat mot hennes läppar för att höra om hon andas.

Hennes andedräkt kittlas och jag lutar mig bakåt. "Vad ska jag göra? Vad ska jag göra? Vad ska jag göra? Vad ska jag göra?" tänker jag om och om igen.

Jag ringer 112 och de skickar en ambulans. De ber mig att hålla mig nära henne hela tiden och checka så att hon hade en normal och regelbunden andning. De sa att de skulle vara där om 15 minuter och jag känner kylan tränga sig igenom mina kläder. Sakta ser jag Callie försiktigt glipa lite på ena ögat och hon stönar högt. Jag lyfter upp hennes kalla kropp i min famn och vaggar henne fram och tillbaka tills ambulansens signal tjuter i natten.

{Morgonen efter}

Det fanns en soffa i rummet de la in Callie på och det är där jag sovit inatt. Eller "inatt" vet jag inte, vi kom in på sjukhuset kl. 4. Jag somna direkt, och nu är klockan 11. Callie ligger och tittar på mig med sina grumligt gröna ögon. Hon ler lite halvt när en ensam tår ringlar nerför hennes fräkniga kind.

"Hej" viskar hon.

Jag ställer mig upp och går fram till hennes säng. Hon har en nål i armvecket som ger henne näring, hon har ätit för dåligt på senaste.

"Hur mår du?" frågar jag försiktigt och rättar till mitt trassliga hår.

Hon fnyser lite och torkar tårarna från kinderna.

"Det har varit bättre" hon tittar bort mot fönstret.

Hon tänker efter lite innan hon stammar fram;

"Vet du något om..." hon riktar blicken mot mig, "Ludwig."

Hon suckar när jag skakar på huvudet.

"Men jag tänkte ringa honom och få hit honom" säger jag och slänger mig i soffan, "om det är okej"

Hon skruvar på sig innan hon svarar;

"Okej"

Jag ringer upp Ludwig och snackar ett tag med honom.

"Han kommer" säger jag till henne, "snart"

___

"Hur hemsk var jag igår egentligen?" frågar hon efter ett tag.

Vi sitter i soffan mittemot varandra. Jag ler snett emot henne.

"Vad vill du höra?"

"Sanningen" säger hon och pillar emellan naglarna.

"Du var ganska..." jag pausar och hon ger mig en bekräftande blick, "förjävlig"

Hon suckar och sätter händerna framför ansiktet.

"Men det var Ludwig också" fortsätter jag snabbt.

Callie suckar djupt.

"Fan"

Jag sträcker mig efter hennes hand när dörren kastas upp och en gråtandes Ludwig stampar in i rummet.

______

Kort kapitel men så blir dettt ibland