Min bästa väns fiende

Del: 17

"Hej." Sa jag till Jenny och Tom, "Vad gör ni? Planerar erat bröllop eller??"

Jenny och Tom kollade på varandra och skrattade till.

"Nej, men jag ska nog gå till Luka och dom nu." Sa Tom och reste sig upp.

"Tom, snälla var inte så mycket med Luka!!" Bad Jenny Tom, samtidigt som hon tog ett hårdare grepp om hans hand.

"Babe," sa Tom och småskrattade, "Luka är riktigt schysst! Jag vet inte vad som har fått dig att tänka tvärtom!"

"Sure. Gilla honom så mycket du vill, Tom," sa Jenny, "Men det kommer inte ändra min syn på honom."

*nästa dag*

Nu var det den sista dagen på våran lilla camping-tur, och vi skulle åka hem på eftermiddagen.

Jag, Linn och Jenny vaknade nästan exakt samtidigt, kanske för att Linn av någon anledning hade satt på sin väckarklocka så den spelade någon jätte-högljudd låt med några killar som skrek: "Fireeeeee!!!"

Jag blev rätt rädd i början för jag trodde att det var någonting som brann, men sedan förstod jag vad som hände.

"Linn, stäng av väckarklockan!!" Stönade jag och tryckte min kudde mot öronen.

Linn stängde kvickt av den och satte sig upp i sängen.

"Sorry!" Fnissade hon.

**

Jag och Jenny satte på oss våra matchande svarta t-shirt:s som det stod 'Best' på, på min t-shirt och 'Friends' på Jennys.

Hon hade tjatat sönder mig om att vi skulle köpa såna tröjor.

Jag hade funderat mycket över Luka och bestämde mig för att ta ett snack med honom.

Jag såg honom stå med sina vänner och väntade på att vännerna skulle dra.

När dom gjorde det, gick jag fram till honom med bestämda steg.

"Hej." Sa jag.

Han kollade ner mot mig och drog fingrarna igenom sitt hår.

Nej. Inte rätt tid att tycka att han är snygg.

"Hej, Emma." Sa Luka med ett snett flin.

"Följ med mig." Beordrade jag honom, och grep tag om hans handled.

"Okej." Sa han och skrattade till lite smått.

Jag gick långt bort tills vi var ensamma, släppte Luka's hand och glodde på honom.

"Vad är det du har gjort mot Jenny?" Fräste jag.

"Vad menar du?" Undrade Luka.

"Spela inte dum med mig, tönt!" Utropade jag och blängde ilsknare på honom, "Du måste ha gjort något för att ha fått Jenny att hata dig."

"Alltså, ärligt talat kan hon göra det av många anledningar.." sa Luka, "Men, en av dom kan kanske vara att vi dejtade en period."

"Va?!" Flämtade jag.

Jenny hade inte berättat något om det här.

"Japp," fortsatte Luka, "Eller, alltså, det var inte precis så starka känslor emellan oss, vi har knappast kramat varandra, och det slutade ganska snabbt."

"Så hon hatar dig bara för att du är hennes ex??" Undrade jag, "Förlåt om jag frågar, men vem gjorde slut?"

"Hon." Sa Luka, "Hon sa att det var något som hade med min pappa, Felix's pappa och hennes mamma att göra, eller något."

Luka ryckte på axlarna.

"Okej..." sa jag fundersamt.

Jag hade inte fått så många ledtrådar, men det räckte nog rätt långt ändå.

Luka log mot mig.

"Och eftersom det slutade så dåligt mellan mig och Jennifer, så har jag försökt säga hej till henne och prata med henne och så, nu när jag börjat i eran klass," sa Luka, "Men hon bara ignorerar mig."

"Men, hatade inte du mig också?!" Påpekade Luka med ett litet flin.

"Jo, men jaa... jag vet inte." Sa jag tyst, "Alltså, jag tror inte jag hatar dig längre, men jag tycker inte precis om dig heller."

"Men tack då." Muttrade Luka och låtsades vara sur.

Men sedan började han skratta igen och jag kunde inte hindra mig själv från att le.

"Du är en sån tönt." Flinade jag.

"Alltså, är det det enda ordet du kan?" Skrattade Luka.

"Nepp, det är det enda ordet som passar dig." Sa jag och skrattade till.