Varför mig? M.G

Kap.10

***Lucas perspektiv***
Det hade gått tre vecka sedan Thea blev kidnappad och misshandlad. Man kunde verkligen se hur hon led, men man kunde ändå se att hon tyckte synd om oss som var tvungna att se på när dom började piskade henne som ett oskyldigt djur.
I skolan är det inte som förut. Thea var alltid en glädjespridare och omtänksam och tänkte alltid på alla andra före sig själv. Det har gjort så att det är en deppig aura i hela skolan. Simon, Isak, isa, Elsa, Philip och jag var nu ute och letade men det kändes lönlöst. Leon var ute och letade med Adrian och Oscar. Alla kände sig plågade på ett eller annat sätt, alla stod vi nära Thea och man kunde prata med henne om allt. Men nu när man väl behöver prata är det hon som är borta, hon hade ju inte gjort nåt fel.

***Theas perspektiv***
När jag vaknade nästa morgon så var det bara jag som var kvar i rummet men jag hörde att killarna satt i vardagsrummet utanför rummet och spelade antagligen FIFA 18. Jag kollade mig omkring i rummet och såg en gitarr stå i ett av hörnen i rummet. Det kom likt en tillbakablick en bild av mig sitta på en säng i ett rum och spelade på en gitarr. Jag gick fram till gitarren och gick sedan tillbaka till madrassen och började spela på några ackord sedan flöt det bara på som om en text bara flöt ut ur min mun. När jag hade spelat klart så ställde jag tillbaka gitarren och vände mig om och såg att alla killar såg på mig med ögon stora som golfbollar, jag hoppade till och skrek av chock vilket fick killarna att vakna ur sin trans. Dom skrattade till av min konstiga min och Martinus sa sedan.

- inte visste vi att du kunde sjunga så bra!?

Jag fick en lite mer rosa/röd nyans i ansiktet av genans.

- tack! Det visste inte jag heller. Det flöt bara ur min mun.

Jag tror att dom fattade att det hade kommit som en liten Flashback och frågade om jag minns något mer. Men jag skakade bara på huvudet. Vi gick sedan ner och åt frukost. Efter frukosten kom Gerd-Anne och sa att hon skulle smörja mina sår på ryggen och magen. Jag följde med in till badrummet och och tog av mig tröjan och ställde mig så jag stod med ryggen mot dörren jag kände hur hon höll på att tvätta och smörja in såren och sedan gjorde hon samma sak med min mage, salvan sved lite men det gick bra. När jag gick ut så stod all killarna med tårar i ögonen och kom fram till mig och bildade en gruppkram. Inte förens Hannes sa "du är verkligen ärrad för livet" så fattade jag att dom sett mig när jag stod utan tröja.

*

Det hade gått några veckor och jag hade fått tillbaka några minnen men inte särkilt värdiga. Jag och killarna var ute på en promenad och plötsligt gick vi förbi en fotbolls plan jag stannade upp och killarna tittade förvirrat på mig.

-kan vi inte spela lite. Sa jag och gav dom mina berömda hundvalpsögon.

Dom tittade på mig men sedan nickade dom, jag hittade en boll som jag började trixa lite med sedan passade jag den till Marcus som tog emot den med bröstet. Vi spelade en stund men efter en stund fick jag en kraftig huvudvärk och stödde mig mot Martinus, han frågade om jag mådde bra och jag sa bara att jag fick en plötslig huvudverk. Jag släppte hans axel men vinglade till och han tog tag i mig innan jag trillade. Killarna hade slutat spela och tittade oroligt på mig, huvudverken minskade och jag kunde stå stabilt igen men när Martinus släppte mig blev det som att min kropp slutade fungera för jag föll bara till marken. Jag kunde se vad som hände men inte höra eller röra mig. Jag såg att dom försökte få kontakt med mig men att det inte gick, John stod med mobilen mot örat och ringde antagligen ambulans.
Det kom som en blick, jag fick tillbaka mina minnen. Jag såg Leon, Lucas, Isa, Elsa, Simon, Isak, Oscar, Adrian och min bästa vän Ronja. Jag kom även ihåg mina föräldrar. Jag "vaknade" med ett ryck och satte mig spikrakt upp jag såg att alla killarna satt runt sängen jag var i och det verkade vara en sjukhussäng så jag var alltså på ett sjukhus. Jag andades som om att jag hade sprungit ett maraton. Jag la mig ner igen och försökte hämta andan. Efter en stund hade jag hämtat andan och en doktor kom in i rummet med Kjell som kom gåendes efter.

Doktor-Jag ska bara ställa några frågor så om du svarar ärligt på dom så går det här fort. Sa doktorn.

-Ok. Sa jag.

Doktor-Jag hörde att du har en minnesförlust men har du fått tillbaka några minnen? Frågade doktorn.

-Ja det har jag. Sa jag.

Doktor-Vadå för minnen? Sa doktor.

-Som vad det är jag gillar att göra på fritiden och vad mina föräldrar heter. Sa jag med ett leende på läpparna. Alla såg lite chockade ut över det jag sa.

Doktor-Vad heter dina föräldrar? Sa doktorn.

-Tina och Tony Wilhelmsson. Sa jag.

Doktor-Okej jag kommer snart tillbaka och då ska du få prata med polisen. Sa doktorn och gick ut ur rummet.

-När fick du tillbaka alla minnen? Sa killarna samtidigt vilket fick mig att skratta lite smått åt dom.

-Innan jag vaknade här i sängen. Sa jag.

Dom gav mig en gruppkram vilket jag gillar, dom har liksom blivit som extra bröder till mig, som Simon och Isak.

Vi snackade ett tag till tills två poliser kom in och ställde massa frågor. Dom sa att det var en anmälan från Sverige att en tjej blivit misshandlad och kidnappad och att det är många som letar efter henne. Jag började gråta när jag fick reda på att dom letade efter mig. Och när dom sa att dom skulle ringa och prata med mina föräldrar sa jag att jag ville överraska dom.