Kapitel 23 och slutord

119 6 16
                                    

Rickard sprang som han aldrig sprungit förr. Ohyggliga bilder flimrade fram och tillbaka på hans näthinna. Allt Angelica berättat stod skrivet som eldskrift i hans inre. Men det var de sista sidorna som gjort honom så utom sig av skräck att han handlat besinningslöst och nu rusade iväg för att finnas vid Angelicas sida.

Medan han sprang för brinnande livet upprepade han nästan ord för ord vad Angelica skrivit i slutet.

"Älskade Rickard. Jag har funnit en enda utväg ur det här. En hämndens väg. Ett sätt som för alltid kommer att påminna Adrian om hans avskyvärda handling. Jag vill, att du verkligen ska se till att han kommer att få sona sitt brott. Han ska få känna på hur det känns. Han ska få lida resten av sitt liv. Hämnden är min. Ljuvliga hämnd!

Men det är också av en annan anledning jag har beslutat mig för det här. För mig finns det ingen anledning att finnas till längre, när du inte längre finns vid min sida. Jag har försökt att glömma det som har hänt. Jag har försökt att intala mig själv att du säkert inte skulle ta illa vid dig. Att du skulle tro på mig. Men jag kan inte förmå mig att tro på det.

Under de månader som gått har jag sett hur du har vänt ryggen åt mig, tröstat dig med andra och helt enkelt struntat i mig. Jag vet... det är delvis mitt fel. Det var jag som körde bort dig från början. Men jag kände sådan avsky för mig själv och för min kropp. Jag kunde inte förmå mig att låta dig röra vid mig. Du fick inte besudlas av Adrians handling. Jag var inte renskrubbad ännu, och kommer aldrig att bli, det har jag insett nu. Därför har jag planerat det så här:

Som du vet har Erika och jag inte umgåtts på flera månader. Hon påminde mig ständigt om hennes underbara Adrian. Det var en plåga att höra henne tala så kärleksfullt om någon som jag så innerligt hatade. Därför slutade vi att umgås. Jag klarade inte av hennes glädje och hon klarade inte av min sorg och bitterhet.

Men nu, nu måste jag bli vän med henne igen. För hon är den enda som kan hjälpa mig att genomföra det som jag ska göra.

Erika kommer att lämna boken till dig, hoppas jag. Om vi inte har glidit allt för långt ifrån varandra så ställer hon säkert upp på det. Jag har planerat det så att jag ska passa på när Erikas föräldrar är bortresta och inte finns i lägenheten. Jag ska försöka göra Erika tillräckligt nyfiken på innehållet i paketet, för att hon ska stanna hos dig och lämna mig kvar i lägenheten för att utföra det som jag har planerat. När ni sedan kommer tillbaka... då är allt över. Farväl min älskade, för nu tänker jag..."

Rickard orkade inte tänka längre. Han vägrade att höra de sista orden upprepas inom sig. Nu skymtade han de ljusblå höghusen som mäktigt reste sig mot skyn. Ingen uppståndelse där. Skönt! Kanske att det inte var för sent ännu. Förhoppningsvis hade hon inte vågat.

Älskade Angelica, vänta! ropade Rickard inom sig och försökte springa ännu fortare. Hans hjärta bultade frenetiskt. Lungorna kändes som om de skulle sprängas. Men han fortsatte. Han blev medveten om att någon sprang långt efter honom och ideligen ropade hans namn. Det måste vara Erika, tänkte han. Gudskelov. Kanske hon kunde hejda Angelica om han inte klarade det.

Väl framme vid porten öppnades den av en gammal darrig dam som var på väg ut på sin morgonpromenad. Rickard som i vanliga fall var mycket artig och mån om äldre människor, knuffade nu hänsynslöst undan damen så att hon handlöst föll till marken. Sedan satte han sikte mot trapporna och sjunde våningen. Han hörde hur Erika hjälpte tanten upp och ilsket muttrade åt honom. Han sprang vidare.

Aldrig tidigare i sitt liv hade han så intensivt önskat att han tagit mer del av Angelicas löpträning. Trots att han inte var lika vältränad som hon, så var han ingen mes, utan hade tillräckligt med styrka för att ta sig upp alla sju våningarna. Även om de sista stegen kändes blytunga.

Du har nått slutet av publicerade delar.

⏰ Senast uppdaterad: Dec 31, 2017 ⏰

Lägg till den här berättelsen i ditt bibliotek för att få aviseringar om nya delar!

Den där dagenDär berättelser lever. Upptäck nu