Sedan den där dagen har jag känt mig så otrygg. Det yttrar sig på en mängd olika sätt. Till exempel har jag börjat kika in i garderoben och under sängen innan jag lägger mig på kvällen. Det slutade jag med när jag började första klass. Nu har jag börjat igen.
Ett annat beteende är att jag inte kan sova om lampan är släckt. Så nu brinner återigen en nattlampa i mitt rum med sitt varma, orange sken.
Minsta oväntade ljud får mig att hoppa till. En oväntad beröring får mig att inta försvarsställning: benen lätt isär, armarna lyfta till försvar och ett hårt avskräckande uttryck i ansiktet.
Folksamlingar är okej. Men stöter jag på en ensam person på enslig plats tar skräcken mig snabbt i sitt grepp.
Överallt känner jag mig förföljd och slänger ständigt oroliga blickar över axeln för att se om det finns någon där.
Är jag ensam hemma tycker jag mig höra röster, steg, knarrandet av en dörr som öppnas.
Många är de nätter jag legat vaken, stel, kall och orörlig. Rädd för att andas, rädd att någon med hjälp av min andning ska hitta vägen till min säng.
Så misstänksam jag har blivit. Det är knappt att jag vågar möta människors blickar längre av rädsla för att jag ska bli feltolkad.
Jag är som en enda stor geléklump som lätt sätts i dallring av minsta stöt. Jag är inte 'Jag' längre. En annan personlighet har tagit överhand. En skälvande gitarrsträng spänd till bristningsgräns. Frågan är inte OM den ska gå av, frågan är NÄR?
DU LÄSER
Den där dagen
Teen FictionAngelica är med om en fruktansvärd upplevelse, som för all framtid förändrar hennes liv. Hon bryter kontakten med alla hon känner och går in i sig själv. Till slut står hon inte ut längre och fattar ett beslut: Hon ska berätta! Hon ska hämnas, på si...
