Den där dagen

Kapitel 10

Vi var som ler- och långhalm. Alltid tillsammans från den dagen jag hoppade upp på din moped och du drog iväg. Vi var oskiljaktiga.

Läxor och kamrater försummades. Allt försummades utom du, Rickard. För det fanns bara du och där du var, där var också jag. Det var inte längre någon som frågade: "Tar du Rickard med dig?" när de bjöd mig på fest. Istället frågade de: "Kommer ni på lördag?" Vi var ett, vi var ett team, vi var oskiljaktiga. Det var iallafall vad vi trodde, inte sant?

När Erika kom tillbaka efter en vecka var allt annorlunda. Allt var redan för sent. Erikas tidigare inbillade skydd behövdes inte längre. Hon såg att något var annorlunda. Hon anade. Men hon kunde aldrig ens gissa vad som hänt. Fast hon försökte nog. Åh, vad hon försökte...

"Åh, vad skönt att vara tillbaka igen. Se..."

Hon tog några steg på golvet.

"...Jag kan gå igen. Det gör lite ont, men jag kan gå. Fast jag får förstås inte springa. Med andra ord inte spela fotboll. Egentligen ville de skicka hem mig. Vad hade jag att göra på ett fotbollsläger om jag inte kunde träna? Ha, de skulle bara veta! Men då sa jag att hade mina föräldrar betalt så himla mycket pengar för mig, så skulle jag väl i alla fall få bo kvar, äta mat och leva lite lyxliv istället. Och vet du... jag kom på att det kanske i alla fall var bra att här hände. Nu har jag ju mer tid att ägna åt mitt utseende och då har jag ju större chans att snärja Adrian. Tror du inte det?"

Jag såg på henne med tom blick. Det var den här tjejen jag hade längtat så hett efter för några dagar sedan. Henne som jag inte velat vara utan just då, som jag önskat att jag kunnat ropa på. Hon som jag just då skulle ha givit vad som helst för att få ha vid min sida. Henne önskade jag nu dit pepparn växte.

"Varför ser du på mig på det där viset?"

Erikas röst skälvde av rädsla.

"Hurdå?" sa jag kallt.

"Som... som en kniv!"

Som en kniv! Vilken liknelse. Jag fnös åt hennes ord och lät henne förstå att hon inte hade den minsta aning om någonting. Kniv!

"Ja..." sa hon tveksamt. "Som en kniv av stål som är beredd att hugga ihjäl mig när du får lust."

"Jaja, Erika. Först var jag en häxa. Nu är jag en kniv. Du ska nog ta det lite lugnt i fortsättningen."

Jag gick bort och satte mig på yttersta kanten av skrivbordsstolen. Erika satte sig ograciöst ner på sin sängkant. Hon släppte mig inte med blicken.

"Angelica? Vad är det som har hänt?"

Jag tålde inte hennes medlidsamma röst eller hennes nyfikna blick. Jag tålde inte att vistas i samma rum som henne.

"Det ska du skita i!"

Som en spänd fjäder studsade jag upp och for ut genom dörren.

Hennes fråga snurrade runt i mig: "Hänt? Vad är det som har hänt? Har hänt? Hänt?"

Fötterna bar mig raskt utför trapporna, ut genom ytterdörren och in på min vanliga extra joggingrunda. Men den här gången tog jag i så att jag efter halva sträckan var tvungen att stanna för att kräkas. På något sätt försökte jag springa ifrån mig själv och min egen kropp. Och även om jag är en intelligent kvinna som förstår att sådant är helt omöjligt, fortsatte jag ändå språngmarschen i lika häftigt tempo efter kräkpausen. Och om det någon gång skulle vara möjligt att springa ifrån sig själv, så var jag ett gott stycke på väg.

"Angelica?"

En tyst försynt viskning kom emot mig genom mörkret.

"Angelica är det du?"

Ett nervöst fnitter bröt ut.

"Såklart det är du. Vem skulle det annars vara?"

Du skulle bara veta, tänkte jag och slängde mig utmattad på sängen. Jag hade varit ute och sprungit i två timmar. Min vanliga runda hade inte räckt till för det tempo jag hållit, så fötterna hade bara fört mig vidare och vidare på grusvägen tills jag helt utmattad stannat, vilat en kort stund, vänt och sprungit hemåt igen. Det var mörkt, det var sent. Alldeles för sent...

"Är du arg på mig, Angelica?"

"Nej, Erika. Jag är inte arg på dig."

"Varför låter du då som om du är det?"

"Kanske för att det varit så förbaskat ensamt utan dig. Jag hade behövt ha dig här, och nu..."

Jag tystnade. Det var ingen idé. Hon skulle aldrig förstå. Absolut inte hon.

"Jaa...?"

"Äsch, sov nu."

Jag slet av mig joggingskorna och slängde iväg dem över rummet så att de for in i väggen med en duns.

"Vad gör du?" hojtade Erika förskräckt.

"Tar av mig skorna bara."

"Var har du varit?"

Erika lät arg nu.

"Ute. Sprungit. Tränat."

"Så här sent? Så här länge? Vi brukar väl aldrig träna så här sent?"

"JAG gör det!"

"Angelica, snälla. Berätta för mig. Är du sur på mig, eller har det hänt något annat?"

"Sov nu. Jag orkar inte prata. Imorgon kan du berätta hur det var på sjukhuset. Då kan du få fråga mig om allt som har hänt. Men nu vill jag att du ska vara tyst och sova.

"Men du... Varför sprang du bara din väg så där när jag kom?"

"Tyst!"

Jag vände ryggen åt Erikas säng och slöt ögonen. Det tog ett tag innan hon förstod att jag inte tänkte prata med henne, för frågorna fortsatte att komma i strid ström ytterligare några minuter. Sedan blev det tyst. Men istället för att tystnaden sänkte sig som en frid över rummet, blev den till ett tjockt kvävande täcke. Tystnaden fick mig att minnas, att återuppleva allt som hänt, den där dagen...