Kapitel 11

61 4 0
                                    

Nästa morgon vid uppställningen stod en starkt målad, uppklädd Erika vid min sida. Själv stod jag i träningskläder. Samma som jag sovit i hela natten. Omålad, oduschad, ofräsch. Men... vad spelade det för roll? Ingenting spelade någon roll längre.

Adrian gick förbi vår uppställda trupp, låtsades granska, inspektera som en general inspekterar sina trupper. Han stannade framför Erika med ett krökt leende i mungipan.

"Såå... du är tillbaka igen?"

Ett strålande leende sköts iväg mot honom. En förförisk blick försökte fånga hans ögon.

"Ja! Äntligen är jag tillbaka!"

"Jag trodde att du skulle åka hem. Det finns ju inget mer för dig att göra här."

"Säg inte det", sa Erika och försökte snärja Adrian i sitt garn.

Men han var hal som en ål och slank lätt ur hennes grepp, tog ett steg åt sidan och stod så framför mig.

"Och här har vi lilla Angelica."

Hans blickar smekte över min kropp och tycktes klä av mig de få klädesplagg som fanns där. Jag rös av obehag.

"Så du har redan varit ute och tränat?"

Jag bevärdigade inte hans fråga med en blick ens, utan stod bara och såg tomt framför mig, förbi honom, långt bort i fjärran. Ända bort till dig Rickard som jag nu ohjälpligt hade förlorat för all framtid.

Finns det någonstans i universum en vändpunkt? En punkt där man kan vrida tiden tillbaka och göra saker och ting ogjorda? I många böcker och filmer är det ju möjligt med tidsresor. Då kan man göra omöjliga saker och ting, föra fram händelserna i nya spår.

Varför kan man inte det i verkligheten? För egentligen... om man färdades riktigt fort ut i rymden, fortare än ljuset och sedan vände och färdades lika fort tillbaka, då skulle man ju komma tillbaka innan man egentligen hade rest, inte sant? Då skulle det ju vara möjligt att göra saker och ting ogjorda. För då hade de ju aldrig hänt. För om man vet, verkligen vet, vad som ska hända, då kan man ju göra så att det aldrig händer. Jag till exempel skulle till att börja med aldrig ha åkt iväg på fotbollslägret. I alla fall hade jag aldrig skickat iväg Erika till sjukhuset. Jag hade följt med henne, åkt hem när hon var på sjukhuset, delat rum med någon annan. Vad som helst utan att befinna mig i det rummet, där just där, den dagen...

Är man besudlad av andra människors handlingar? Även om man inte tagit del av dem? Om man bara varit passiv åskådare? Vad säger en domstol? Vad säger du Rickard? Vad skulle du svara på alla mina frågor om du visste vad som dolde sig bakom dem?

Ibland tänker jag att vi, du och jag, någonstans, någon gång i framtiden i ett annat liv, kanske träffas igen. Då kan jag ställa allt till rätta. Då kan det bli du och jag, för all evighet. Men... Jag kan bli din i all evighet... Jag kan... Det finns ett sätt. Bara det att du inte delar den evigheten med mig. Men det är en utväg...

"Angelica!"

Någon ruskade min arm. Jag återvände till nuet och såg mina kamrater rusa över gräsmattan.

"Ska du inte vara med och träna idag?

Erika såg förvånat på mig.

Tror du på ett liv efter döden? Det gör jag! Jag tror att man svävar omkring i atmosfären och iakttar alla de kära som man lämnat på jorden. Jag tror också att man kan skydda och värna om sådana personer som man tidigare har älskat när man levde. Även pånyttfödelsen tror jag på. Varför skulle vi leva en så oändligt kort tid här på jorden bara för att bli aska och mull. Det kan ju inte vara meningen med livet. Varför tror du att människans framsteg bara sker fortare och fortare? Jo, därför att: efter att första människan dött, kom den tillbaka. Den mindes inte att den funnits tidigare, men den bar sina tidigare kunskaper inom sig. Människan har blivit intelligentare, säger vi.

Men så är det ju inte. Det är bara det att vi människor har levt så mångaliv nu och lärt så mycket att följden blivit att vi kan föra vetenskapenframåt. Men ändå görs misstag, kanske du säger. Ingen är ju fullkomlig, svararjag då. Varför skulle vi vara det? Det är ju inte alltid vi tar lärdom av våramisstag. Se på mig!

Men eftersom jag har den här tron om andar och liv efter döden, så tror jag också på att vi än en gång får vara tillsammans, du och jag, i evighet. Förstår du?

Jag ska alltid värna om dig och skydda dig mot allt ont. Ska bara tänka gott om dig. Inte bry mig om att du kanske glömmer mig. För mig finns bara du i alla fall, vad som än händer. Kan du någonsin förstå det. Att trots det som har hänt, så har det egentligen inte hänt! Det har inte berört mig på det sätt som du kanske tror. Det har aldrig ändrat mina känslor för dig. Även om du förmåtts att tro det på grund av att jag i min dårskap vände mig från dig. Bara för att jag trodde det var bäst för dig. Så dåraktigt av mig.

"Man är alltid efterklok", sa min mormor ständigt till mig. Oftast var det i samband med något kalas där jag ätit för mycket och grymt ångrade det när jag låg i magsmärtor.

Det jag bär inom mig nu är en annan sorts smärta. Som en böld växer den sig bara större och starkare inom mig. Tidigare kom smärtan av det som hände den där dagen. Men nu, nu växer den på grund av allt det som hänt mellan dig och mig. Eller kanske på grund av det som inte har hänt.

Den där dagenWhere stories live. Discover now