Den där dagen

Kapitel 16

"Har ni hört om våldtäktsmannen som går lös?"

"Hmmm...", sa Lotti och svalde ljudligt en stor bit chokladtårta.

"Vadå 'Hmmm'? Tycker du att det låter skönt, eller njuter du av tårtan?"

Jag lät min ilska och förvirring släppas lös över stackars Lotti.

"Men snälla Angelica, vad du tar i", sa Lotti fränt.

Hon hade nu fått ner tårtbiten och såg förvånat på mig.

"Klart att jag inte tycker att det låter skönt. Jag bara bekräftade att jag hade hört talas om det. Det är faktiskt inte så lätt att prata med munnen full av mat."

"Kanske du skulle stoppa lite mindre bitar i den varje gång då. Så att du gör dig förstådd!"

Orden flög ilsket ur min mun och jag var nära att slå och klösa Lotti för att mina minnen väckts till liv igen. Men jag besinnade mig och fick fram ett ansträngt leende på läpparna.

"Förlåt! Det var inte meningen att ta i så där. Är det någon som sett den nya filmen..."

Mina ord drunknade i de andra flickornas röster. Ingen av dem var det minsta intresserade av att prata film, när det fanns något så spännande och skrämmande, som en våldtäktsman.

"Men det är ju faktiskt inte så konstigt att de blir våldtagna."

Jag tyckte att Gabbi verkligen betonade ordet de.

"Tänk bara så de klär sig. Korta, tajta, avklippta shorts. De visar ju nästan allt, alltså. Och som om inte det var nog så har de en kort t-shirt som knappt döljer brösten. De ber ju faktiskt om det själva!"

Det var bra nära att jag flög upp och klippte till Gabbi efter hennes sista ord. Mina händer fattade tag mot soffkanten, för att häva upp kroppen och benen spändes för att ta språnget. Men en liten gnutta förnuft trängde fram genom min ilska och fick mig att dämpa ner känslorna som försökte ta övertaget. Jag släppte taget om soffkanten och lät benen slappna av. Fast det var inte lätt.

"Jag har hört talas om en tjej som blev våldtagen TVÅ gånger!"

Bibis snusförnuftiga röst vibrerade genom rummet. Jag rös och bet hårt ihop tänderna. Ta det lugnt, sa jag till mig själv.

"Nähä! Det kan inte vara sant?"

Eva-Lotta såg tvivlande på henne.

Jag kände mig som om jag befann mig på en tennisplan där orden bollades fram och tillbaka mellan spelarna. Och jag var bollen. Samtidigt kände jag mig så fruktansvärt utanför. Jag ville höja min röst och skrika rätt ut: "JAG HAR BLIVIT VÅLDTAGEN OCH JAG VILLE DET FAKTISKT INTE SJÄLV!"

Men jag bara satt där, tyst och stilla, som en avvaktande åskådare och lät spelet ha sin gång.

Bibbis bestämda röst for ut över rummet igen.

"Jojomän. På karatens självförsvarslektioner får vi höra mycket. De påstår att en del tjejer blir våldtagna gång på gång. Bara för att de har den sortens utstrålning."

"Vad för sorts utstrålning?" frågade jag kyligt.

"Tja, du vet... den där lite mähäiga sorten. De som går med nersänkt huvud jämt och bara ber om att bli mobbade och illa behandlade. Den sorten."

"Jag trodde att det var de där med kortklippta shorts", sa Petra förvånat. "Hur ska ni ha det egentligen?"

"Tja, inte vet jag", sa Gabbi. "Jag för min del tror ju mer på de där tjejerna med avklippta shorts. Tecknen är ju lika tydliga som om det stod skrivet på deras t-shirts 'Jag vill bli våldtagen' eller 'ta mig nu och fort som fan'."

Ett ljudligt fnissande bröt ut när alla föreställde sig flickor vandrandes omkring med sina fräcka texter på tröjorna.

"Nej, nej", sa Bibbi tvärt. "Det är jag som har rätt. Fråga min karateinstruktör. Hon vet! Vi har fått lära oss att utstråla makt och styrka när vi känner oss hotade. Istället för att sänka blicken och böja ner huvudet ska vi höja blicken och stirra dem stint i ögonen, samtidigt som vi intar försvarsställning. Med andra ord, vi ska försöka skrämma dem på flykt genom att visa dem att vi är starkast! De där andra, de mähäiga, de ber ju om det själva. De kan gott ha't!"

Med en föraktfull fnysning visade Bibbi att hon hade klargjort sin syn på saken och därmed ansåg att det var slutdiskuterat om vem som hade rätt.

"Men..." försökte Gabbi.

"De ber om det själva!", sa Bibbi och stirrade hårt på Gabbi för att få henne att stänga munnen om de ord som var på väg att hoppa ut.

Jag mådde illa. Jag reste mig tvärt och rusade in på toaletten där illamåendet sköljde över mig.

"Har hon druckit?" sa Eva-Lotta förvånat och tittade efter mig när jag försvann ut ur vardagsrummet.

Deras kommenterar följde mig på min väg till toaletten.

"Vem vet vad hon har i colan. Du har väl hört talas om 'Rom-o-cola'!"

Gabbi tjöt av skratt och tyckte att hennes skämt var mycket lyckat. Ingen deltog i skrattet utan stirrade undrande på henne. Därmed sansade hon sig och sa med en lätt huvudskakning:

"Ja, Ja, nån skit har hon väl fått i sig, annars hade hon ju inte behövt rusa iväg så där och spy."

Inne på toaletten sköljde jag ur munnen och tvättade ansiktet. Smaken efter spyorna klibbade fast i gommen och vägrade sköljas bort. Orden ringde om och om igen i mitt huvud:

"Du vill JU själv... Du vill ju SJÄLV... DU vill ju själv... Du VILL ju själv... Du..."

Plötsligt stod sanningen klar för mig. Det fanns ingen utväg ur det hela, annat än den enda utväg som jag inte ens hade funderat över tidigare. Det var plötsligt så självklart för mig att jag genast var på det klara med hur det skulle genomföras.

Allt stod klart för mig och tyst mumlade jag för mig själv:

"Du ska få se, jag ska ge igen. Och på ett sätt som du aldrig kunnat ana. Du ska få se hur det känns. Vänta bara Adrian. Hämndens timme är slagen. Och hämnden är min!"

Beslutsamt vände jag mig mot dörren, ryckte upp den och lämnade sedan med snabba steg festvåningen. Jag kände hur mina förvånade väninnors blickar hängde kvar på min snabbt försvinnande rygg.