Tjugofyra (del två)

817 48 5
                                    

F E L I X

Oscars mjuka läppar kraschades mot mina och det kändes som att jag befann mig i himlen. Det var en så obeskrivlig känsla att försöka förklara, den känslan jag alltid kände när han kysste mig. Det var inte som om att jag hade en flock med fjärilar fast i magen, det var mer som ett helt zoo. Det var som att det gick en stöt från hans läppar genom hela min kropp. Just under den kyssen så kändes det som att jag inte längre var sjuk, utan som att han var ett botemedel mot min eländiga förkylning. Jag placerade mina händer över hans kinder, men snart lät jag dem flyga upp i hans rufsiga hår. Hans hår var mjukare än sammet, det var fantastiskt.

Plötsligt hörde jag mitt namn nästintill skrikas. Kyssen bröts och både min och Oscars blick flög mot dörren. I dörröppningen stod både min mor och far. Jag hade inte ens hört att de knackade på, att de öppnade dörren. Mamma såg på mig med fasa i blicken, öppen mun. Pappa såg ut som att han skulle gå sönder av ilska. Jag svalde hårt. Det var det här jag hade varit rädd för.

"Vad är det vi ser?!" utbrast mamma med en öronskärande hög stämma.

"Det, vi, jag...", stammade jag ur mig.

Orden som kom ur min mun var inte vettiga för fem öre. Jag kunde inte skapa vett av dem. Det kändes som att min feber hade gått upp flera grader och att jag skulle svimma vilken sekund som helst. En stor del av mig ville ha tillbaka mitt botemedel, jag ville ha tillbaka Oscars läppar mot mina. Oscar stod nu upp bredvid sängen. Han var helt paralyserad, man kunde nästintill ha misstagit honom för en staty. Ändå såg det ut som att han skulle börja gråta.

"Jag är så chockad att jag knappt vet vad jag ska ta mig till! Jag är äcklad, jag blir illamående!" utbrast mamma och drog händerna över ansiktet.

"Något beteende liknande detta trodde vi aldrig om vår fina son, Felix", spottade pappa sedan ur sig. "Det är vedervärdigt."

Han lade sin arm om mammas axlar, drog henne närmare sig. Så som att de ville se till att de inte behövde vara i närheten av oss.

"Men...", viskade jag och kände hur mina ögon började tåras. "Jag älskar honom."

Egentligen hade jag inte menat att säga det, men det kom bara ur mig. När de tre magiska orden lämnade mina läppar stelnade mina föräldrar till. Aldrig hade jag trott att de var såhär emot homosexualitet. Men, det hade aldrig varit ett ämne som hade kommit upp i vanliga middagskonversationer heller.

"Om det inte är förståeligt för dig ännu, så har du fått sparken, Oscar", väste mamma med en ilsken röst. "Jag vill aldrig se dig i det här huset någon mer gång i hela mitt långa liv. Och om du skulle få för dig att ens röra ett hårstrå på min pojkes huvud igen så ska jag se till att du aldrig mer kan använda dina händer."

"Och ett lönebesked för denna månad kan du sannerligen glömma bort, pojk", grymtade pappa och spände ögonen i pojken som jag ville kalla min pojkvän.

"Jag förstår", yttrade Oscar med dämpad röst och slog ner blicken mot golvet. "Men, herr och fru Sandman, ni ska veta att det har varit en ära att få arbeta för er."

Efter han hade yttrat det så mötte han mina föräldrars blickar. Han bet sig lätt i läppen då den började skaka. Jag kunde se hur tårar gled ner för hans kinder.

"Inget fjäsk fungerar på oss, din slyngel", morrade mamma. "Seså, packa dina väskor och försvinn från vår mark."

En lätt nick lämnade Oscar. Han gick med tunga steg ut från rummet. Jag kunde höra hur ytterdörren hårt smälldes igen när han försvann ut. Det var sista gången jag skulle få se honom. Om mina föräldrar trodde att de tröstade mig när de satte sig i sängen, drog händerna över mitt ansikte och viskade styggelser om pojken jag älskade så hade de så fel. Så, så fel.

-

Oops. Hade ni förväntat det där? I'm sorry.

Jag är så lyckligt just nu; jag har fått reda på att min sista lektion är inställd imorgon!! Gud så skönt att slippa sluta 16:30.

Aja. Jag är för trött för att skriva något mer. Jag är på riktigt helt utmattad, jag behöver sova, haha.

Hoppas ni har haft en fin tisdag! Ta hand om er!
Kramar!! ❤️❤️

Vett och Etikett » foscarDär berättelser lever. Upptäck nu