när murarna faller

Kapitel 53

Veckorna rullade på. Jag och Julius visade oss som ett par offentligt och folk hade så småningom börjat acceptera det. Självklart tittade folk snett på oss i skolan, viskade om oss och hade åsikter, men vi brydde oss inte, eller vi försökte i alla fall att inte ta åt oss.
Jag älskade att vara tillsammans med Julius, speciellt nu när vi kunde visa oss offentligt och i skolan. Vi kunde gå promenader hand i hand, äta på restauranger och umgås utomhus utan att behöva gömma oss. Julius skjutsade mig till och från skolan varje gång vi hade passande schema, han kom fram till mig när jag var med mina vänner och jag gick fram till honom när han var med sina vänner. Vi kysstes, kramades, umgicks på rasterna, allt var underbart. Och som pricken över i:et så hade Julius blivit väldigt bra vän med Isak, Maja och Frida. Jag hade dock inte kommit nära hans vänner, dels för att han inte ville det och dels för att de alla var svin.

Det var onsdagseftermiddag och jag satt på min sista lektion för dagen. Det var svenskalektion och vi hade vikarie, vilket innebar stoj och trams. Jag satt tillsammans med Isak längst fram och försökte arbeta medan vi medlidande, och kanske lite skadeglatt, följde vikarien med blickarna. Han sprang fram och tillbaka i klassrummet och försökte få stopp på flygande pennor och sudd, samtidigt som han försökte få alla att vara tysta och jobba med uppgiften som han hade gett oss.
Ointresserat satt jag och tittade ut genom fönstret. Isak satt bredvid mig och pratade med någon tvärs över klassrummet, men plötsligt vände han sig mot mig och petade på min axel. Jag vände blicken mot honom.
"Jag tror Julius försöker få tag i dig" sa han och nickade mot dörren. I dörröppningen stod Julius med blicken fäst vid oss två. Han såg orolig, irriterad och stressad ut. Jag mötte snabbt hans blick och förstod hans hint om att jag skulle komma ut. Jag plockade snabbt ihop mina böcker och reste mig upp.
"Täck för mig om vikarien märker något" sa jag till Isak. Han skrattade och slängde en blick bakåt mot vikarien som var fast i en hetsig diskussion med en elev.
"Jag tror inte att det behövs, men visst" svarade han. Jag log tacksamt innan jag skyndade mig ut från klassrummet.

Julius hade gått ifrån dörröppningen och gick nu fram och tillbaka i den tomma korridoren. Han drog handen genom håret gång på gång.
"Julius" sa jag. Hans blick gled upp mot mig och han kom genast fram till mig.
"Jag har försökt få tag på dig i evigheter, varför kollar du inte på mobilen för?" utbrast han, nästintill irriterat.
Jag blev förvånad över hans tonfall, men jag sa inget om det för jag såg på honom att något var fel.
"Jag hade lektion" svarade jag lågt.
"Kan du gå från lektionen?" mumlade han och blickade in genom dörren till klassrummet en bit ifrån oss.
Jag nickade.

Julius svarade inte, utan började gå och tog för givet att jag skulle följa efter, vilket jag också gjorde.
Han stannade inte förrän vi var ute på parkeringen vid hans moppe, dock stannade jag snabbt vid mitt skåp på vägen och hämtade min jacka. När vi var ute på parkeringen vände sig Julius mot mig. Han suckade djupt och försökte att undvika min blick så gott det gick.
"Vad är det som har hänt, Julius?" frågade jag mjukt.
"Du sa att om vi ska vara tillsammans så måste jag tala sanning, öppna upp mig för dig och låta dig hjälpa mig. Jag behöver din hjälp just nu" mumlade han lågt. Jag nickade.
"Självklart" sa jag i hopp om att han skulle fortsätta berätta, och det gjorde han.
"Pappa ringde igen, han kommer ut om tre veckor och han sa att han kommer komma hem och att om jag inte tänker lyda honom så ska jag vara borta från huset när han kommer hem" mumlade han frustrerat.
Jag bet mig i läppen och skakade på huvudet.
"Han kan inte göra så, Julius" sa jag, trots att jag visste att det inte var till någon hjälp.
"Ella, jag måste flytta, jag måste ta ansvar för mamma och Viggo, jag måste få dem i säkerhet. Det finns inte en chans att jag tänker låta pappa göra det han gjorde mot mig mot Viggo, och fortsätta göra det han gjorde mot mamma. Förlåt, Ella. Verkligen, förlåt, men jag måste härifrån, långt härifrån" fortsatte Julius. Tårar fyllde hans ögon och hans läppar började darra.
"Men Julius, om han gör något så kommer han dömas till fängelse igen" försäkrade jag honom. Han skakade på huvudet och torkade förgäves bort sina tårar.
"Du förstår inte. Det tog tre år förra gången och jag tänker inte låta Viggo eller mamma utsättas för något så länge, jag tänker inte ens låta de utsättas för något sådant för en sekund" utbrast Julius. Han var frustrerad och slog ut med händerna.
"Och jag behöver din hjälp. Jag vill inte vara otrogen det sista jag gör med dig. Jag vill inte svika dig, jag vill aldrig svika dig. Men nu mår jag sådär dåligt igen. Jag kan inte kontrollera mig själv. Jag måste känna kontroll. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag bara.. jag behöver dig bara" stammade han fram. Jag nickade förståeligt och omfamnade honom stadigt.

Efter några tysta minuter drog sig Julius ur mitt grepp.
"Vi måste dra innan alla slutar. Jag klarar inte av människor just nu" mumlade han och började låsa upp moppen.

Julius stannade på uppfarten till hans hus. Vi gick under tystnad in till hans rum. Jag satte mig på sängen medan Julius återigen började gå fram och tillbaka.
"Kom, Julius" sa jag mjukt. Julius tvekade länge innan han satte sig bredvid mig.
"Vad ska jag göra? Jag mår så dåligt på grund av pappa, men jag mår ännu sämre på grund av att jag inte kan kontrollera mig själv, att jag ens tänker tanken att göra något som kommer såra dig" mumlade Julius utan att möta min blick. Hans händer darrade. Jag la mina händer över hans.
"Men du har inte sårat mig än och du kommer inte göra det för jag kommer stanna vid din sida så länge du än behöver mig, okej?" sa jag lugnande.

Timmarna gick. Jag och Julius låg i hans säng och pratade om allt mellan himmel och jord. Jag försökte lugna ner honom och han försökte förklara hur han kände. Vi försökte också komma på någon smart lösning på allt gällande Julius pappa. Jag förstod verkligen Julius resonemang om att de behövde flytta för att han ville hålla Ulrika och Viggo trygga, men jag ville inte inse att det var så det låg till. Jag ville inte inse att Julius skulle vara tvungen att flytta ifrån mig. Jag skulle inte klara av att vara utan honom.
Och till slut kom jag på den perfekta idéen.

•••
Förhållandet är lite skakigt nu när Julius inte mår så bra.. Det enda jag kan säga är att nästa kapitel innehåller  d r a m a. Kommentera vad ni tror händer!!
Och såklart vill jag veta vad ni tycker om boken!!
Puss & kram <3