när murarna faller

Kapitel 41

Julius kom hem sent den kvällen. Han vinglade fram på sin moppe. Jag såg på honom att han hade druckit ännu mer och det gjorde mig förbannad att han hade kört moppe när han var så påverkad.
Jag stod i mitt fönster och studerade honom noga. Klockan var runt ett på natten och han smög sig in i huset för att inte väcka någon.
Strax därefter öppnades dörren till hans rum och hans lampa tändes. Han stängde dörren bakom sig och började gå fram och tillbaka i rummet. Det syntes tydligt att han var frustrerad och irriterad. Han slängde bak sitt huvud gång på gång, drog sig genom håret, torkade bort sina tårar.
Det gjorde ont att se honom så förstörd. Men jag ville inte gå dit. Han behövde nyktra till, lugna ner sig.

Jag slet blicken från Julius fönster och tog upp min mobil ur fickan. "Sov" skrev jag i ett sms till Julius. Snabbt vände jag upp blicken och såg Julius dra upp sin mobil ur fickan. Han läste smset och vände sedan blicken mot mig. Länge stod vi där, på varsin sida av vägen, i varsitt fönster, och såg på varandra. Men till slut gick Julius fram till fönstret. Han sträckte upp armen och drog ner persiennen, lämnade mig ensam, ännu en gång.

Jag suckade uppgivet. Den killen hade problem. Allvarliga problem. Han mådde inte bra. Och jag ville så gärna hjälpa honom. Men han vägrade att släppa in mig i hans liv. Han vägrade prata om sin hemska barndom. Han vägrade be om hjälp, be om stöd. Trots att det var vad han mest behövde.

Det var svårt att somna den natten, men efter två timmar av tänkande deckade jag ihop.
Jag vaknade sent på morgonen dagen därpå. Det första jag gjorde var att titta ut genom fönstret för att se om Julius var i sitt rum. Persiennen var fortfarande nere vilket fick mig att sucka.

Efter frukosten hade Julius fortfarande inte dragit upp persiennen. Jag bestämde mig för att gå över till honom för att se att han var okej.
Snabbt bytte jag om och gick dit. Precis när jag skulle knacka på ytterdörren så öppnades den. Ulrika och Viggo stod i öppningen och var på väg ut, men stannade när de såg mig.
"Ella! Hej!" utbrast Ulrika glatt.
Jag log och backade undan så att de kunde ta sig ut.
"Jag och Viggo ska åka och handla, men Julius är hemma" förklarade Ulrika medan hon gick förbi mig. Hon stannade när hon hade kommit förbi och vände sig mot mig.
"Gå in till honom, jag tror att han behöver dig just nu. Jag vet inte vad som har hänt, men han mår inte så bra" fortsatte hon och log snett. Jag nickade.
"Tack, jag ska prata med honom" sa jag och log. Ulrika nickade tacksamt innan hon och Viggo gick iväg till bilen.

Jag tog ett djupt andetag och gick in i huset. Med tveksamma steg närmade jag mig Julius rum. Dörren var stängd och inifrån hördes inte ett enda ljud.
Jag stannade precis utanför dörren och knackade löst. Noga lyssnade jag efter ljud, men inga hördes. Jag knackade igen.
Tunga steg närmade sig dörren. Jag svalde hårt igen. Dörren öppnades sakta.
Framför mig stod Julius. Hans blick var tom. Hans ögon var rödgråtna. Jag tittade på honom utan att säga något.
Sakta vattnades hans ögon. Han började skaka på huvudet.
"Förlåt, förlåt, förlåt..." viskade han svagt.
Jag svarade inte, utan omfamnade honom stadigt. Han la armarna om mig och kramade mig hårt. Han skakade och snyftade. Hans tårar blötte ner min axel.

Han fortsatte viska förlåt, om och om igen. Jag antog att han sa förlåt över hur han hade betett sig. Jag var tacksam över att han verkligen hade insett hur dåligt han hade behandlat mig kvällen innan när jag bara ville hjälpa honom. Däremot förstod jag inte varför han gjorde en så stor grej av det. Så arg var jag inte. Han hade ju bara haft en dålig kväll och fryst ut mig.

"Det är lugnt, Julius. Det är okej" viskade jag i hans öra. Julius skakade hastigt på huvudet. Han drog sig ur mitt grepp.
"Nej, Ella, det är inte okej. Jag är inte okej. Det jag gör mot dig är inte okej. Ingenting är okej" utbrast han, helt förstörd. Jag gav honom en frågande blick. Varför gjorde han en så stor grej av det?
"Lugna ner dig" sa jag och drog in Julius i min famn igen. Jag höll honom hårt, vägrade släppa taget.

Det tog ett bra tag innan Julius hade lugnat ner sig. Jag hade aldrig sett honom så sårbar, så förstörd. Hans känslostormar blev bara värre och värre för varje gång. Och jag var varje gång lika förvånad. Julius Lindberg, den känslokalla fuckboyen, visade sig sårbar.

•••
Julius mår verkligen dåligt, och det kan man ju förstå med tanke på vad han har gjort. Men frågan är om Ella kommer få reda på Ella sanningen, vad tror ni? Och hur kommer hon egentligen reagera?
Kommentera vad ni tycker om boken!!!
Puss & kram <3